Barnen kivas. Gnäller mamma, mamma, mamma...
Pappa duger inte alls och jag kan emellanåt känna mig kvävd av att vi är två vuxna men bara jag duger. Till allt! Torka näsor, mata, trösta, medla, klä på, torka rumpor, natta, hitta saker...
Det är väl baksidan med att vara den som allra mest är hemma, allra mest får ta konflikter, truga, övertala, locka, lirka för att få med dem på dagens plan.

Att sen se maken missa målet, tappa tålamodet, misslyckas med att trösta, duga och räcka. Då är det också su superlätt att jag går in och tar över, ställer till rätta, fixar, slätar över. Trots att han borde få lösa det på sitt sätt. Hitta sin väg att nå barnen. Ta sin beskärda del av 2-års-trots-meltdowns, syskonkiv och tröttma...

Men i många fall är det minsta motståndets lag som gäller. Ingen orkar med en illvrålande 2-åring kl 06.00 på morgonen.

Igår tig vi en time-out från barnen, åkte in till stan och gick på bio, sen tog maken en korv på macken (planen vad att äta men vi var för mätta efter biosnask och popcorn!) och så var vi hemma igen före 22.

Vi måste prata mer, han och jag. Vi måste prata mer om hur vi vill ha vår framtid. Jag är normalt pratig och han är normalt tyst. Men många gånger är vi båda tysta. För vi orkar inte prata. Och istället blir det tjafs och småbråk för att vi är olika och barnen tyr sig till mig vid konflikter och när de behöver tröst.

Det som då var viktigaste egenskapen i vår relation - att vi kunde prata om allt. Har blivit en kompakt tystnad. Som jag ibland blundar för för att jag är för trött.

Inte för att jag inte får sova. För det får jag. Utan för att jag inte får 'andas' på min vakna tid. För att det ständigt måste pysslas, fixas, lagas mat, städas, tvättas, lekas, kläs på, kläs av, bytas, vikas tvätt, läsas sagor, matas, nattas... Ja det där småbarnslivet som ständigt snurrar. Där det aldrig går att trycka på paus.

Och när dagen är slut för mina små och min och makens tid tar vid är energidepåerna så slut så jag orkar inget alls. Bara själsdödande TV-blaj.

Jag gissar att jag inte är ensam om det här dilemmat. Do more of what makes you happy orkar jag inte just nu. Tyvärr. Fast jag så väl behöver det.

Jodå. Det blir nog så. Att jag ska börja så smått redan nästnästa vecka.

Jag var på en intervju, ska börja en kurs på måndag och ha en liveträning måndagen därpå mellan 9-12. Sen verkar det bli hardcore med en gång med första klienten redan på eftermiddagen.
Jag ska lära ut mitt modersmål på ett privat företag genom deras utbildningsmodul. Ofta handlar det om företag som köper utbildningar till deras anställda med familjer som flyttat hit från andra länder.

Det är något helt annat för mig än det butiksjobb jag haft så länge nu. Det är enbart kvällar men det får gå så länge. Det är ett stort steg bort från det jag haft, det jag inte på något sätt saknar eller längtar till!

Det kommer kräva lite mer logistik och en hel del god vilja från min man gissar jag. Han kommer ju få lägga båda barnen flera kvällar i veckan.
Vi kommer nog inte kunna leva på att jag jobbar där men jag kan spara lite föräldradagar. Tills jag hittar ett annat heltidsjobb.

En dörr går i baklås - bakom den finns verktyg och dammsugare och förvaring och plattång. Allt som skulle vara praktiskt att ha när man ska ha kalas om ett par timmar.

Strax därefter säger maken att han mår illa och kanske måste kräkas...

Måste säga att min stora pojke är fantastisk! Nog för att han nekade att gå på pottan innan sänggåendet igår men runt 23 vaknade han - maken gick ner och försökte söva om. Men stora sa att han var kissnödig! Med andra ord har han inte kissat i sängen en enda gång sen han slutade med blöja på natten för nån månad sen! Han är verkligen så lysande med detta! Det går så bra!
Efter pottbesöket igår kväll fick vi sällskap i vår säng redan vid läggdags. Det gick väl bra men jag fattar inte hur han lyckas få både mig och maken att ligga på varsin remsa om 30 cm på varsin kant i stora sängen...

Torsdag redan. Veckorna går fort och jag måste på allvar fundera över jobbet. Ska jag säga upp mig? Ska jag tro att jag kan hitta nåt meningsfullt att pyssla med inom ett par månader?!

Igår tog jag med lilleman på biltur och hamnade av en slump i en ny secondhandbutik som jag inte sett innan. Ägarinnan var höggravid så jag frågade om de behövde hjälp!
Fick lämna nummer och mailadress och snacka rätt länge med hennes man. Det handlade om timmar men ändå - de hade precis det där tänket och de där prylarna jag älskar!!! Jag vill gärna in i den världen och fet här kan kanske ge nåt! Hoppas!!!

