Vad gillar jag mest i sitt nuvarande jobb? Minst? Vad skulle jag vilja göra som jag inte får göra i nuvarande jobb? Vad skulle jag vilja göra mer än jag gör i nuvarande jobb? Vad skulle jag sakna alldeles väldigt om det inte finns i nästa jobb?

Dessa frågor återfinns i en kommentar på Helgas blogg då Helga är i färd med att leta nytt jobb.

Jag tycker dessa frågor låter väldigt intressanta och tänkvärda då jag också vill byta bransch och göra något annat än det jag chefar över idag...

Jag ska fnurla lite på frågorna och bolla tankarna med min man och med dem jag kommer åt. Jag hittade också en intressant artikel om konflikter i nån företagsblaska som tände lite hopp - vi har bokat in ett möte med chefen och med äldre kollegan på måndag om 1 vecka... Ska bli intressant då kollegan nu håller jämnglad min och allt känns som det flyter. Dock vet jag ju inte om det är en yta och fasad eller om det är på "riktigt"...

Idag hittade jag en annan artikel om coachning och jag är verkligen inne på att jag behöver stöd och råd att ta mig ur den här sitsen - genom att coachas till en annan branch, satsa på eget eller få grepp om vad som är kul och utvecklande och vad jag behöver fila på och vilka kanter som ska slipas ner och vad som behöver förstärkas för att jag ska nå nästa pinnhål inom karriären.

Där under artikeln fanns något som kallades livshjulet. Det roade mig att fylla i det och se hur mitt livs balans ligger. Det såg inte ut att bli någon rak resa det där...

Jag ska se om jag kan hfota av det och kanske presentera det här...

Btw så blev min kunds fru glad åt sjalen... Hon skickade mig ett meddelande på FB igår kväll! Kändes bra att få skicka en "varm tanke" åt någon som har det tufft! Och glädjas åt att jag är frisk, har jobb och en fantastisk äkta man och en liten unge som väntar på att jag ska bli dennes mamma! Tjoho!

... mina ambitioner att förändra livet under 2010? Jag vet inte om ni som läser här idag har plöjt igenom hela bloggen och läst mina löften tidigare men jag kan berätta lite hur det gick...

När jag bytte telefon så försvann alla mina påminnelser och jag skaffade aldrig tillbaka dem...
Så det blir ingen lacto/ovo/vegetarisk månad i oktober... jag lessnade lite och tappade moivationen även här... MEN jag har för den delen inte fimpat alla mina braiga planer! Nej tvärtom... Det bästa jag gjort i år är tveklöst att bilen såldes. Vi sparar ca 3000:- varje månad bara på det... Sen har jag själv sparat undan 20 000 under året genom att inte shoppa som jag gjort innan (som jag iofs använt en del av redan eftersom vi rest så himla mycket mer än vi brukar göra  - långresa/bröllopsresa i våras, besökt vänner i europeisk storstad, semester i storstad och nu snart Milano!) 

Jag fick aldrig lärt mig något nytt i juli (förutom at jag lärde mig sticka strumpor från tån och upp) men jag funderar på att kanske börja rida igen.
Vi lämnar en hel del skräp till återvinningen och vi har sålt av en del gamla grejer som vi inte använder. Jag fick rensat i källaren - men borde göra ett nytt ryck innan året är slut.
Jag har köpt mycket secondhand, eftertänktsamt och när jag hittat något jag vill ha. Sen har jag köpt en del nya saker som jag verkligen verkligen velat ha. Inget onödigt på nåt sätt...

Jag har plockat svamp, kokat sylt, pallat frukt och nyttjat naturens resurser. Jag har cyklat och åkt komunalt när vi ska nånstans...
Jag kommer absolut att fortsätta med mitt medvetna shoppande - för det har gett mig perspektiv på HUR jag använt mina pengar förut. och hur mycket mer roligt jag kan ha för mina pengar än att stoppa in ännu fler skor och kläder i garderoben.

Vi har skaffat ett fadderbarn som vi pratat om läääänge, det känns jättekul. Jag har börjat lära mig det språk som mitt framtida barn förmodligen kommer tala ursprungligen.
Jag hade en tanke med att göra en god gärning och samla in pengar till något för mig viktigt ändamål - men det blev en ynka liten tänkväd stickning till en kunds sjuka fru...

