Idag ringde jag a-kassan för att höra med dem om en grej. Då fick jag lustigt nog höra att jag visst skulle kunna säga upp mig nu och gå föräldraledig under uppsägningstid och slippa karens. Regeln säger att om det går 112 dagar från dagen jag blir arbetslös slipper jag karens.
Hade jag sagt upp mig i januari som tanken var kunde jag ju varit berättigad till a-kassa redan nu innan sommaren börjar! Jävla skit att jag inte fick rätt info från början!

Nu lutar det åt att jag faktiskt ändå säger upp mig. Till jobbet har jag sagt att jag vill vara FL tom augusti ut. Säger jag upp mig på måndag får jag skrapa ihop FL en vecka till och kan sen få a-kassa direkt om det behövs...

Men jag ska väl kunna hitta nåt att göra tills dess hoppas jag.
Det är svårt att hitta tiden att skriva ansökningar till de jobb jag hittar men med rätt motivation ska det nog gå att hitta en stund här och där!

Står på restaurang och inväntar mina äldsta vänner för ett litet mitt-i-veckan-käkande! Ska banne mig dricka både bubbel och rödvin tror jag!

Räkor. Fredag. Girls säsong 2.

Morgondusch. Utelek. Påskpyssel! Köpa blommor. Tacos. Lördag. Rödvin. Girls.

Söndagsfrukost. Akvarium. Fika. Utelek. Plantera. Städa bort vinter och plocka fram sommarleksaker. Tvätta. Pizza. Girls säsong 3. Sova...

Igår bråkade jag rejält med stora om det triviala måsten borsta tänder innan nattning.
Det var skitjobbigt och inte mitt stoltaste ögonblick som mor! Idag gjorde jag en lite vikfolder med 4 varje-dag-moment på morgon och kväll som ska hängas på kylen. Där kan han stänga luckan över de moment som klarats av. Morgonbestyren är kissa, klä sig, borsta tänder och ta på ytterkläder. På kvällen är det kissa, ta på pyjamas, borsta tänder och lägga sig...

Vi får se hur kvällen blir idag.

Imorse vaknade lilla kl 5 och lagom till han somnat om jämte mig runt 6 vaknade stora som faktiskt legat hela natten hos oss eftersom han behövde tröstas på nåt sätt efter tandborstdusten igår...

Så, dagen började tidigt... Frukost är sällan ett problem och nu har stora äntligen börjat intressera sig för att klä på sig själv... Så tänder och vanliga kläder går ok på morgonen.
Men så kivas och knuffas och busas det en del bröderna emellan... Runt 8 hade lillebror farit i golvet med en sån smäll så näsan gick i blod - igen. Känns dom det händer varje dag numer...

Vid 11 åkte vi till en liten lekpark där de har lite djur, bland annat kaniner... Stora älskar att klappa och mata dem så han låg raklång inne hos dem och småpratade och klappade och myste i nästan 2 timmar...

Sen jag fick veta att jag skulle få individuell coachning ikväll inför mina kommande lektioner har jag tänkt jättemycket på detta. Det är så svårt att I N T E ta kritik personligt... Hoppas min chef är snäll mot mig...

Dagen till ära åkte jag till svensk bilprovning för att söka jobb! Såg starka, coola tjejer. En mansdominerad värld.

Saknar betyg i Matte A så jag blir säkert bortsållad direkt trots att jag är smart, snygg och har 20 års erfarenhet sv kundservice...

Jävla skitliv. Ja, idag är det lite synd om mig.

Barnen kan inte göra annat än gnälla och kräva att deras mamma ska trösta och hjälpa. Trots att de har en fullt kompetent pappa som sträcker ut sina armar...
Fan vad det tär på oss båda att jag är att föredra...

Behövde naturen så jag åkte till en sjö. Står just nu lutad mot en solvärme björk och tittar ut över platsen där maken friade för 5,5 år sen...

Tänk så annorlunda livet var då?! Glömmer ibland den stora hemska osläckliga sorgen av att inte kunna få barn. Nu har jag fått två och kan inte njuta av at jag har dem!

Känner mig dränerad, ledsen och otacksam...

Men det måste också få vara okej?

Det har sannerligen varit korvstoppning inför kvällsjobbet...

Jag hade noll koll på exakt vilken nivå mina elever låg och jag kände att jag inte nådde fram helt och hållet till åtminstone den ena.
När jag blir nervös babblar jag på dessutom så det gjorde nog inte saken bättre...

Har nu blivit inkallad till att få coachning angående dessa elever då den som kändes svårnådd har mailat feedback till mina chefer.
Jag ser ju det rent objektivt som positivt att eleven kommer med feedback och att de vill ge mig mer stöd och verktyg att hantera det.

MEN jag har svårt att inte ta det som personlig kritik. Blir ledsen och nedstämd för jag inte vet hur allvarligt eller omfattande denna kritiken är riktad mot mig. Visserligen mot min roll som instruktör men likväl mot MIG! Det krossar ju mitt ego!

Blöö...

Min pappa gick ju bort i somras. Det var ju så oväntat och plötsligt så det lämnade oss alla i chock!
Min bror tog ett jätteansvar med alla bestyr kring hans bortgång - jag kunde inte med tanke på att vi ganska nyligen blivit 2-barnsfamilj, pappas sambo blev alldeles chockad och handlingsförlamad och deras gemensamma barn likaså.

