Idag lämnades lilla utan en tår på förskolan och jag gick på ett spännande möte. Det leder inte till jobb men till sysselsättning fram i vår vilket är spännande!

Efter det hade jag ego-tid och sen gick jag en loppisvända. Hittade ett par justa vinterskor för 250:-. Det är inte direkt jättebilligt MEN det är helt okej om de håller den här säsongen.
Fattas bara en bra och snygg vinterjacka för en rimlig peng.

Att hämta barnen gick jättebra, de har faktiskt lekt jättebra ihop idag och vi har egentligen bara haft en liten pyttegrej sen vi kom hem!

Nu är det dags för kvällsmat och sen nattning. Tack för idag. Det har varit fint!

Någonstans under sommaren hoppades jag att vår situation skulle "räta upp sig" till hösten, när förskolan startar. När vi inte är en förälder hemma med 2 barn under 3 år hela tiden. Att vi kanske hade nytt boende på g. Att jag skulle hitta ett jobb. Att barnen skulle hålla sams, sluta skrika åt varandra och åt oss. Att vi föräldrar skulle slippa känna dåligt samvete för att man är så arg hela tiden när man är med sina barn. Att jag skulle slippa känna att jag inte räcker till. Någonsin.

I morse kändes det bra. En helt okej morgon där allt funkade. Ingen grät, ingen skrek, ingen kastade mat, ingen blev galen. Barnen hade hela och rena kläder och kom till förskolan i tid.

Sen gick jag hem, åt frukost, drack kaffe, sökte 2 jobb. Sen tog jag hand om två maskiner tvätt och cyklade iväg till psykologen.

Hos henne pratade jag om att det kändes lite bättre sen sist jag var där. Att det faktiskt hade blivit lite bättre sen förskolan startade och rutinerna kommit igång lite. Att jag inte har adrenalin över öronen och står och stampar i alla måsten hela tiden. Att det fungerar lite bättre. Lilla är på bättre humör på morgonen och det gör rätt mycket för hur resten av dagen blir. Att jag faktiskt får vara bara jag en stund på dagen är himmelriket kan jag lova. 

Efter psykologen skyndade jag förbi posten och hämtade paket, gick hem och skalade och klyftade 2 äpplen och rusade iväg till förskolan och hämtade barnen. Sen fick vi stressa tillbaka till samma hus jag nyss lämnat för ett snabbinkallat besök hos Storas doktor. Det var väldigt länge sen han träffade henne med sin astma och igår ringde jag för hans mediciner var slut och recepten ogiltiga och då lyckades vi få en återbudstid som idag.
Eftersom vi var försenade hann barnen inte börja leka i väntrummet och när vi skulle gå in på rummet fick vi med oss en dockvagn och ett par bilar. Och under tiden vi väntade blev det såklart råkurr om de där 3 sakerna åtskilliga gånger. Precis i samma ögonblick som doktorn kom in och satte sig fick Lilla ta emot en 20x30 cm stor plastbil i huvudet av sin kära storebror och kaoset var ett faktum. Lilla tjöt, jag röt och Stora gormade och skrek... Doktorn tröstade lilla och jag brottades med Stora om leksaker och ja, det var pinsamt, irriterande och fullkomligt galet. Jag tog lilla i knäet och kände hur jag bara tappade taget om mig själv, om situationen... Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Att jag sjunker ner till en nivå som liknar deras är så förnedrande och skrämsig. Att mitt tålamod inte pallar trycket...

Doktorn förhörde sig om hur situationen var annars? Är det ofta så här? Slåss de mycket? Skrik och gap? Har du det tufft?

ok, ja, ja, ja, ja...

Avlastning har vi sällan. Aldrig på dagtid förutom dagis. Tid och möjlighet att "rasta" barnen var för sig - sällan. Rum att gå in i och stänga dörren om sig och vara ifred. Inget utom toan. Möjlighet att dela på barnen under dagtid när jag är ensam hemma med dem - i stort sett obefintlig. Därför tackar jag min lyckliga stjärna att de faktiskt är på olika avdelningar på förskolan.

I övrigt ska det väl sägas att de är fantastiska, mysiga, roliga och väldigt gulliga och snälla mot varandra också. Större delen av tiden. Men när det sker sånna här saker går luften ur mig helt och hållet.