Om sanningen ska fram så har jag gjort en likadan sjal till en annan vän som bor i andra änden av det här långa landet. Hon behövde uppmuntran i våras och jag postade den till henne som en liten överaskning...
Så det är väl mina goda gärningar i år... :-o

Jag är inte på något sätt missnöjd med mitt köpstoppsår. Jag har fått in några goda vanor och dem kommer jag fortsätta med. Jag försöker påverka andra att tänka lite mer på sitt eget - att använda renare råvaror när man lagar mat är en sak. Att shoppa krav/ekologiskt och utan tillsatser är en annan god vana som jag försöker hålla mig till. 

När vi hade folk på besök kring vår ettåriga bröllopsdag delade vi ut böcker - alla som kom på besök fick ta med sig en bok som vi rensat ut i vår bokhylla. Det var faktiskt jättepoppis och vi blev av med 20 böcker - sen tog maken resterande med till sitt jobb där de har en bytesbokhylla... 

Det är ännu några månader kvar på det här året. Jag har idag tagit ytterligare ett steg i rätt riktning mot ett nytt jobb - jag har loggat in på Unionens karriärguide... och gjort en kompetenskarta... :-D
Nyttigt och roligt. Det kan hjälpa mig att komma vidare.

Nu är det dax att laga nån form av middag!  

Igår hittade jag en ny "söka jobb site" där jag hittade inte mindre än 3 nya jobb att söka. Och idag har jag plitat i hop en ansökan till ett jobb jag nog inte är kvalificerad till men som lät så kul och spännande så jag iaf måste prova...
Söka kan man alltid göra!

Så nu känns det gott - att ha skickat ytterligare en asökan...
Jag räknar absolut inte med att gå vidare men att hitta ett drömjobb och söka det är väl ändå inte så illa?

Nu sticka vidare på sjalen och sen gå till återvinningen med en massa skräp!

Åh sköna söndag!

Veckan som helhet har vart bra! Äldre kollegan har vart ledig = inga konflikter eller misstankar om skitsnack...
Vi har haft lite kvinlig fägring på jobbet i form av äldre kollegans vikarie. :-D Trevligt!
Sen har jag haft andra lektionen i spanskan... kul!

Tillockmed vekans minus har vart en bra grej. Bi inventerade på jobbet igår och jag var igång 18 timmar...
Med datorhaveri och lite krpngel idag när allt skulle slutföras så har det ändå gått smidigt. Kanske tack vare att den äldre kollegan inte var med?!
idag var det vanlig jobbhelg och även det gick fint. Ikväll har jag och maken vart på restaurang och ätit spanska tapas och druckit lite vin - gott och trevligt... Jag hade en klänning på mig som jag inte känt mig snygg i för den visar för mycket av kurvorna. Men sen kurvorna blivit snyggare så känner jag mig fiin i den igen! Maken var mer än nöjd!

Nu har jag stickat lite på en sjal till en kunds fru som är sjuk (kanske tom döende!) i cancer. I veckan som gått har jag talat med kunden om hans fru och hennes sjukdom. Det känns förjävligt att han kanske förlorar sin fru i en så aggresiv och vidrig sjukdom. Vad kan jag göra? Inte mycket - men jag kan visa min omtanke... så jag frågade min kund vad hon gillar för färger och så har jag bestämt mig för att sticka en vacker värmande sjal till henne i hennes favoritfärg turkos! Jag hoppas hon ska tycka om den...

Jag är tacksam över att min vecka vart såpass god mot mig - jag trodde nog att fler av kunderna skulle frågat efter den äldre kollegan - men förvånansvärt få har gjort det...
Jag har tänkt på min attityd och önskat mina kunder en bra dag - så gott som allihopa... Jag har ansträngt mig för att göra det bästa av situationen... och känt att det funkar att faktiskt tänka efter lite...
jag har också fått ny enenrgi av att söka andra jobb... så lite gräl kan ibland leda till något bra.
Jag hoppas att min äldre kollega kan se det här som enny start och ett hopp om bättring också. Jag tänker inte bara låta saker glida mig ur händerna. Han måste också bara beredd på att anpassa sig och förändras... Allt ÄR inte mitt fel... Han är en bidragande faktor till mitt missnöje och han måste inse det...

Nu är det snart läggdax - imorgon ska jag försöka gå en promenad - hoppa tillbaka in i LCHF-fållan, invänta mensen, sticka klart en sjal, söka 3 (!) jobb som jag hittat ikväll och rå om mig själv och min man - !

Hittade ett nytt jobb som jag kunde söka och slängde ihop en ansökan, skickade den till maken för granskning och sen iväg...

Känns skönt att faktiskt göra något och när jag gör det blir jag varm i kroppen... Jag har ambitioner och jag har styrkan...