Nu har det gått 8 månader och vi väntar på att hans sambo ska bestämma sig för när huset ska säljas så arvskiftet ska kunna äga rum. Till saken hör att hon står själv för ALLA kostnader för lån, uppvärmning, transport, mat och så vidare just nu. Hon vill ha en hyreslägenhet och det är svårt att få tag för en då hon ställde sig i bostadskö rätt nyligen och det är minst 2 års bostadskö till en lägenhet i vår kommun tex.

Igår när jag höll på att natta lilla ringde hon och ville prata. Jag bad henne artigt att få ringa upp efter att min son somnat men det gick inte. Hon hade bara några korta meningar hon ville förmedla...
Och jag försökte igen - men hon ville inte lyssna. Hon gick på och jag förstod att hon hamnat i konflikt med min bror.
Honom ville hon hon A L D R I G mer tala med skrek hon nästan.

Jag blev arg för att hon (precis som flera andra som hamnat i konflikt med min bror) tar ut det på mig och skällde tillbaka. Vi skrek på varandra en stund och sen la jag på...

Efter nattningen åkte jag till affären för att handla och då ringde jag min bror som ursäktade sig att jag hade behövt få det på halsen.
Vi står ändå på samma sida han och jag, vi vill att hon ska påbörja försäljningen av huset. Hon vill inte bo där men har just nu inget alternativ.
Både jag och min bror har båda förklarat att när hon sålt så är det hon själv som bestämmer NÄR tillträdet ska ske och har på så sätt möjlighet att själv hitta en bostadsrätt att köpa. Hon har många områden att välja på och säg minst 6 månader att hitta BR på.

Men hon vill inte höra på det örat. Till saken hör ju att en av mina bröder bor hemma. MEN hans storebror har lovat honom husrum tills han hittar någonstans att bo själv. Så det är "bara" för henne att släppa sargen och ta steget ut i verkligheten.
Hon får heller inget medhåll från advokaten som handlägger vårt ärende. Han vill ju också att hans jobb ska få ett slut så klart så han kan lägga det till handlingarna och gå vidare med andra klienter.
Han har ju arvsskiftet kvar i det här fallet. Således är vi 3 mot en som röstar för att hon ska sälja snarast.

Well, efter jag pratat med min bror så ringde jag åter upp henne för att säga att jag inte var arg och att mitt förslag ändå var att vi skulle träffas igen hos Advokaten eftersom vi är oense om vad som ska hända och när det ska hända. Då är det bättre att vi träffas där än att vi fortsätter skrika på varandra och bli än mer ovänner.

Örk, jag tror att vi alla hade hoppats kunna lösa det här utan konflikt MEN som så många andra bråkar vi om pengar och NÄR pengarna ska betalas ut.

Jag sa till henne att det kunde ju lika gärna vara så att vi hittat vårt drömboende och att vi behövde pengar genast för att kunna gå vidare med ett köp och försäljning av vårt boende och framtida flytt.
Skulle hon vilja ge oss acess till pengar som dödsboet förfogar över till det. Antagligen inte så himla gärna. Samtalet blev också "pajkastning" i form av "Ni" har redan hämtat så mycket grejer här osv... och "vet du vad din bror sa"...
Jag skiter högaktningsfullt i vad han sa för jag vill inte hamna mer i kläm mellan två tvistande parter än jag redan är...
Jag sa också att jag fann det högst märkligt att hon senast vi pratade med varandra OCKSÅ var arg. Då bad honom om utrymme att göra saker i sin egen takt, tömma huset, leta bostad, fixa jobb mm. Det var för tre månader sen. Det har passerat en jul, jag har skickat julkort, har det ens kommit fram?
Både hon och jag och min ena bror har fyllt år, dvs flera tillfällen att träffas helt vanligt men inget. Och nu nästa gång hon ringer är hon fly förbannad - men inte ens på mig... Jag kände mig väldigt orättvist behandlad... Det kunde hon ju iofs förstå...

Så trött på det här nu faktiskt. Jag blev också arg när hon berättade att hon fått ett bostadsförslag men tackat nej för att lägenheten var för liten. (45 kvm)
Jag sa att hon tyvärr inte välja eller välja bort i det här läget då bostadserbjudanden inte växer på träd...

Well. Nån där ute som har nåt råd, nån kommentar eller känner igen sig... Vad gör man? Vad ska man tolerera? Hur går man vidare?
Jag föreslog att vi skulle träffas hos advokaten och försöka komma överens...
Det fick ett ljummet mottagande av henne... så dödläget är ett faktum.

Går upp som vanligt men går hemifrån innan det är dags för lämning på förskolan. Åka spårvagn helt ensam (knappast, men UTAN barn iaf!) och sen sitta på en rätt obekväm stol och lyssna på/prata engelska hela dagen...
Sen äta nåt, tillbaka igen och göra egenstudier och till sist hem för att möta maken i dörren som ska till träningen!
Gosa lite med barnen, plocka upp leksaker, sätta på pyjamas och fixa gröt. Maken kom hem igen rätt lagom till nattning av lilla.
Lagade middag tillsammans, åt framför TVn (som vanligt) och blev sen sittandes en liten stund.

Skrev rent protokollet från gårdagens möte på sonens förskola, fortsatte egenstudier, chattade lite med vännen i sonens födelseland som var online pga tidsskillnaden.
Stora vaknade till och jag fick sitta hos honom en stund tills han somnade om.
Sen upp till sängen och bytte några ord med maken innan vi båda somnade - då hade kl passerat 23 med råge!

Ikväll ska jag dessutom på en efterlängtad föreläsning med en intressant person, hoppas jag orkar ta till mig något av det som sägs!
Jag känner på mig att min vår kommer bli intensiv!
Och i mitten av allt det här ska jag hinna fortsätta söka jobb! Tjoho!