Åh vad jag längtar efter att skicka iväg vår ansökan nu! Jag längtar så jag håller på att bli tokig... Det här året går mot sitt slut och det är inte ett skitår och inte det bästa vi haft...
Det har förberett oss en del på vad som komma skall men vi kan aldrig förstå fullt ut HUR livet ska förändras.

Jag tänker på att det inte syns utanpå att vi ska ha barn (där i framtiden) och det är svårt för omvärlden att förhålla sig till oss. (och vår "familj")

De allra flesta vet om vad vi väntar på men jag längtar efter att "outa" mig på riktigt och tala om för alla att vi väntar barn!

Jag tänkte i går morse när vi vaknade ganska sent att sen är det inte så lätt att ta sovmorgon...
Vi har fortfarande inte mailat snickaren om räcket trappan (äsch det hinns väl med) och alla på jobbet vet ju men sen när ansökan väl är skickad kan det ju gå fort.
Jag läste på ett forum om det här med att berätta på jobbet - någon tänkte vänta till BB men berättade efter ansökan var skickad och tur var det för BB lät bara vänta på sig i 4 veckor! Så snabbt kan det alltså gå.
Och jag blev plötsligt varse att vi faktiskt inte har en enda pryl klar till vårt barn. Jo kanske 7-8 barnböcker för varierande åldrar. Ett påslakan till en barnsäng, en dräggelsnibb, en mössa, ett par stickade sockor, en kofta (fast den blev rätt liten, den kanske får hänga med till R's baby-kit) och en påse med klotsar...

Det är ju en hel del som saknas...
Och vi har enats om att det är lika bra att börja fylla på med de här sakerna som behövs. Inte allt på en gång men lite i taget.

På samma forum läste jag om att det ska skickas bilder - ca 10-12 bilder...
Är det någon som vet hur mycket av ett barnrum som förväntas fotas? Jag menar, vi har ju inget barnrum alls... Vi har ett hörne i vårt sovrum där det får plats en spjälsäng. Det måste ju såklart beredas plats för barnet och det är ju lika bra att börja tänka på hur den platsen och tänka på vilka saker som måste hända inför barnets ankomst...
Efter ett BB har vi ju bara 4 veckor hemma innan vi reser vad jag förstått så det blir lite panikartat att skaffa och fixa allt på en gång sen...

Det är så märkligt att gå från det totalförbjudna i att ens tänka framåt på vårt barn, till att börja planera och strukturera och fixa för barnet.
Det är skitläskigt att inse att det är oss det ska hända. Det är ett barn på väg, kanske är det redan fött och finns till nånstans på andra sidan jorden...

Att vi snart (eller inte snart kanske) ska bli föräldrar och bli en familj!
Mamma hade rätt när hon ringde kanske? 

En vän sa att jag inte behövde skaffa så mycket saker för vi kommer säkert få mycket av våra vänner och bekanta såklart...
Den tanken har inte ens slagit mig - att vi ska få barnsaker och presenter och grejer...
Och att vi plötsligt ska få vara med och låna prylar som vännernas barn vuxit ur... galet!

Jag har skrivit en dikt som handlar om att vi ska adoptera som jag ska skriva som status på Facebook den dagen vi postat vår ansökan. För från den dagen väntar ju även vi barn... Jag tänker på den texten ofta och längtar som sagt efter att få dela med mig till dem som inte vet. Den säger att vi är som alla andra som väntar barn - sprickfärdiga av glädje och att vi gärna vill berätta om vårt barn såklart...

Appropå Facebook... jag är "vän" med en kille som jag var dödligt kär i för många år sen... han skickade en vänförfrågan till mig som jag accepterade men jag har inte skrivit något till honom eller han till mig... 
Förra sommaren var vi på den stora mataffären och plötsligt ser jag honom framför mig med sambon och spädisen i en sån där vagn med en fastmonterad barnstol på...
Jag kastade mig in i en gång och gömde mig och kände hur hjärtat bultade och kinderna hettade av skam... VARFÖR gömde jag mig? Hade Han vart ensam så hade jag kanske stannat upp och presenterat min man men här kom han, så uppenbart lycklig med sin sambo och sin lilla dotter...
Nu hade hans sambo lagt upp massa bilder på deras sommarledighet och på den ljuvligt söta lilla dottern...

