Ett möte är bokat med min nya chef. Inte på min arbetsplats utan vart som helst annars...

Jag måste få veta vad chefen står i det här. Vems planhalva spelar chefen på? Min eller deras.
Självfallet ska de få tycka och tänka - men enligt konstens alla regler borde man väl ändå lätta upp allt det felaktiga och negativa med något positivt? Har jag gjort nåt rätt? Är jag bra på något?
Det vore skönt att veta huruvida jag ses som ett "problem" av förataget. OM så är fallet så måste något hända snarast.

Jag är inte villig att bära en osynlig dumstrut eller en en lapp på ryggen där det står "idiot"...

Tankarna maler. Jag har ju försökt byta jobb sen 2008 och det känns ju inte helt bra att de ansökningar jag prånglat ut inte ens får svar... Det är jag urless på!

Men det är dax att göra om göra rätt. Tänka nytt och hitta något annat...

Det känns som att jag är i en negativ spiral just nu...
Det är kanske något som smittar av sig på jobbet och hemma. Sonen uppför sig väldigt märkligt. Kanske är han mer sensorisk än vad jag förstår. Han känner att något är mysko.

Jag har ju inte varit ett fan av mitt jobb på länge länge och de som läst här länge vet att jag med jämna mellanrum skrivit om mitt jobb som här, här och här. Det är alltså samma visa igen. Allt är mitt fel. Återigen kommer det över mig - att jag måste byta, att jag inte trivs, inte vill tillbaka.

Barnlösheten har hela tiden vart en stoppkloss. Att alla kollegor känt till vad vi höll på med under IVF (fast det blev ju inte lättare för det) och sen när vi väntade och väntade och väntade - det kändes jobbigt att behöva dlytta på sig, att smusla och att undanhålla info. Här visste alla varför jag var uppåner (men glömde/tog ingen hänsyn)

Jag har fått smaka på en hel del konflikter som seglat upp under mina år här. Främst är det äldre kollegan som för talan. Han ansesr sig ha sin fulla rätt att kalla mig för olika hemska saker ostraffat (i affekt!) men jag får inte begå fel, ryta i åt folk, bli arg/sur/ledsen/förbannad på vare sig personal eller kunder.
Jag ska vara felfri. Ha ett friskt humör, leda men inte styra. Helst inte tala om för honom (som minsann jobbat här flera år längre än mig) hur han ska sköta sitt jobb.

Sen har vi tjejen som i smyg läste min förra blogg. Som tog sig friheter med mitt privatliv trots att shon själv inte berättar ens vad hon åt till middag dagen innan. Hon avslöjar aldrig något om sig själv om man inte frågar. Emellanåt har det varit helt knäpp tyst mellan oss när vi jobbat - och count on it girl, nu blir det tyst igen... För jag tänker inte avslöja ett jota mer om mitt innersta privata för dig - backstabber.

Och så har vi märkliga kollegan. Som aldrig vill göra sig ovänn med någon. Som aldrig skulle kritisera mig - vare sig i enrum eller med chefen som stöd.

Jag vet att jag har humör och styrs lite väl mycket av det. Men det tillhör nog min personlighet och är mycket svårt att ändra på. Men det är mitt problem och jag får jobba med det.
Jag har kanske lätt för att hamna i konflikt med människor (kunder) då jag ibland tycker att de faktiskt inte kan bete sig hur som helst. Kunden har inte alltid rätt.

Igår kom min (vår) nya chef (som är en gammal men ändå ny) och ville ha ett kort möte.
Och det skulle till stor del handla om mig visade det sig.
Sen jag kom tillbaka efter föräldraledighet är jag en som kör över folk, startar bråk med kunder och drar ner stämningen.

ok.

Och det är ingen av mina kollegor som sagt något till mig, personligen, what so over...
Det är inte helt nytt det här. Jag känner igen alla uppkomna situationer. Visst överreagerar jag ibland. Jag vet att jag är en person som inte räknas som en bekväm anställd, jag har attityd och tar inte skit.

Jag vet att jag inte är en felfri person, givetvis finns det sidor hos mig som behöver jobbas med, som behöver omsorg och framåttänk. Men det gör alla här. Jag är inte ensam om det. Men eftersom jag har en ansvarsposition granskas jag hårdare och blir hårdare ansatt. Och det får mig att känna mig som en skit.

