Mina svärföräldrar har många fina sidor - men vi är väldigt olika... Och vanligtvis ses vi hemma hos dem och jag har med en massa bra böcker att läsa. Den här gången kommer de till oss - för att umgås med sitt första barnbarn så klart. Maken går ju till jobbet och är borta minst 8 timmar varje dag. Så jag och sonen ska roa dem i en hel vecka...

Jag vet inte vad jag tycker om det. Jag är jätteglad att de vill komma ner till oss och umgås med sitt barnbarn och lära känna honom. Men vi bor litet och det är trångt redan nu med oss 3. Det ska bli spännande att se hur det blir med 5 pers under samma tak.
Samtidigt kommer jag nog känna mig aningens låst - de kommer ju förmodligen inte vilja roa sig på egen hand utan vara som en svans på oss och det har jag lite svårt för i vanliga fall. Nu är det jag och en liten kille som jag själv håller på att lära mig förstå.

Det svåraste blir hur vi ska göra med sonens sömn. Vi tänkte erbjuda dem vårt sovrum och själva sova i vardagsrummet. Men problemet är hur vi gör med sonen. Vi vill ju kunna se på TV trots att han lagt sig. I Landet gick det ju bra för vi hade ganska lågt ljud på men dels har han blivit lite ljudkänsligare (kanske inte så dags på kvällen iofs) men svärföräldrarna hör lite dåligt på gamla dar...
Det får väl lösa sig men det känns knorvligt...

Eventuellt ska jag gå en genuskurs för småbarnsföräldrar under veckan de är här. Den kommer vara på förmiddagarna - inte varje dag men flera utav dem iaf... Det ska bli spännande faktiskt! Och ett litet andningshål från svärisarna...

Vi har haft en bra dag! Besökt mina kollegor och chefer! Jag har sytt lite idag ochnyss såg jag en intressant dokumentärfilm om adoption gjord av tre studenter på gymnasiet. Nu ska jag bara ta med indisk hämtmat hem och mysa ner mig i soffan jämte mannen! Imorgon blir det ÖF hemma där vi bor. Kanske drar vi dit med pulkan?Pengar på kontot från FK imorgon! Allt känns bra!

Två märkliga saker: kompisar med jämngamla barn som utvecklas snabbare skapar nån slags oro/avundsjuka/tanke om att något är fel på sonen...

MEN alla barn utvecklas på sitt sätt i sin tid - glöm inte det...

Sonen har en låg tålamodströskel och blir lätt arg/ledsen/irriterad men lika snabbt glad igen när man avleder/hjälper/vad-det-nu-gäller...

Slås av att vi är två med samma problem i hushållet - hur ska det gå i framtiden när vi båda vill ha resultat snabbt - förmodligen helt motsatta varandras?!

Helgen har vart som gjord för pulkaåkning - det snöade större delen av dagen igår lördag och vi hade ju faktiskt en pulka stående och lånade ett fårskinn av grannen. Maken drog sonen i pulkan och han gillade det...

Idag har vi varit på hotellet där vi sov som nygifta - det kändes lite högtidligt och fint att vara där och ha sonen med sig! Med tanke på hur mycket mitt liv kretsade kring biobarn och anledningen till giftermålet och vårt tredje IVF-försök det året så kändes det så skönt att återbesöka just det stället MED barn!

Imorgon går jag in i tredje veckan som mammaledig utan maken och kanske ska vi försöka besöka öppna förskolan som ligger i vårt område. De har en särskild tid bara för barn under 1 år så kanske kan man träffa på någon som är hemma med barn i samma ålder som bor i krokarna...

Kanske blir det också en promenad med den gamla kompis jag hittade som bor nästan granne - vi sågs i veckan och gick en sväng med våra barnvagnar. Det visade sig att de hade en liknande historia - med upprepade IVF-försök, dåliga resultat utan att få något till frysen och tröstlöst och hopplöst innan de slutigen lyckades på sitt enda FET...

En bra och skön helg är till ända...  

Well, ni som läser här och ska iväg och hämta barn - kom ihåg att ni ska fylla i en pappersansökan om att begära föräldrapenning och skicka in INNAN ni åker iväg - vi hade ju fått information om att det begäran kunde göras på internet. Det gäller ju bara dem som omedelbart får ett personnummer och skatteverkets register som samkörs med Försäkringskassan uppdateras.

Vi fick ju göra den manuella begäran när vi kom hem eftersom vi fått fel info... Den lämnades till Försäkringskassan den 29/12...

Idag ringde en handläggare som sysslar med barnbidrag och ville skicka mig en lapp där vi skulle enas om vilket konto barnbidraget skulle in på. Då passade jag på att fråga om föräldrapenningen - om hon kunde se om det kommit nån vart i handläggningen och så...

Då började hon babbla om att det saknades dokument - trots att jag vet att vi skickat in dem några dagar innan vi reste till Landet. Jag ifrågasatte deras hantering och hon lovade att maila det hon hade så jag kunde se vad för dokument hon hade osv...

