Ok morgon, både jag och maken slumrade med Lilla liggandes mellan oss. Stora kollade paddan med lurar!

Frukost avlöpte ok. Sen hade jag och Stora en dust när vi skulle ut och fixa en grej på tomten tillsammans. Allt går inte att göra på hans sätt tyvärr. Att han sen har en jävligt envis mamma hjälper inte.

Sen var barnen ute och lekte fint tillsammans en bra stund. Plötsligt satte hunger och tröttma in och Lilla blir då ungefär som en trulig tonåring som är uppkäftig och rebelliskt. Maken höll på med lunchen så jag lyfte in Lilla till honom. Det var inte poppis. Gråt och skrik. Eftersom maken fixade maten och jag tänkte att det skulle räcka med en "matpolis" vid bordet gick jag upp. Skrik och gråt fortsatte hela matstunden. Varvat med skratt när Stora hittade på nåt bus.

Sen försökte jag lägga Lilla på övervåningen samtidigt som jag föreslog att Stora och maken kunde gå ut och cykla. Men maken tog istället gråtande Stora in på deras rum. Stora ville vara med mamma.
Jag märkte på Lilla att han inte skulle komma till ro sålänge Stora grät nere så jag föreslog igen att de skulle gå ut.
-Han vill inte det, sa maken.
Samtidigt lyfter han upp Stora och bär honom till dörren.
-Vi F Å R inte vara inne säger han.

Han försöker få på Stora kläder och skor och jag blir arg och vrålar att han ska släppa det skrikande barnet.

Sen lugnar Stora ner sig fort, accepterar att gå med Pappa ut och cykla och tar på skor och jacka.

I tumultet harjag slängt igen diskmaskinen så hårt att ett fat gått sönder. Maken väser mellan tänderna:
-Jag kanske ska flytta härifrån för här behövs ju ändå bara E N förälder...

Känns ledsamt, jobbigt och samtidigt bara så tomt inne i mig. Jag är inte där jag vill vara rent situationsmässigt. Arg, förtvivlad, ledsen och trött. Jävligt långt ifrån ett team. Jävligt långt ifrån en harmonisk familj. Bara jävligt...

Ok förmiddag. Sovmorgon. Jag åkte på barnmarknad och gjorde några fynd. Sen kom jag hem och packade en väska och så drog vi på en sportgrej.

Hem igen. Maken dammsög när jag och barnen var på övervåningen. Sen gick han ut med dem medans jag bäddade om i vår säng och sen åkte jag och hämtade förtjänsten på de prylar jag fick sålt vid marknaden.
Nästan 1000:-! Jag planerar att ta med Stora på Liseberg och åka järnet innan de stänger för säsongen.

Men jag är beredd att tänka om. Kvällen slutade i kaos. Lilla var redan trött och ledsen och gråtmumlade mantrat "mamma natta maj" och Stora vägrade tvätta händer och mun efter en extremt smörig macka vid kvällsmaten. När Stora slutligen tvättat händer och fått tänder borstade knuffar han så till Lilla en sista gång innan han ska gå upp och titta på TV.
Både jag och maken är rejält trötta på hans sätt att hantera lillebror och sa att Han får inte göra så och nu är det march i säng även för Stora.
Skrik, gråt, sparkar och vild brottning...
Väl på plats i sin säng vrålar båda "mamma natta mäj" och håller visst på än att försöka få maken att lämna sovrummet och ropa på mig.

Jag är så jävla trött på att vara favoriserad som förälder och jag är in i märgen trött på att vara trött... När Fan ska jag få känna mig lite pigg och orka något annat än att sjunka ner i soffan?

Blä!

Jag lär ju inte ha slut på uppslag att avhandla med psykologen nästa vecka iaf...

Efter 4 dar ensam hemma 5 timmar om dagen har jag idag"umgåtts" med båda mina barn.

Och tyvärr har jag skrikit mer på dem idag än på mycket länge...
Hjärtat värker och jag har gråten bakom ögonlocken och det värker i öronen av alla galltjut ochlånga gråtattacker...

Blä.

Barnen använder varandra som fjärrkontroller - trycker, klämmer och slår man på den ena kommer mamma rusande och ger uppmärksamhet (bra eller dålig spelar ingen roll)

Lilla var skitsur redan innan han steg ur sängen och var precis lika gnällig när han vaknade efter middagsvilan.

Ständigt gnäll gröper ur mig inifrån och jag blir trött, ledsen och arg istället. Det tar så mycket energi att försöka få allt att fungera med två små och att hålla dem på ok humör och inte banka på varandra hela tiden.

Värst är det kanske som nu när jag själv inte känner mig helt frisk.

Precis just nu är barnen dock lugna och tysta - en med paddan och en framför TVn...
Själv skulle jag kunna somna!

Klockan ringde, två små som inte var jättesugna på frukost, påklädning och tandborstning gick ok och sen stack vi iväg. Stora öppnade dörren till sin avdelning med kommentaren:

-Man vet aldrig vad som finns på andra sidan dörren... Och där var faktiskt helt tomt. Men när vi klätt av och han kom in och såg att de andra barnen lekte med nån lera så var han mer än sugen på att stanna och "dega" som han kallar det...