Samtidigt så känner jag att det här företaget har brustit på så många plan. 2008 fick vi en ny chef då den gamla abrupt lämnade sin plats. Det var bra för den person som är min nuvarande chef.
Det kom en ny chef - som trodde på min nuvarande chef. Jag fick ingen sådan chef. Jag fick sparken... på fel grunder och uppsägningen hävdes. (detta har jag också skrivit om någonstans för långe sen)
Den chefen har jag aldrig återfunnit ett 100%-igt förtroende för. Det svallras inom företaget och jag har saknat en chef att anförtro mig, känna stöd utav och som gett mig möjlighet att växa. Jag ska bara lösa allt på egen hand känns det som.

Sen jag hamnade här i butiken har jag allt känt att jag varit rätt ensam i min roll. Mina kollegor har vart mycket längre i branschen och känner ALLA. De har verkligen inte gjort sina bästa för att få mig att känna mig välkommen och de har heller inte velat agera som mentorer för mig. Det har lämnat mig i en utsatthet som blivit tyngre och tyngre med åren.

Jag har nu begärt ett enskilt samtal med den person som plötsligt återigen blivit min chef. För just nu känner jag mig som ett "problem"...

Vi har ett annat sånt "problem" i verksamheten, dock på en annan enhet - och när jag gick hem från jobbet igår var det just så jag kände mig...

Som någon det snackas skit om bakom ryggen. En som ingen gillar, en som alla vill ha bort från företaget. Att jag inte duger, gör bra saker, en som bara ställer till det.

Och det här orkar jag inte med.

Tja, det var bara förmiddag när jag skrev gårdagens inlägg... Och tack alla för er pepp.
Men det var tydligen bara början. Eftersom sonen är inne i den åldern då allt är NEJ - även sånt han vill göra och tycker om så är det bara så det är. NEJ NEJ NEJ... och får man inte som man vill kryddar man till allt genom att kasta sina leksaker, mat, nappar, snutten och allt som finns i närhenten lång väg. Alternativt banka på sin mamma både här och där. Ilsken som ett bi!

Vi bestämde oss för att gå ut och försöka få honom att vila middag i vagnen när han bara var överjävlig inne och med fast hand fick vi baxat på honom ytterkläder och skor och placerat honom i vagnen. Efter ca 3 minuters promenad sov han gott. Vi gick till affären och handlade och då vi alla är trötta och mer eller mindre sjuka tog vi det luuugnt på vägen hem. Det gick nog 1 timme iaf. Sonen sov gott.
Sen tog jag en tur till tvättstugan och pysslade där en stund medans sonen sov vidare i korridoren...
Sen när jag kom upp från tvättstugan började det snöa - sonen sov så han fick stå kvar ute - han var rejält påklädd och det var ju inte regn så han kunde bli fuktig eller blöt.
Vi hann fika lite och kollade till honom med jämna mellanrum. Så vaknade han till och hans pappa gick ut och frågade om han ville komma in och fika med oss. Svaret var givetvis NEJ.

Men han var vaken, det snöade rätt kraftigt och det var inte läge att vara kvar ute så han fick komma in, vare sig han ville eller inte. Och det blev såklart en rejäl gråtattack av det hela och sen var hela den eftermiddagen förstörd... allt vara bara fel och vi försökte att inte bråka med honom.

Favoritfilm och mellis i soffan... trots att det börjar bli lite tjatigt efter en vecka hemma med sjukt barn så orkar jag inget annat. Jag är ju själv jätteförkyld och har ett huvut fullt med snor och grumliga ögon...

Pyjamas och gröt funkade någorlunda - sen var det själva nattningen kvar...

Tidigare har han verkligen inte brytt sig om ifall snutten vart en gris, en ko, ett lejon eller en trana... (typ) men nu är det bara en snutte som gäller - och den är glömd på förskolan. En av de andra kan med nåder passera... Som tur är.

Igår när maken skulle lägga honom var han redan helt uppe varv, gnällde om allt och tvärvägrade allt. Så jag tänkte att jag tar det så det går "över" snart, han är ju redan helt galet trött.
Men på något outgrundligt ställe fanns energi över - till att springa omkring i spjälsängen och hoppa, skaka, studsa och busa runt. Sen kom han på att han ville ha sin favoritsnutte och pekade frekvent mot hyllan där snuttarna brukar finnas. Jag tände och visade att den snutten inte finns hemma. Han förstår inte och pekar och gestikulerar och skiker "den" mot hyllan i gott och väl 20 minuter.
Jag insåg att vi måste bryta detta och gick upp med honom på övervåningen.