OM jag ska ge mig på något svårt/hantverkarmässigt/plocka isär nåt/testa nåt nytt hemma...

Ta en före-bild på skiten så jag åtminstone vet hur det såg ut innan jag gav mig på det...

Eftersom jag inte har nån pappa att ringa längre när saker skiter sig fick jag ringa mina syskons pappa. Som tur var hade han tid och kom och räddade mig (oss hela familjen!) och sen löste jag den sista biten själv som tur var.

Min man är tyvärr inget att ha i de här sammanhangen - så jag lovar mig själv att mina pojkar ska få vara delaktiga när de blir större - eftersom makens pappa inte kunnat lära ut något till honom under hans uppväxt.
Så länge de är nyfikna och villiga att lära sig saker så ska de få göra sina försök och lära sig av sina misstag - precis som jag har gjort.

Jag tänkte försöka minnas och reflektera över de böcker jag läser i år.
Jag har tidigare köpt och önskat mig pocket till jul och födelsedag mm men numera läser jag nästan bara böcker på vår iPad. Programmet heter Bluefire reader och det går utmärkt att låna 2 becker i veckan på bibblan till sin padda. Man behöver ett biblotektskort och en personlig kod och en iPad med appen på. Smidigt som tusan!

Försat boken jag läst ut i år är INFERNO av Dan Brown.
Han som skrev DaVincikoden ni vet. Jag har gillat de flesta böcker jag läst av honom, tyckt de var spännande och inte kunnat släppa dem.
Inferno har jag verkligen väntat på att den ska komma för iPad och det har dröjt. Jag började faktiskt läsa den redan i nov förra året men hann inte läsa klart den på de 28 dagar man får långa boken så nu lånade jag om den i år och läste ut den i veckan som gick. Anledningen till att jag inte hann läsa klart var nog faktiskt att den inte var s å himla bra som jag tyckte hans andra böcker varit.

Den handlar som vanligt om Robert Langdon och självklart träffar han en snygg, trevlig, yngre kvinna - men den här boken har ett tyngre budskap - att världens befolkning ökar i rasande fart och de lösningar som redan arbetas med; utbildning, preventivmedel och annan familjeplanering, att behandla miljö och resurser mer respektfullt - tycks inte hjälpa på långa vägar.
En "galen" vetenskapsman har så skapat en ny slags pest som ska förinta en del av mänskligheten och han lägger pussel med Dante som täckmantel. Alltså nedstigningen i helvetet enligt Dantes Inferno...
Robert Langdon är såklart där som expert på pussel och gåtor...

Ett skäl till varför du ska läsa den här boken:
Jag har inte ens tänkt på att befolkningen faktiskt ökar i galen takt gentemot hur den ökat tidigare - kanske för att man ofta läser och hör att västvärldens fertilitetsproblem bara ökar. Jag valde att läsa klart den för att jag läst övriga böcker - inte för att den var sjukt spännande eller hanterade ett intressant ämne.

Några ord om varför man inte ska läsa den här boken:

Den är inte alls så genialiskt uppbyggd som Browns andra böcker och saknar bilder nästan helt. Den är seg och bitvis rätt tråkig - även om den ju tar upp ett ack så spännande ämne...

Betyg:

 

2,5 av 5

Sedan urminnes tider har svärmor längtat till att resa till London. Hade vi inte fått barn 2011 hade maken tagit med sin mamma till just London under våren 2012 - det var planen. Stackars svärmor har fortfarande inte varit i London och när de var här i somras pratade svärfar om att de skulle bjuda oss dit - hela familjen.

Vi som faktiskt har rest någon tripp med flyg med två små barn vet ju att planering och att vara ute i god tid är ju A och O när det kommer till att resa med barn.

I mailen har jag fått flera erbjudanden från olika resebolag om billiga biljetter och jag har väl tjatat på maken i omgångar hela hösten och vintern att vi måste ta och bestämma oss nån gång kring den där resan.

Han har frågat och frågat men får liksom inga bra svar. Men nu senast blev det bekräftat ATT vi ska åka.
Så när jag kollade mailen idag och fick en påminnelse om "sista chansen" att boka billigt via nåt bolag sa jag att NU måste du ringa och kolla så de har pass iaf - för då kan vi ju ta deras uppgifter och boka åt dem - annars kommer ju inget att hända.

Och nu måste jag nog faktiskt dumförklara dem lite... inte nog med att de inte äger ett VISA-kort så de kan betala sin resa på nätet - de har inte ens giltiga pass...

STÖN!

Gissningsvis kommer det ta minst en månad till innan de kan få tummarna ur för att gå till en polisstation och ansöka om pass. Och sen kommer det dröja en månad till innan de får tummen ur och faktiskt boka sina biljetter (vi kommer inte resa från samma ställe) och tja, snart är ju januari slut och våren närmar sig. Våren som då är tänkt att vi ska resa...