Jag är inte den värdelösa deprimerade stackare jag kände mig som i förra veckan...
Det här är ett wake-up-call och jag måste för fan ta mig i kragen och stiga upp och inte bara snooza...

Hittade också en lunta papper med värdefulla tips på en hel massa intressanta frågeställningar kring självkänsla och trivsel mm...

Jag ska läsa igenom och tänka över...

Men skönt att komma igång med att söka...

Igår var det lektion nr 2 på spanskan... jag har läst läxan flera gånger och tycker det känns roligt att lära sig något nytt!

När jag kom till lektionen så satt fröken och tillika vännen C och berättade att hon bråkat med vår gemensamma vän J i helgen...

Så surt... Därför var inte J med på lektionen igår... Men G var där och likaså O... Så med 3 elever och en halvsjuk fröken så tog lektion 2 sin början...

C berättade också glada nyheter - att hon träffat någon! Som verkade bra för en gångs skull... Det lät som om han var genuint intresserad av henne och de had lärt känna varandra bra på kort tid... Jag blev så glad för henne...

Väl hemma hade jag fixat hem vårt senaste möbelfynd och ställt på plats och flyttat över saker som ska förvaras i byråerna...

Frågade självklart maken vad han tyckte när jag kom hem men han hade helt glömt att kolla! Men han tyckte det såg bra ut när han väl kollade så jag får behålla alla byråerna i vardagsrummet och får mer plats till mina pysselprylar... :-D

Ser inte fram emot helgen av jobbmässiga skäl - måste jobba över... missar bra konsert på Liseberg och helgmys med maken... men snart är det Milano! 

Har en bättre dag idag - den började egentligen redan igår. Det här har varit ett wake-up call och jag känner väl att jag ska sluta slänga anklagelser kring mig och faktiskt knacka på min egen dörr. Förändringen måste ju börja där!

Igår lovade chefen komma över till senast kl 13 för att prata vidare. Kvart i dök en god vän upp som jag inte sett på ett tag och hon planerade att äta lunch här med mig och träffas och tjôta lite... jag hann berätta lite kort om vad som väntade mig och jag fick tyvärr shasa iväg henne för att få pratat med chefen. Han sa att han inte såg det här som något stort problem och att vi måste sätta oss ihop med äldre kollegan snart och försöka få till en försoning och skapa ett klimat för ett fortsatt förtroende oss emellan.

Jag hade kanske förväntat mig lite hårdare stil från hans sida men han står bakom mig. Inte tydligt - men han finns där...

Sen ringde jag tillbaka vännen och hon kom och höll mig sällskap sista timmen på jobbet. När jag berättat för henne ordenligt vad som hänt var hennes kommentar:

-Nog för att du haft det jobbigt med barnläsheten men är det inte så att du borde byta jobb ändå?

...och hon har rätt. Det är där jag kommer hamna tillslut - hur jag än gör med mig själv och med terapi och med kollegor och annat. Hur jag än vänder mig så är det nog där det bör ske en förändring till slut ändå.

Det är ekonomin och det är det faktum att starta ett nytt jobb i väntan på BB kan vara lite svårt...
Det är ju en 'graviditet' det här också och vi vet ju alla att det kan vara svårare att byta jobb när man är gravid...

MEN, jag ska inte nedslås av detta utan faktiskt göra det jag kan för att komma bort därifrån...

__________________________________________________

Pappa dök upp här på jobbet, vi pratade om allt och inget...
han frågade inte hur det går med adoptionen - han frågade inte varför jag inte hört av mig, han frågade egentligen ingenting och eftersom vi satt på mitt jobb så blev det inte läge att snacka "allvar" direkt...

Jag småpratade och drog anekdoter och småsnackade med kunder... Som vanligt...

Sen sa jag att jag måste fortsätta jobba - håller på att förbereda för en grej så det är mycket emellan kunderna och han gav sig av hemmåt. Ingen inbjudan - inget vi ses - jag sa att vi hörs...

konstig känsla... 
Men det är som det är. Funderar på att ringa honom och säga som det är... att jag varit arg och att jag kräver att han tar sitt ansvar för vår relation också...

kanske att jag ska göra det...

Har ägnat helgen åt att bara vara. Men tankarna på jobbet är aldrig långt borta... Hur kunde det bli såhär?

Det är inte de - det är jag...

Vetskapen är överväldigande...

OM jag inte läst hos Helga om hennes känsla av att vara otillräcklig hade jag helt och hållet tömt ett lastbilssläp med tunga stenar över mig själv och tagit på allt på egen hand. Det är sån jag är. Jag är en "duktig flicka" och har svårt att säga nej och svårt att be om hjälp och svårt att värna om det bästa jag har - nämligen mig själv! 