Han ville vara i famnen. Men ändå inte - hasar ner och sätter fötterna i golvet, sträcker upp armarna och ska upp, jag lyfter upp honom, börjar gå fram och tillbaka och sjunger. Han ska ner, hasar ner, sätter fötterna i golvet, ska upp, jag lyfter. [ upprepa tills du inte orkar mer och lägg sen till minst 20 gånger samt addera valfritt gällt ljud och ymningt gråtande ]

Maken kommer så upp och frågar om vi ska bytas av. Jag langar över övertrött unge och försöker avlägsna mig från rummet. Barnet tjuter genom märg och ben och vrålar M A M M A så högt det bara går... Jag lommar tillbaka och tar över det ilskna gråtande barnet igen och fortsätter mitt vankande, lyftande, kasa ner, lyft om och om och om igen...

Tillslut får vi honom att ligga på kanten på soffan, mellan oss. Han somnar inom 2 minuter och maken får ligga kvar så medans jag gräddar pizzorna han bakat under tiden jag försökt natta vårt barn.
När sista pizzan är i ugnen tar jag försiktigt barnet i famnen och placerar honom mitt i vår dubbelsäng med ett hav av kuddar omkring honom och ber en stilla bön att han åtminstone ska sova under tiden vi äter...

Jag var så ledsen, så uppgiven, så trött. Det fanns verkligen inget sätt att få stopp på hans gråt. Han visste inte själv vad han ville. Några gånger förrut har han varit sån här. Oftast i samband med att feber bryter ut i kroppen. Oftast går det att "bryta" det genom att jag tar honom i famnen och sjunger. Oftast brukar det hålla i sig max 20 minuter. Oftast händer det med ganska många månaders mellanrum.
Gårdagen var en orgie i gråt och skrik och hysteriska utbrott. Som förälder blir man maktlös och handlingsförlamad. Jag var helt övertygad om att det var något som gjorde ont någonstans. Att något allvarligt var fel.
Det svåraste är ju att man är så trött och dålig själv så man orkar helt enkelt inte fungera normalt.

När han väl somnat och det blev helt tyst i huset kände jag hur axlarna äntligen sjönk mer dit där de hörde hemma. Hur öronen ringde av det höga ihållande skrikandet. Hur jag nästan yrade till när jag reste mig för att gå ner till sängen. Jag släppte ur mig några lättade suckar innan jag fick lagt mig för att försöka sova bort min förkylning...

Morgonen idag började precis som det slutade igår. Maken skulle byta morgonblöjan. Barnet skrek

M A M M A så högt han bara orkade och började åla och vråla och och det var bara att stiga upp...
Maken skulle jobba förmiddag idag och jag blev själv med illbattingen... Det har funkat okej. Vi fick en tid till doktorn idag men hon kunde inte upptäcka något onormalt på varken öron eller lungor.
Hon förklarade dock att ibland är den första feberfria dagen värst... och ibland kan det göra ont i kroppen och eftersom de inte kan förmedla sig så blir det för mycket och slår över...

Nu hoppas jag att vi är på bättringsvägen och att maken slipper undan. Och jag hoppas att aldrig den här dagen återkommer. Det var nog det värsta jag upplevt i hela mitt liv...

Sjukstuga hemma. Sonen är inne på sitt femte dygn med feber och idag är det riktigt gnälligt! Samtidigt är jag själv tokförkyld och trött som en gnu då jag sovit som en kratta... Dels på grund av en het snurrboll till son som legat kloss an och boxats inatt. Dels på grund av oro över hans andning. Med en riktigt elak förkylning i kroppen är näsan igentäppt och hostan gör halsen öm och rosslig. Astman och febern gör andningen grund och hastig. Han har flämtat sig igenom natten.
Hans vakentillstånd är ändå tämligen gott. Han har druckit bra, kissar som han ska och äter lite granna iaf...
Jag är inte jättesugen på att sätta mig på akuten och vänta i 8 timmar då de förmodligen inte kommer säga något jag inte redan vet...

Vi ringer barnläkarmottagningen imorgon och får en tid hos dem istället. De känner ju honom sen innan och vet vad han kan behöva...