Det skär lite i hjärtat att se honom och hans dotter - för jag kunde ju inte låta bli att titta på bilderna...

Dessutom vill A's man bli vän med mig på FB. Jag som har för avsikt att låta vänskapen mellan mig och A minimeras... Jag har vart medlem på FB i över ett år - varför har han fått för sig att vi ska bli vänner precis nu?

En annan märklig händelse kring FB är att plötsligt kom en tjej upp som vänförslag - vi lärde känna varandra på FL och började maila...
de höll på med adoption och under tiden som de gick föräldrautbildningen gjorde de ett fjärde IVF har jag för mig, böev gravida men fick missfall... och när de sen blev klara med hemutredningen var hon plötsligt spontant gravid och deras dotter är idag ca 7 mån...
Jag skickade ett meddelande och frågade om hon var samma person som jag mailat med...
Ja, vi har mailats en del tidigare men då hette jag [insert efternamn här] sen inget mer...

orka skicka en vänförfrågan då?

Nä nu är det dags att gå och knyta sig, tidig vecka denna veckan...
Några åtaganden på to-do-listen...
Söka den där superintressanta jobbet jag hittade såklart! 
Kanske hinna med att träffa min FL-vän...
Kika på loppisen efter spjälsäng och en byrå!

Gonatt...   

Maken öppnade sin mail såhär på kvällskvisten...
Mail från AC löd:

" jag hör av mig närdet blir dags att starta upp för att skicka ansökan - det bör bli under november "

Dör lite på det! :-D

Två måstegrejer som bara ska göras innan nästa år är
a) vaccinera oss med Twinrix... jag har ju varit i Asien två gånger utan att lyckas tajma in sprutorna och ta det där klart...
b) fixa nytt pass. Det har inte gått ut än men jag HATAR den där bilden - jag var i god tro skitnjd med bilden på mitt nya (?!) körkort och tog med den till polisen 2006. Då upplyste tanten i luckan mig om att bilden till passet togs på plats och jag hade nog inte ens smink på mig den dagen...
Men nu är det dags att ta ett nytt pass eftersom det blir långresa under 2011 förhoppningvis...

Och det är ju lika bra att göra det när man har gott om tid. När det väl blir dags att införskaffa prylar till barnet så kommer det bli tight med tid ändå tror jag...

Köpte för övrigt ett supergulligt påslakan till en barnsäng på loppis igår som hänger på tork i tvättstugan nu... Jag kunde inte motstå det...
:-D

Åter dags att ställa om klockan inatt... vintertid... huva...
jag gillar iofs den mörka årstiden då man får ha tända ljus och vakna i lagom takt på morgonen...
Men kylan den kan jag gärna vara utan...

Som jag bara måste söka... Frågan är ju om man ska söka säljarjobb eller chefsjobbet... jag har ju inte kunskapen att driva butiken med 8-12 anställda tror jag - men där skulle jag iaf G Ä R N A jobba!

Jag hänger inte med på AC's kösidor...
Nu har vi helt försvunnit från en kö (på ett land vi kan tänka oss) där jag såg att vi fanns med igår och vi finns kvar i kölistan på ett land som vår representant sagt att vi inte är aktuella för (på grund av att vi inte är religiösa) men ovanpå det så befinner vi oss på en bra ny position i kön till det land vi helst vill skicka till!

jaja... det visar väl sig... Nu i helgen kan vi ändå inte få svar. men jag förstår inte varför vi är bortplockade utan att ha blivit kontaktade...

Idag har jag tagit sovmorgon, åkt tåg, shoppat lite second hand, träffat min systers nya kille, haft fredagsmys med mina syskon och min brorsdotter, druckit finkaffe och klappat på familjens hund...

Imorgon väntar ledig lördag, har många borden och måsten men vi får se om lusten infinner sig...

Ha en fin helg alla! 

Jag stod ut på jobbet tillochmed några minuters övertid - kunderna ville helt enkelt inte gå hem idag...
Väl hemma satte jag igång med middagen och så ringde mamma...
hon frågade hur livet var och jag berättade om att jag höll på att försöka söka lite nya jobb...

