I år kommer jag inte skriva nån krönika som summerar året likt förut. 2013 skrev jag så här och det som förverkligades var att jag sa upp mig från jobbet. Det var en jobbig tanke som hängde över mig länge men när beslutet väl var taget kändes det bättre. Nu vet jag inte längre. Det har satt käppar i hjulen för oss att skaffa större bostad och det är tufft på arbetsmarknaden just nu men samtidigt en sån lättnad att aldrig mer gå tillbaka dit. 

För övrigt har Stora vuxit, lärt sig saker, fått kompisar och är en allmänt glad och klurig unge.

Lilla Har lärt sig gå bättre, springa och framförallt att prata - det gör han relativt ohämmat och det är sällan tyst från hans håll. Harns humör pch sinnesstämning gör dock att vi vuxna tappar tilltron på livet ibland och alla går omkring och skriker och ryter åt varandra. Om det är vi vuxna som gör honom arg/sur eller tvärtomt vet jag inte - gränsen mellan allt är hårfin. Men det är så krävande att orken hela tiden tryter. En känner aldrig eller iaf sällan att en är "ikapp"...
Det måste vi få en ändring på...

Personligen har jag nog aldrig känt mig så usel som människa på väldigt länge. Att umgås dygnet runt med två halvhöga illbattingar som ömsom pucklar på varandra, käftar emot, matvägarar, skrikpratar och ska klara allt själv eller inte alls i nästan ett helt år har drivit fram det absolut sämsta i mig som människa känns det som.

Men i takt med att de faktiskt klarar saker själva, leker mer tillsammans och jag kommit ut i lite jobb så känns det hoppfullt inför 2015.

2015 hoppas jag blir året då jag hittar "mig" själv och finner mening i ett nytt jobb.

2015 hoppas jag blir året då vi har möjlighet att sälja vår nyvarande bostad och framför allt hitta en större att köpa. På rätt plats, från rätt epok, med rätt storlek och rätt pris. Kan bli tuffare än att hitta ett jobb men tja, jag börjar skissa på ett drömscenario.

2015 blir året då jag äntligen klarar av att hitta rätt balans mellan vikt, mat och motion. Jag blir av med sötsug, klarar av att stå emot frestelser och kommer fram till en lagom kul motionsform som jag kan hantera. Helst ihop med en inspirerande och motiverande kompis.

2015 träffar jag nya vänner och/eller återförenas med gamla vänner - som gör att jag tror på mig själv och jag känner återigen att jag har en "bästis" för det har jag verkligen saknat. Jag har längs vägen tappat tilltron på mig själv som intressant person värd att ha en bästa vän. Jag inbillar mig att jag gnällt mig till branten på vänskapen och att en bästa vän inte orkar lyssna på mer klagolåt. Men det är helt fel...

2015 blir året då jag och maken vågar planera in att vara lediga ihop nån kväll i månaden för att skapa en distans till vardagen med två små barn. Våra barn växer ihop mer och kan leka tillsamans bättre och konkurerar inte hela tiden om mig. Vi kan också resa iväg på en första semester tillsammans utomlands och jag och maken åker på weekend utan barn.

Lite så helt enkelt...
Jag kommer fortsätta skriva här, om det jag har skrivit om hittentills. Min vardag som mamma.

Härom morgonen när jag som vanligt skulle gå på toa på morgonen såg jag att det var tänt i badrummet och kiss i pottan. Vilket innebär att vår 3,5-åring vaknat och gått in på toa, kissat och sen gått upp till andra våningen till oss vuxna. Helt på egen hand!

Efter frukost öppnade barnen sina juklappar från farmor och farfar som vi dessvärre inte kunde fira med i år. Det var lite kläder och Lego. Barnen fick också var sitt godishus precis som jag och min bror fick när vi var små.

Både jag och maken fasade inför julaftonsfirandet. En massa människor som vi inte känner så bra, tonvis med juklappar, en hund som är som ett barn, ett par knastertorra skämtare som aldrig drar sig för att kommentera folk och fä på respektive bekostnad och så våra smått galna småbarn som inte lyssnar, inte kan ta det lugnt, inte äter nåt just osv osv i al oändlighet. 

Vi kom i väg lite sent, maken var smart och packade med barnens overaller ifall vi kanske skulle bli stående nånstans. Vi kom inte sist, vi hjälptes åt att förbereda maten, långbord var dukat och vi var 20 personer och en hund.
Barnen fick mat först, i vanlig ordning åt ungarna mest potatis och creme fraiche :-D Lilla åt några köttbullar och stora fick i sig en prinskorv. Lilla ville B A R A ha julmust men fick trugas i sin mat... som vanligt...
Sen vankades det ganska mycket av och an i väntan på tomten. Maten var undanstuvad och strax bultade det på dörren...
Stora a sig platt ner på golvet och gömde ansiktet i händerna när tomten steg in genom dörren... Lilla gömde sig bakom mig.
Men när tomten väl satt på sin stol och började läsa på paketen blev det tävling mellan stora och lilla om att ge paket till tomten för att läsa. Tomten höll inte riktigt tempot :-D

Lilla fick börja öppna sina paket redan när hälften av klapparna var kvar för han låg på alla fyra under granen och ålade eller ruskade ömtåliga paket och riskerade att tappa saker som såg ut som flaskor...

Hans första paket innehöll en gelémonstergubbe med en blinkande lampa inuti och när den tittade fram ur paketet blev han så rädd så han skakade.. Han gillade I N T E sitt första paket... stackarn. Det var ju aldrig meningen att skrämmas... Storebror hade nämligen valt presenten till lillebror och fick själv en likadan.
Stora fick en "barndator" som han kan träna bokstäver på, delar till tågbanan, skidor, en stor kulbana och en discokula - han gillar att dansa!
Lilla fick en etch-a-scetch, plusplus, en minisynt, kassaapparat och en massa annat... Mycket bra leksaker. Men nu är det dags att rensa bort lite granna eftersom det blir mindre och mindre plats i deras rum.