Det värsta med att vara sjuk själv är att jag inte orkar vara den mamma han behöver nu. Jag får ont i öronen av hans högljudda klagan och är så trött så trött - pappans tappra försök att hjälpa till duger inte. Han vill ju ha sin mamma!

För tillfället är här lugnt. Jag ska passa på att vila!

Har så fått stifta bekantskap med detta fenomen...

Sonen vaknade gråtandes nån timme efter sänggående igår och kändes varm. Trots att inte febern var så hög blir han så väldigt ledsen. Gråter otröstligt tills han somnar om till 'bä bä vita lamm' och vaknar vid minsta rörelse från mamman som ligger under barnet. Någon annan plats verkar inte gå att sova på!
Som tur är somnade han in ordentligt efter 1 nån gång och sen har vi alla sovit oroligt fram till 7.

Maken har börjat jobba på 50% så vi vabbar halvdagar. Det funkar faktiskt bra då ingen av oss blir borta helt från jobbet. Jobbar man i butik som jag gör är det också svårt att hitta extrapersonal som kan öppna och stänga.
Just nu sitter han på sin favoritplats - under duschstrålarna!

Hej! Spännande att ni ska få bli familj äntligen! Jag vill av förklarliga skäl inte lämna ut min mailadress här men eftersom jag granskar alla kommentarer är det helt ofarligt för dig att lämna din mailadress i en kommentar till mig så ska jag skriva till dig. Din mailadress kommer inte att publiceras här!
Varför jag skriver det här i ett inlägg direkt till dig är för att jag inte ville lägga mitt svar på din fråga i bloggen heller...

Låt oss säga att dina föräldrar inte varit gifta på sisådär 30 år. Och sen du var rätt liten har du vart den som ringt och bokat in saker med din pappa.
I vuxen ålder - låt säga närmare 40 år -kommer du på att det du gör känns fel och väldigt ensidigt. Varför ska du ensam bära er relation vidare? Bara för att du gjort det de senaste 30 åren så innebär det väl inte att det ska vara så?
Du berättar att du saknar din pappa och hans familj men du vill att han ska ta sin del av ansvaret och åtminstone ringa och bjuda dit dig om han vill träffa sin dotter och sitt barnbarn?

Det där var 2011.

I november hade jag anledning att ringa min pappa. Då kom vi att tala om julen - jag berättade att den skulle firas med sonens farföräldrar i år. Vi pratade julklappar - som på pappas förslag skulle undvikas i år då hans sambo är utan jobb. Men barnen kunde få julklappar.
Behövde sonen månne en vinteroverall?
Jag sa att det gjorde han inte men kanske ett par extra vinterskor.
Jag lovade att SMSa över en bild på praktiska skodon.

Den siste november ringde min pappas sambo och frågade var hon kunde köpa de där skorna jag tagit bild på... 
Jag upplyste om att de behövs inte köpas för de står i vår hall. Det var ett par ombytesskor som skulle skaffas och jag skulle illustrera typen...

Sen dess har jag inget hört...

Jag är ganska säker på att vi skickade ett julkort iaf. Men vi har inget hört om någon önskan om god jul, gott slut eller gott nytt. Nu fick ju sonen rätt många juklappar ändå så det går ingen nöd på honom med prylar. Däremot kunde jag ju önskat att pappa eller hans sambo för den delen tog tag i saken och bad oss komma dit...
Jag menar - det är väl inte meningen att JAG ska ringa och höra efter om de hade nån julklapp till vårt barn?

Nu börjar det dra ihop sig till en födelsedag - min egen närmare bestämt. Och i år fyller jag jämnt.

Visst skulle det vara roligt att träffa min pappa och hans familj, mina syskon (även om de är vuxna nu) men det känns som att det hela tiden tar emot att göra det jag gjort så många gånger. Ringa dit och bjuda in mig till dem eller för all del, den här gången blir det ju de som kommer till oss i så fall...

Men har de verkligen inget intresse av att träffa sitt barnbarn? Varför ska det vara så svårt att förstå att det inte kommer flyga stekta sparvar in i munnen där längre. Att de måste anstränga sig lite granna själva?! Vad är det som tar emot?

Enligt en säker källa har det gått utmärkt på förskolan idag. Visst blev sonen ledsen när maken skulle gå men det har funkat bra. idag.

Skönt för både maken och mig iaf... Nu skulle de två manliga figurerna hel och kila på film.
Själv ska jag fika med två vänner!