Hon frågade om lönen på det jobb jag tänkt söka och jag sa att jag skiter fullkomligt i lönen, jag måste bara bort. Fast det är såklart lite dumt att byta jobb nu innan jag ska vara föräldraledig - den pengen grundas ju på vad jag tjänar nu...

Då blev mamma eld och lågor och sa att det kunde väl inte bara så långt kvar nu. Jag undrade vad hon menade - vi verkar ju inte komma framåt alls - mest bakåt i kön...
Jo men hon hade minsann läst på familjeliv att det var nån som fått börja samla papper nu som hade könummer 20080501XX nåt...

... och det var ju visst ganska många barn som kommit från Colombia i år och det var ju bla bla familjer där nu som skrev och familjer som väntar på BB och bla bla...

Jag förklarade att de som blir tillfrågade att skicka papper inte nödvändigt står efter varandra i kön... Vi pendlar ju mellan plats 9-13 hela tiden och det är lika ofta bakåt som framåt... igår fram idag bak...
Det kan vara så att vi snart blir valda att samla papper eller så får vi vänta. Det har INTE enbart med kölistan att göra utan det handlar lite om vad för typ av familj de söker i landet också...
Jag lät säkert lite grinig men jag försökte förklara att vi inte ens fått svar på vårt senaste mail och jag vet inte riktigt vad som händer eller inte händer...
-Du kan väl ringa dem och fråga sa mamma...

Mamma är intresserad och det är jättebra - men familjeliv är en gryta av en massa åsikter, självutnämnda experter och halvgalningar :-D
Det som stör mig och faktiskt hindrar mig lite också från att delta i diskussioner där ÄR faktiskt min mamma. Jag gillar inte riktigt att hon har så total insyn i vad som diskuteras och avhandlas på ett forum - i princip det enda forum - för adoptanter...
Jag har ju kämpat så länge för att hon ska hållas utanför mitt liv. Jag har haft skäl till att låta henne stå utanför. Nu vill hon in och jag är inte riktigt beredd att släppa henne ända in. Jag vill ju inte att hon ska hitta mig här...
Jag har lämnat några spår efter mig där i en och annan tråd och kan andra hitta mig via bloggen och familjeliv så kan hon resonerar jag...
och här vill jag inte hon ska läsa.

Senare på kvällen efter middagen öppnade maken sin mail och vi hade faktiskt fått svar från vår AC-representant. Hon skrev att vi nog snart var aktuella för landet...
Vilket innebär???
Vi har ju som sagt var fortfarande plats 9-13 bland de köande och det är säkert 3-6 st som har könummer ganska nära vårt... plus att den som köat längst på landet har könummer 2007...
Men det låter ju hoppfullt och roligt att vi "nog snart är aktuella" iaf...
Jag tar inte ut något i förskott utan låter det hela bero tills vi faktiskt får samtalet...

Jag var dock tvungen att själv logga in på Familjeliv och läsa vad mamma läst såklart... Mycket riktigt hade ett par som hade turnummer 080501xx fått börja samla papper och de hade visst inte ens stått i kö???
Det stod också att läsa att Brasilien var på gång som pilotland när man pratade om att återuppta kontakt med dem. Vilket fick mig att tänka på vår städerskas härliga kommentar i går morse...
Hon frågade om vi inte kunde åka till Sydamerika sent nästa år för då kunde vi hälsa på dem i Brasilien och bo hos dem gratis såklart... De härstammar från Brasilien och jag och hon har pratat en del om adoptionen på mornarna när de är där och städar våra lokaler...

Jag sa att vi gärna hälsat på dem i Brasilien om det var möjligt såklart...
Kanske ska jag fråga lite mer om landet som adoptionsland när jag kontaktar vår AC-representat imorgon...

Nu ska jag sticka lite på en julklapp...

Hade förutsatt mig att gå upp en timme tidigare och skriva ansökningar innan jag gick till jobbet - men det sket sig... Satt istället och surfade på vackra ting och underbara bloggbilder och mös i min ensamhet med en kopp thé och honung med mandarinsmak som inköptes på marknaden i Milano... Gott!