Då strulade mailen - men när den kom igång fanns inget mail från henne. Jag ringde upp henne och då kunde hon visst inte ta ut dokumenten ur sitt system. Jag lovade att maila över det vi pratat om som kanske kommit bort på något sätt. Hon bad min man ringa och ge sitt medgivande till att barnbidraget betalades ut till mitt konto...
Hon lovade i sin tur att kolla med föräldrapenning OM de saknade dokument och hur långt de kommit i hadläggningen av mitt ärende...
Så maken hade ringt till henne och han sa sen att det verkar som att det ska vara handlagt färdigt och jag ska kunna få mina första pengar i nästa vecka...

Men frågan kvarstår - varför ska det vara så satans krångligt och varför vet ingen vad de andre sagt och hur FAN kan dokument försvinna - särskilt som någon (mental note to myself - ta NAMNET på människan jag pratar med nästa gång!) har godkänt att alla dokument fanns med innan vi åkte iväg...

*s u c k*

Den här veckan har vi börjat med "tecken som stöd" - det handlar om "mat" och "vatten" och "mer"...
Han sju månader och har börjat äta fast föda till lunch och middag.  Vid varje måltid frågar vi om han vill ha "mer" "mat" och visar ett tecken för 'mer' och 'mat'. Och sen frågar vi om han vill ha "vatten" och visar ett tecken som vi vill använda för 'vatten'.

Han tittar uppmärksamt och lyssnar när jag frågar - jag tror han kommer förstå det ganska snart - att vi kan lyssna på honom genom ögonen.
Han vet ju redan var "lampan" är när man frågar - jag tror att han kommer snappa upp de här enkla tecknen ganska omgående...

Vad vi däremot behöver få stopp på är hans tjut och att han rivs... Han är inte medveten om att han gör en illa när han krafsar efter mitt halsband eller när han river över mina bara armar...
Och tjuten är nog över snart när han börjar forma ord lite mer ändå. Han ger upp de här illtjuten när han blir lite uttråkad eller bara för att han prövar rösten...

I övrigt är det härligt att ha dagarna med honom, långa frukostar, testa lite nya rätter och laga intressant barnmat, hitta nya stigar att dra barnvagnen på och hitta på lekar och bus som roar och utvecklar...

Idag har vi hängt med min kompis J - henne som man sällan ser för att hennes hektiska liv inte innefattar mig längre. Men hon är glad att jag är hemma och att vi har med sonen. Hon älskar barn men har inga egna...

Men nu har hon en kille - och det gjorde mig så glad att han verkar var aen av den bra sorten (den här gången) och att det är på riktigt nu.
Underbart glad! Det känns i hela mig - och det märktes på henne att han gör något speciellt med henne när jag hörde dem prata på telefon...

Skönt i magen när jag tänker på att hon får känna lyckan i att känna sig älskad och få älska tillbaka!

Idag har vi varit på ett kalas. Det var ett antal fina ungar och deras päron och det var första gången vi träffade de flesta där. Eller ja. Alla utom en.

Well... det gick fint, sonen skötte sig utmärkt, satt och grejade med en leksak och käkade lite av kalasmaten och uppförde sig exemplariskt. God och glad som vanligt mao.

Så kom födelsedagsbarnets mamma och pratade lite och med sig hade hon en kompis och hennes dotter. Kompisen frågade om jag ammat sonen eftersom vi pratade om att han var så rund och välnärd.

-Nej, vi har adopterat honom så han äter ersättning... svarade jag...

Ja, alltså. Vår son är rätt ljus för att vara från Landet. Någonstans blir det ju faktiskt jättekonstigt att vi kommer behöva förklara att han är adopterad... På de allra flesta adoptivbarn så syns det ju rätt tydligt. Vi har ju inte träffat jättemånga människor som inte känner oss eller vår historia ännu men jag har tänkt på det här. Att han ser ut som vi. Alltså ljus hy och brunt hår (vi är mörkblonda båda två) det enda som skiljer är ögonfärgen egentligen. Detta kommenterades ofta när vi var i landet.

-Han ser ju ut som ni!

Så jag gissar att det kommer behövas förklaras för alla och envar som vi inte känner sen innan att vår son är adopterad. Frågor på det?

Jag klurar redan över hur det kommer kännas. För oss. För honom. Bra? Dåligt? Ja, det blir ju helt klart vad man gör det till...

Och hur och när introducerar man storyn för barnet?
Jag berättar en saga för honom då och då - om hur det var en mamma och en pappa som väntade och längtade och funderade på vem deras barn skulle bli. Sen ringde det en dag och de berättade att det fanns en liten pojke i Landet som behövde en mamma och en pappa och hur glada vi blev då!

Han lyssnar uppnärksamt när jag berättar, kanske känner han redan igen historien. Självklart går den att utveckla och förfina och göra bättre ju äldre han blir - men det känns som att det räcker för nu.
Jag vill att han ska veta att han är älskad och efterlängtad och att vi reste till ett annat land för att få träffa honom...

Hur har ni andra gjort med era barns adoptionsberättelser? Dela gärna med er för jag är nyfiken på hur ni har gjort...