Mindre bra leksaker var kalsonger i briefsmodell (det är nog mest jag som inte tycker de är så snygga helt enkelt) och en bilbana som var skitsvår att sätta ihop och bilar som skulle "vevas" igång - det funkade liksom inte så bra ens för oss vuxna. Jag hade ändå lämnat jättemånga förslag till just denna givaren - för jag tycker att vi har tillräckligt med bilar. Tycker också bättre om julklappar som barnen själva kan sysselsätta sig med. Kulbanan var iofs svår för dem att sätta ihop själva men när det väl är gjort kan de ju själva köra med den länge... 

Vi vuxna fick också bra klappar, loppade delar till en servis, många biobiljetter med tillhörande barnvaktande :-D Presentkort och böcker. Maken fick gummistövlar och klocka bland annat... 

På hela taget har vi haft en lyckad jul. Igår öppnade vi nästan alla klappar som vi inte öppnade på själva julafton, vi lekte med alla prylar och fick så klart lite nya konflikter. Det är oundvikligt när det egentligen inte finns någon skillnad mellan mitt och ditt och vi endast har en av varje.

Dagen som idag ska bjuda på ett besök på Liseberg. Vi ska klä oss varmt för det var galet kallt igår. Men först måste vi ha lunch i oss. 

Hur har er jul varit?

i början på nästa år blir pappas hus för alltid någon annans. Pengar ska byta ägare, pappas sambo har köpt lägenhet och arvet ska fördelas.

Det blev inte jättemycket pengar men en bra slant - en bit på vägen mot ett nytt boende för oss. Om banken tycker att vi ska ha råd med det. Det är galet att två vuxna människor inte ska kunna skaffa ett hus som passar en liten familj, utan att ruinera sig...

Vi ska boka ett möte med banken efter nyår och se vad de säger.

Ja, det är mycket på mitt jobb - det som skulle vara i ca 10 dagar blev hittentills dubbelt så många. Många kollegor har berömt mig - det märks att jag är intreserad och har erfarenhet. Sånna som mig vill de ha där. Jag verkar vara en duktig tjej.
Högsta chefen vet vad jag heter och hälsar glatt när han ser mig. 
Idag på morgonen sökte han upp mig i min första morgonsyssla och gav mig julklappar och ett rejät handslag!
Alltså - julklapp?! Till mig... jag är fortfarande bara anställd på timmar och jag har jobbat där i knappt 2 1/2 vecka...
Jag fick en fin brödkniv och ett gåvokort där en själv kan välja en klapp! :-D
Jag fick också tillfälle under dagen att berätta lite mer om mig och vad jag gjort innan och att jag gärna fortsätter jobba där - men helst mer än de 2 dagar/vecka jag blivit erbjuden som fortsättning efter julruschen.

"Jag ska ha dig i åtanke" sa chefen innan vi avslutade vårt samtal idag. Det kändes ju bra att få tillfälle att få prata direkt med honom om det iaf... :-D Han verkar riktigt bra, en chef i min smak.

Kvällen skulle avrundas med glöggmingel hos vänner men det regnade och jag kunde inte åka med kollegan som bor granne så jag var hemma så sent som kl 17:45 och barnen brukar nästan äta kvällsmat vid den tiden. Vi var trötta allihopa och valde bort 21/2 timmes resväg fram och tillbaka även om det var ett efterlängtad och trevlig inbjudan till samkväm!

Beställde garn i en härlig färg och kände mig nöjd - men inget garn kom... Så efter ca 1 vecka ringde jag upp garnförsäljaren som inte fått min order. Den skickades i måndags och jag kom igång med min provlapp i torsdags. Blockade den tvättade lappen i fredags och räknade ut hur jag skulle lägga upp igår.
Och när jag stickat klart halskanten började jag dela av för bakparti och ärmar och gjorde mina första ökningar. Men när jag kom till slutet saknades det maskor... ???
Men så insåg jag att jag lagt upp 6 maskor för lite... och repade upp och började om.

Problemet är att jag mste sticka med små stickor då garnet är tunt. Och jag har så galet ont i armar och händer eftersom jag börjat sticka igen efter 2 års uppehåll samt börjat jobba mycket med mina händer.

OM det ska fortsätta vara så här vet jag inte om det blir nån kofta. Jag får domningar och stickningar i händer och fingrar inte bara på nätterna utan hela tiden just nu. Kan knappt hålla i barnvagnen eller hålla min son i handen trots att det är "neråt" vilket brukar vara bättre än att hålla handen uppåt.

Det är skitjobbigt... JAG vill verkligen kunna sticka!

Har ett tillfälligt dagjobb och mitt vanliga kvällsjobb och ett högst tillfälligt eget initiativ till helgjobb den här veckan! Från 0 till 100 på samma vecka kan man säga! Lägg till ett läkarbesök med Lilla OCH ett föräldramöte på förskolan och en mycket glömsk man samt 4 förkylningar i olika stadier och stressen är totalt!

Igår träffade jag mina barn sisådär 20 minuter på hela dagen... Det känns konstigt. Men också skönt att verkligen längta efter dem!

I morse vaknade vi redan kl 06 men det gjorde inget för då hade vi tid att gosa och prata i sängen innan vi var tvungna att gå upp!

Samtidigt var det ett stygn i hjärtat att inte jag hämtade igår och såg Stora trampa omkring på förskolans 3-hjulingar hur lätt som ingenting - maken skickade en film som illustrerade vad Stora just lärt sig...