Imorgon ska jag göra något lyxigt och som bara gynnar mig själv och det ska bli så jäkla skönt. Även om vi hade barnvakt i helgen så hade vi mycket på agendan och för lite tid att bara vila på.
Trots att jag verkligen känner att vi skulle behöva avlastning oftare känns det också jobbigt att konstatera att det dåliga samvetets flagga åker upp direkt så fort jag tänker tanken.

Kl är strax över midnatt och jag och maken sitter uppe i några minuter till. Vi kom nyss hem efter en supergod middag på en italiensk restaurang efter en svettig och tröttsam dag.
Barnen sover gott sen några timmar efter en rolig och mysig dag hos mormor. Hoppas de vaknar och är på bra humör också.

Vi kommer försöka få några saker uträttade imorgon innan barnen är tillbaka. Det finns såklart grejer att beta av. Men överst på listan står ny säng till lilla. Dax att ta farväl av spjälsängen för gott!

Idag har vi haft ett viktigt möte om våra barns förskola. Det har återigen uppdagats en allvarlig brist på förskolan. Nämligen bristen på mat!

Förra hösten pratade vi om att småbarnen bara fick vatten serverat till lunchen. Och den mjölk som serverades var blå eller grön. Aldrig röd mjölk. Vi bestämde att vi ville ha ett möte med den som var ansvarig för maten inom förskolan men då mötet skulle hållas dök hon inte upp.
Om mjölken är röd, grön eller blå känns jäkligt oviktigt just nu, det viktigaste är ju att maten räcker till alla hungriga barn!

Förskolan har inget eget kök och nu när terminen kommit igång igen visar det sig att matsituationen har fått oanade proportioner - maten räcker inte på långa vägar och pedagogerna ljuger om antalet barn som ska äta lunch för att de ska få mer mat skickad till sig. Maten räcker ändå inte. Mjölk, fil, youghurt och smör ska alltid finnas tillgängligt tänker man - om något tar slut ska det kunna finnas så man kan hämta. Men nej, det kan dessutom vara slut i flera dagar innan det levereras något nytt! Till frukost serveras vatten och bröd...

Grönsaker räcker aldrig och väldigt ofta tar pasta, ris och potatis helt slut. Barnen får komplettera med knäckebröd och många föräldrar vittnar om att barnen krisar ihop helt vid hämtning och kompensationsäter ända fram till läggdags... Ska det verkligen behöva vara så?
Våra små växer och rör sig i princip hela dagarna - deras matbehov är såklart varierande men de ska ju kunna äta sig mätta varje dag på förskolan. Vi ska vän inte behöva skicka med våra barn matpaket för att de ska klara dagen?

Eftersom det inte finns några färskförråd på förskolan behöver avdelningarna iböand låna av varandra när något är slut. Då det ibland härjar magsjuka mm på vissa avdelningar men inte på de andra så är et ju ur den synvinkeln inte önskvärt att man lånar mat över avdelningarna. MEN då det inte finns något annat val så gör de ju detta ändå.

Dagens möte hoppas vi ska resultera i en debattartikel i vår lokaltidning. Men redan nu har det faktum att vi lyft frågan utanför förskolan gett effekter. Den här veckan har avdelningarna fullkomligt drunknat i mat och de har fått av allt - i överflöd!

Då undrar man ju var pengarna kom från till att plötsligt ge dem det de så uppenbarligen inte fått tidigare?
Nåväl. Vi är alla glada att det plötsligt finns så det räcker. Hoppas bara att situationen kvarstår och att vi nästa höst inte behöver dra upp det här igen...

Stora cyklar springcykel till och från förskolan nu och han är en balansmästare. Han reder upp situationer som uppstår och han är skicklig på att parera. Men han är bara 3 år. Han tittar lika ofta bakåt som framåt, han lyssnar inte alltid när man ber honom stanna och vänta och han har inte vett att bromsa när det blir farligt...

Idag tog han som vanligt sats och gled iväg ner för gatan på väg hem från förskolan. Några grannar längs gatan kommenterade hans fart och precis när jag svarar dem ser jag hur han stöper i backen!
Cykeln stannade tvärt och han flög över styret och jag var säkert 40-50 meter bort...
Jag rusade fram och såg att han blödde vid munnen...
TÄNDERNA! tänkte jag!