Men istället så får jag ta konsekvenserna av att människor värnar om mitt välbefinnande - fast på lite fel sätt. Både chefen och chefskollegan har hört saker men inte velat lägga sten på börda och ta det med mig då...
Och nu brakade helvettet lös istället...

Jag har försökt anstränga mig nu som idag... Le extra öppet och vara extra hjärtlig och extra trevlig... 

Under tiden har jag skrivit på ett dokument som jag kallar "från början" - där jag steg för steg plitar ner hur den här historien började...

Jag känner att min sinnesstämning blir vemodigare och vemodigare...

Så kommer en kund in som jag har en gemensam bekant med: jag vet att hans fru är svårt sjuk i cancer. Förra veckan fick jag ge honom en kram - bara sådär... Det kändes ändå bra faktiskt...

Han hejdade sig i sitt stressiga och svårmodiga liv och frågade mig hur jag mår. Han sa att jag inte såg så glad ut.

Jag berättade och förklarade och han påtalade att jag måste byta fokus - från barnlös tills levnadsglad igen...
Kanske måste jag ta hjälp av någon?

Tanken har ju slagit mig många gånger... men så har det blivit lite bättre har jag tyckt och sist jag bokade ett besök med en samtalsterapeut så visade det sig att hon var gravid. Jag förstår inte HUR den person som tog emot mitt samtal överhuvudtaget kunde tycka det var en bra idé att en bitter, ledsen barnlös kvinna skulle samtala om sin barnlöshetsångest med en kvinna som var gravid...

Jag står här och funderar på hur jag känner mig och hur jag mår...
Jag känner i ansiktet att mitt humör speglas där. Mungiporna måtte peka neråt. Ögonen är säkert tomma och stilla. Det liv som borde återspeglas där är sedan länge borta...

Jag försöker le - stenhårt! Det kan funka... jodå... det känns annorlunda i ansiktet... Men fan vad fånig jag måste se ut.

*fnissar*

Äldre kollegan är ledig den här veckan, skönt för oss båda kanske?

Jag har sökt ytterligare 1 jobb i helgen och jag ska ge mig själv en fin present. Jag ska leta efter någon som kan hjälpa mig att vända skutan... Jag måste segla på glädjens hav när jag tar emot vårt efterlängtade barn.

Jag vet inte hur företaget ser på det här och jag tror inte på chefskollegans råd om att inte ta det för allvarligt. Men att ge järnet, åbäka mig lite mer och knäcka ner mig lite till...

Jag tror att en form av terapi kan hjälpa. Att vara tydligare mot mig själv och mot kollegor och chefer att det måste finnas gränser för hur mycket jag tål. Det finns en gräns för hur mycket vi kan dra ner på, hur få vi kan vara som jobbar här.
Med alla nya uppgifter och belastningar blir det mindre tid till att coacha och engagera sig i sina medarbetare.

Och när ingen av dem man jobbar med är det minsta intresserad av HUR jag mår eller vad jag har GJORT i helgen eller på semestern - hur kommer det sig?

När ingen av dem man jobbar med överhuvudtaget påpekar att man har maskara i ansiktet efter morgonens cykeltur eller att man har klippt sig eller snygga skor... vad gör jag åt det?

Jag saknar en tjej att samtal med - någon som förstår och tänker lika...
Jag saknar att jag är den som känner ansvar över de små detaljerna på arbetsplatsen. Känner igen det här från en av mina tidigare arbetsplatser där jag gaktiskt kände precis likadant...
Jag var urled på mina manliga kollegor som pissade med öppen dörr, aldrig kom ihåg att köpa mjölk till kaffet eller eller tog bort smulorna från morgonens frukostfika...
Gah... jag älskade mina kollegor och det höll mig kvar väldigt väldigt länge. Men det behövdes göras något. Och tillslut fanns det inte något annat än att gå vidare.

Jag ser samma mönster nu. Jag trodde jag lärt mig allt om mönster, allt om elaka mönster som är så svåra att bryta.

Jag vet inte vad som blir svårast. Att hitta ett nytt jobb eller lova mig själv att det här aldrig mer ska hända?

Att bryta mönster är inte lätt och det kommer bli jävligt svårt att förklara det för min äldre kollega. Enligt honom så ska jag bara funka.
Jag ska bara ta att jag är barnlös och har levt en livskris i 4 år...

Snart är den här arbetsdagen slut...