Väl på jobbet blev jag först förbannad och sur för att äldre kollegan inte sett att kaffemaskinens sumpbehållare var full. Jag frågade vem som fyllt på bönor senast och det var han - "han hade gjort det i måndags och då var inte behållaren så full!"

Men tag för vana att tömma sumpen när du fyller på bänor sa jag - och städade upp skiten IGEN...

Sen tog jag ett röjartag i kylskåpet. Skurade ur dörrens fack och lite äckelpäckel och fick såklart ont i min höger arm som jag tom var med hos doktorn i förra veckan.

Sen irriterades jag på att knäppa märkliga kollegan som vanligt inte lagt över pengar i den andra kassalådan fastän vi haft öppet i över 2 timmar. Och ovanpå det stod han och bakade en snus och speglade sig/sköljde händerna i nån kvart inne på toa...

Jag blir så trött...

Jag kan vara i ganska god balans och må gott när jag vaknar på morgonen men sånna små skitsaker för mig totalt rasande och ur balans för resten av dagen... och det kommer tätare och tätare... :-(

Jag måste göra något! Tänka positivt, byt bild, rycka upp mig, fånle så det gör ont i ansiktet...

Ska göra fakturorna nu och sen ut och hitta på något kreativt och kul - så den här dagen går undan!

Jahaja. Så var man tillbaka i eländet då...
Inte mitt förhållande, nej - även om semester +mens inte är världens roligaste när det kommer till samliv och förhållande...
Inte mitt boende, nej, jag ä l s k a r att bo här, jag längtar efter att få ta fram julsaker, pynta och elda och skotta och bara sitta i soffa och mysa under filten med thekopp och bok/film...Nu är hösten här på allvar!

Barnlösheten, äh, den är ju där den är. Högst närvarande, inte vardagligt påtaglig, men ständigt som en skugga över oss. iaf över mig.

Nä, det är jobbet jag tänker på... Jag smög mig in på kontoret och satt där tamigfan hela dagen... jag tog mig för saker iofs - men Om jag skulle göra det där effektivt så hade det kanske tagit 2 timmar totalt. Men vi har skitseg säsong nu och det är inte ens att göra för 2 personer heltid.
Har ni jobbat på något ställe där det är väldigt segt emellanåt? har ni märkt hur allt man kan göra inte heller blir gjort för man skjuter på det tills det inte finns nån tid kvar och allt måste blir klart i ren panik?
Så har jag det 5 månader om året typ...

Jag har suttit i nån timme eller två med det 5:e kapitlet på unionens karriärguide ikväll. Men problemet kvarstår. För att komma vidare i min bransch behöver jag "personalansvar och budgetansvar" - men jag vill ju inte ens vara kvar i min bransch. Jag vill göra något helt annat.

Jag har en affärsidé - som jag tror skulle kunna vara en god idé - men jag kan inte genomföra den själv. Jag kan inte utföra det på egen hand. Jag är inte heller den som gärna jobbar 24/7 i två år för att få hela grejen att gå runt - jag vill bara skörda frukten av min fantastiska idé!

Är det någon som känner någon i Gbg-trakten som liksom jag går i tankarna på att starta upp något med handarbetesfeeling. Nån som vill hantverka mer men inte har tid och möjlighet. Någon som är duktig på siffror och som har krativitet och lust?

Jag kan inte presentera hela idén här för jag är livrädd för att någon annan ska hinna före...
Men det går att nå mig genom att lämna ett meddelande och gärna en e-mailadress så kan jag återkomma till er...

Jag skulle vilja gå ut på FB med att jag är le på jobbet, att jag vill ha nya bekantskaper som är intresserade av att skapa något eget. Men FB är inte rätt forum för det. Inte heller min pysselblogg är rätt forum för det eftersom den går att komma åt från min FB-sida och jag tror att några arbetskamrater läser där ibland kanske...

Lika lite som jag skriver på Familjeliv och ställer frågor där. Min mamma läser ju där och hon kanske hittar mig och min profil där - vilket känns sådär...

Hursomhelst behöver jag något annat, jag kommer fortsätta söka de jobb som dyker upp såklart men jag vill inte heller släppa tanken på min idé som jag tror ligger rätt i tiden!

Well. Nu måste jag väl återvända till läxan innan det är dax att sova...