Han grät, spottade blod och läppen började svullna! Jag fick flyttat på lilla, placerade stora framför honom i vagnen och cykeln ovanpå och skyndade hem! Väl hemma verkade munnen faktiskt hel. Alla tänder satt där de skulle och jag kunde inte se att det var blod runt nån av tänderna...
Både överläpp och underläpp sprack dock upp och ett skrapsår på handryggen och på överläpp och näsa men annars verkade han intakt!

Jag blev väldigt rädd men är glad att han hade hjälm och att det inte gick värre...
Tänker också att det här bara är början på en lång rad olyckor.
Speciellt med lillas skadestatestik hittills....

Vi har varit förskonade från kommentarer och rasistiska påhopp i vår familj. Senast i morse träffade vi en mamma från dagis som kommenterade att Stora är så lik mig så hon hade aldrig kunnat tro att han var adopterad.

Hans kärlek till mig är så stor så stor och nu är han inne i en fas då han är väldigt gosig och kramig om vartannat. Han vill liksom se mig djupt i ögonen, låser sina armar om halsen och borrar in hela ansiktet i mitt. Våra pussar blir långa och blöta...

I lekparken på eftermiddagen skojade han med en pinne i handen.
-Det är en trollstav mamma, jag ska trolla bort dig.
-Jaha, vill du inte ha mig som mamma sa jag.
-Nej, jag vill ha 2 pappor istället, sa Stora.
Jag kände ett sting i hjärtat och kände hur det också nådde mina ögon, som var fästa vid Storas blick.
Han insåg att han gjort mig lite ledsen och började själv gråta hjärtskärandes.

Vi satt länge och kramades, jag sa att jag förstod att han inte menat att göra mig ledsen och att han alltid alltid kommer vara min pojke! Jag ska alltid alltidvara hans mamma och jag ska alltid älska honom! Alltid!

Men jag inser också att det kommer hända att människor inte kommer se våra likheter utan bara hur olika vi är. Hur de kommer prata mer om hans ursprung än hans fantastiska personlighet. De kommer ifrågasätta hans rätt att befinna sig här och hur vi kan kalla oss familj med så olika bakgrunder. Hur kan jag vara hans mamma och han min son?

Jag hoppas innerligt att jag har fel men vi kommer att få gå igenom alla dessa prövningar, det är jag säker på. Säker eftersom var 10:e person i vår kommun röstade fram SD mot en kallare och mörkare framtid.

Det bar lite ledset de sista dagarna förra veckan.
När jag sagt att nu ska vi säga hej då så har han vinkat 'hejjå' till pedagogen och velat gå med mig hem såklart.

Han harblivit ledsen ett kort tag när vi nämnt förskolan i helgen men det gick bra att lämna Stora och hänga med in på avdelningen idag. Men när jag skulle gå då kom gråten.

Jag var rädd att de kanske skulle behöva ringa dit mig men när jag kom dit efter vilan hade dagen gått bra.
Lite upp å ner med humöret men ändå okej.

Ungefär som hemma. Han har ändå vaknat glad de två senaste dagarna vilket gör underverk för de vuxnas morgonfeeling. Finns inget tristare än att stiga upp med en ursur bebis... Eller ja, så värst liten är han ju inte längre...

Helgen fick ett bra slut. Vi har träffat familjen och vi har fått goda nyheter om barnvakt med övernattning hos mormor inom kort. Det kändes som en dyr present!

Sjukt egentligen, att kämpa i åratal för att få barn och sen längta efter den dagen (och natten!) man är ifrån dem!

Men som sagt, vi har inte varit ensamma hemma sen nov -11.
Det är ett långt tag sen!

Och vi behöver prata ihop oss och bli det team som utkämpade barnlöshetsåren, tillsammans är vi ju starkast! Inte var för sig. Så svårt att komma ihåg när allt är kaos och uppåner.

Regnet vräker ner ute, barnen somnade till slut efter massa bökande och viskande i sina sängar. Maken snarkar och jag har både kommit igång med stickande och läsande igen efter långt uppehåll.

Hoppas på en bra vecka! En intervju skulle sittabra tänker jag!