i början på nästa år blir pappas hus för alltid någon annans. Pengar ska byta ägare, pappas sambo har köpt lägenhet och arvet ska fördelas.

Det blev inte jättemycket pengar men en bra slant - en bit på vägen mot ett nytt boende för oss. Om banken tycker att vi ska ha råd med det. Det är galet att två vuxna människor inte ska kunna skaffa ett hus som passar en liten familj, utan att ruinera sig...

Vi ska boka ett möte med banken efter nyår och se vad de säger.

Ja, det är mycket på mitt jobb - det som skulle vara i ca 10 dagar blev hittentills dubbelt så många. Många kollegor har berömt mig - det märks att jag är intreserad och har erfarenhet. Sånna som mig vill de ha där. Jag verkar vara en duktig tjej.
Högsta chefen vet vad jag heter och hälsar glatt när han ser mig. 
Idag på morgonen sökte han upp mig i min första morgonsyssla och gav mig julklappar och ett rejät handslag!
Alltså - julklapp?! Till mig... jag är fortfarande bara anställd på timmar och jag har jobbat där i knappt 2 1/2 vecka...
Jag fick en fin brödkniv och ett gåvokort där en själv kan välja en klapp! :-D
Jag fick också tillfälle under dagen att berätta lite mer om mig och vad jag gjort innan och att jag gärna fortsätter jobba där - men helst mer än de 2 dagar/vecka jag blivit erbjuden som fortsättning efter julruschen.

"Jag ska ha dig i åtanke" sa chefen innan vi avslutade vårt samtal idag. Det kändes ju bra att få tillfälle att få prata direkt med honom om det iaf... :-D Han verkar riktigt bra, en chef i min smak.

Kvällen skulle avrundas med glöggmingel hos vänner men det regnade och jag kunde inte åka med kollegan som bor granne så jag var hemma så sent som kl 17:45 och barnen brukar nästan äta kvällsmat vid den tiden. Vi var trötta allihopa och valde bort 21/2 timmes resväg fram och tillbaka även om det var ett efterlängtad och trevlig inbjudan till samkväm!

Beställde garn i en härlig färg och kände mig nöjd - men inget garn kom... Så efter ca 1 vecka ringde jag upp garnförsäljaren som inte fått min order. Den skickades i måndags och jag kom igång med min provlapp i torsdags. Blockade den tvättade lappen i fredags och räknade ut hur jag skulle lägga upp igår.
Och när jag stickat klart halskanten började jag dela av för bakparti och ärmar och gjorde mina första ökningar. Men när jag kom till slutet saknades det maskor... ???
Men så insåg jag att jag lagt upp 6 maskor för lite... och repade upp och började om.

Problemet är att jag mste sticka med små stickor då garnet är tunt. Och jag har så galet ont i armar och händer eftersom jag börjat sticka igen efter 2 års uppehåll samt börjat jobba mycket med mina händer.

OM det ska fortsätta vara så här vet jag inte om det blir nån kofta. Jag får domningar och stickningar i händer och fingrar inte bara på nätterna utan hela tiden just nu. Kan knappt hålla i barnvagnen eller hålla min son i handen trots att det är "neråt" vilket brukar vara bättre än att hålla handen uppåt.

Det är skitjobbigt... JAG vill verkligen kunna sticka!

Jag har ju bara en livs levande äldre släkting kvar i livet. Hen är 80+ och har egentligen aldrig funnits med i mitt liv. Släktingen är på pappas sida men han valde av nån skum anledning att inte ha nån direkt kontakt efter att mina föräldrar skilde sig för mer än 30 år sen. Hen har själv inga barn och är alltså lite ensam på ålderns höst.
Min bror är inte ett dugg intresserad av att "fjäska" för släktingen som han uttrycker det.
Jag känner att jag har ett visst intresse av vad som försigår med hen och känner att jag kan hitta utrymme då och då i mitt liv för att hälsa på mm. Men jag är inte den som ringer 1 gång i veckan och förhör mig om vad hen åt till lunch liksom.
Speciellt inte då hen inte brytt sig om mig eller mitt liv på sisådär 38 år innan...

Förra julen fick jag två samtal - ett var om mitt personnumer då hen ville skriva in mig som förmånstagare i sitt testamente.
Ett samtal gällde mitt kontonummer så hen avsedde skänka mig en julklapp.

Jag sa ju inte direkt nej till något av det. Jag menar, som "fattig tvåbarnsfamilj" finns det alltid hål att stoppa pengar i. Julklappen var väldigt generös - kändes som ett sätt att täcka upp för de gågna 38 åren...
Jag kände ju såklart att hen kanske färväntade sig något slags tacksamhetsintresse från min sida och jodå jag har tänkt på att ringa/besöka. Vi var där en gång i våras men det är en gång på ett år...
Men som alla med barn vet så är det inte alltid planen går att fullfölja - tiden rusar på och plötsligt var det november. Igen!

Well, mamma och jag pratade för någon vecka sen och hon sa till mig också att jag borde passa på nu när jag fortfarande har några dagar ledigt i veckan. Snart kanske jag har ett jobb som binder upp min tid och möjlighet att hälsa på osv.

Så igår ringde jag till hen för att föreslå en träff... Men bemötandet jag fick var ju inte så kul.

För det första så lät inte hen ett dugg glad över att jag ringde. Och när jag föreslog att vi skulle hälsa på blev hen närmast arg och var tvär och vresig och slängde ur sig allt möjligt.
Jag tog väldigt illa vid mig - jag menar, den här människan har ju för fan inte överhuvutaget existerat i mitt liv på 38 år och jag vet inte ens vad hen förväntar sig av mig. Men uppenbarligen lever jag inte upp till hens förväntningar.
Hen var besviken över att jag inte hört av mig sen i våras och att jag nog inte var intreserad av hen alls.
Jag kontrade med att hen själv inte ringt mig en enda gång och att om jag ska ha kontakt med någon så får det ju vara någon som visar intresse tillbaka och tar sin del av ansvaret för relationen...

Då ändrade hen sig plötsligt och såg kanske sin egen del i det hela och plötsligt var vi välkomna och det kanske kunde vara intressant att se hur barnen växt osv osv. Men om vi då skulle komma, vad skulle hen bjuda på, jag ÄR ju så krånglig med maten...
Då tar jag med något sa jag.
Men kunde hen inte få bjuda på något ens när vi nu skulle komma...
Släpp det, det ska bli trevligt att ses sa jag... Sen la vi på...

Samtidigt så gör hela situationen mig ledsen, klämd mellan nu och då...

Släktingen har ju som sagt var knappt funnits delaktig i mitt liv, vår familj sträckte ut en hand till hen då min brorsdotter föddes och hen ÄR en gammal släkting som fortfarande lever efter gamla traditioner och seder...

Ja, ja, vi får väl se om mina barn kan låta bli att ha sönder något där, att maten jag tar med smakar gott och att hen inte uppträder som telefonsamtalet började...

Och som några av er här redan vet så har jag förr om åren stickat massor. Men inte så många större plagg.
Nu tänker jag ändra på det genom att vara med på en koft-KAL - knit a long-kofta! Det ska bli superkul!
Måste ta mig till en garnaffär och skissa fram och bestämma mig för hur jag vill att koftan ska se ut.
OM någon vill haka på så går det visst att anmäla sig fram till på söndag!

Men så ni som läser här om barn och adoption inte undrar varför det kan dyka upp nåt stickrelaterat...

Tror inte någon blir förvånad om jag säger att jag egentligen inte hoppades få jobbet jag skrev om i förra veckan.
MEN det känns irriterande nog jävligt surt när ägarinnan till butiken ringde mig nyss och berättade att de haft en tjej där i fredags som de nu redan bestämt sig för. Så jag behöver inte komma imorgon...

Det var ett tillfälligt jobb, de har säkerligen det mycket bättre med någon ung som inte har barn, inte kostar så mycket i lön och som kan ställa upp hur mycket/lite som de behöver osv osv i all oändlighet.
Samtidigt får mitt självförtroende (avdelning för yrkeskunnande, yrkesstolthet och erkännande) sig en kraftig smäll, nertryckt för källartrappan och instängd i en mörk skrubb. Det sitter långt in att locka fram det där igen!
FAN!

idag åker vi på äventyr med lånad bil. Inåt landet - för att träffa folk som liksom vi har adopterat. Det är rätt häftigt att ha ett nätverk där vi alla har ett osynligt band och våra barn har ett slags släktskap i sin bakgrund som adopterade.

Det ska bli kul att återse gamla bekanta och för all del också träffa helt nya bekantskaper.

Stora är superpepp för han ska gå på Disco! :-)

Vad ska du göra i helgen?

Fick ett platsförslag via arbetsförmedlingen och var igår och lämnade min ansökan på platsi butiken. Ägarinnan ringde upp några timmar senare och ville jag skulle provjobba som idag. Eh, det kan jag inte sa jag. Jag har två småbarn och måste ha lite längre framförhållning.

Så vi pratade om att höras idag och bestämma en dag för provjobb i nästa vecka.
Så idag har jag talat me Arbetsförmedlingen, a-kassan, försäkringskassan och förskolan om och utifall et här blir mitt nästa jobb. Det kändes inte helt självklart att ens tacka ja om jag blir erbjuden jobbet då ägarinnan hade lite märkliga "krav" som kändes i helt fel riktning för mig.

Ex 1: varken jag eller mina barn kan vara sjuka en enda dag fram till jul
Ex 2: jag kan inte veta förrän dagen innan om jag ska jobba eller ej, tjänsten är en behovsanställning i ca 3 mån och omfattar 3-5 dagar/v.
Ex 3: Ägarinnan vill att jag ska kunna jobba i båda deras butiker. Den ena ligger ca 30 min bort med buss från dörr till dörr. Den andra skulle ta mig minst 45-65 min att ta mig. Det känns ju som att alla vill veta åtminstone några dagar i förväg hur man jobbar med tanke på förskola/kvällsaktivitet/tid med barnen mm.
Det är ju egentligen inte underligt att en vill jobba på ett företag med "kontorstider" så att en kan träffa sina barn någon timme eller två innan de slocknar för natten. Tänker att det skulle vara pest att inte ens hinna träffa barnen om jag skulle jobba 1 timme bort och sluta 18:15 varje dag.

oh dear. För att få fortsatt a-kasseersättning så måste jag typ acceptera alla ovanstående villkor och ldessutom riskera att få sänkt SGI. Röv.