Lilla skev kavat in på sin avdelning, pekade på storebror som sitter på en bild på väggen och tog sen en pedagog vid handen och vinkade "hejjå"...

Så. Det var ju lätt.
Det kändes faktiskt inte ens särskilt jobbigt att gå hem. Inte idag. När alla var glada och nöjda. Men jag vet att det kommer, det där hjärtskärande gråtandet, då ens eget hjärta bara skriker "VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED, TA MED UNGEN HEM! GENAST!"
Och barnen klamrar sig fast vid en och vill aldrig släppa.

Oftast går det ju över på ingen tid alls. Så fort vi vuxna är ute genom dörren...

Väl hemma har jag plöjt igenom Platsbanken och skickat 5 ansökningar till jobb jag kan tänka mig.
Imorgon ska jag försöka få gjort något annat också men nu är kl redan 12.45 och det är dags att glida iväg och plocka upp Lilla och sen försöka få med Stora hem också...

Härligt väder blev det iaf! Dax att skala ett äpple och fixa lite mellis att tugga på på vägen hem...  

I morse när jag kom till förskolan med lilla berättade personalen att de var väldigt glada att se mig. Den nyanställde personen var nämligen sjuk och de hade inte fått någon vikarie idag. Och då jag försökt hjälpa till där jag kunnat så de var tacksamma över att jag och lilla kom idag med. Så jag och en i personalen tog med oss de 10 barnen ut på gården. Den andra personen gick in och ringde köket för att beställde mat, bryggde kaffe, dukade för lunch, bäddade i sovsalen och fixade fram frukt.

Vid 10:30 började personalen ta in barnen några åt gången - avklädning, blöjbyte och handtvätt innan maten är sysslorna då. Jag var kvar på gården med de sista 4 barnen och precis då kom en mamma med sina 2 barn som ska börja skolas in på måndag.
Barnen pratar bara tyska!

Timingen kunde inte vart sämre :-)

Sen tog jag ett gäng ungar och läste bok för dem medans en personal sysselsatte de övriga 5 och sista personen hällde upp vatten och ställde fram mat på borden...

Vid maten hjälptes jag och en personal åt att hjälpa de 6 barnen vid vårt bord. Den andra personalen satt med de 4 som klarar sig bäst vid maten. Efteråt tvättades det händer och sen lullade alla barnen in till sovsalen för dagens vila.

Lilla somnade sist av alla och förskolechefen hade löst uppgiften med att ta hand om disken efter lunchen. Sen tog den som skulle jobba sent en halvtimmes rast medans den som skulle gå hem först väckte det äldsta barnet som inte ska vila så länge... Ingen rast och ingen ro...

Sen började planeringen för måndag. Vilka jobbar, kan nån hoppa in för de som är sjuka?

Eftermiddagen skulle lösas genom att alla barnen går upp till storbarnens avdelningar och att alla personal hjälps åt med alla barn så de som börjat tidigt kan få gå hem...

Nu sitter jag här med två kroknade fredagströtta små och är helt slut!

För Stora var det ny avdelning med delvis gamla bekanta men nya pedagoger och nya kompisar. Han behövde inte någon inskolning då han ihop med kamrater från småbarnsavdelningen var och "pryade" på sin nya avdelning redan innan semestern...
Men han har inte riktigt velat gå dit... Men har heller inte spelat ut hela registret utan mest sagt "nej, jag vill INTE gå till förskolan"...
Idag gick det dock helt okej att cykla till förskolan och gå in genom grinden. Sen var det lite tjorvigt men så kom vi af innanför dörren och så kom en kompis från Gatan där vi bor som vi brukar leka med så då gick det fint att gå in och komma igång.

För lillas del var det mer spännande - första dagen på hans "dagis-karriär"... Han har längtat... I våras ville han "åsså fööökoola" varje dag när vi lämnade stora... Och nu var det ju äntligen dags!
Vi klampade in och började lasta av blöjor, regnkläder, ombyte och snutte på sina rätta platser. Lilla hittade snabbt en dockvagn som han körde omkring med en stund och jag försökte hitta min plats i de nya lokalerna och bland nya barn och en ny pedagog. Avdelningen ska ha 16 barn den här terminen. Äldsta barnet blir 3 i oktober och yngsta kan vara nånstans runt 18 månader...
Sammalagt kommer gruppen bestå av 8 "gamla" och 8 helt nya barn.
En heltidspedagog och 3 stycken som jobbar deltid ca 75-80% tror jag.
Snart 3-åringen är blöjfri, alla andra har blöja och många har språk men som de flesta små är det gråta som är enklaste och snabbaste vägen till de behov och önskemål man har.

Lilla snodde omkring lite och kikade på saker, rullade dockvagn och spanade - sen gick alla ut, varmt men fuktigt väder = galonisar på alla ungar...
Så skulle alla cykla eller åka bobbycar och några trillade, fick sand i munnen och såg sitt egna hus och tja, det var ett sjujäkla tutande på gården där en stund...
Sen skulle alla smaka frukt och tja, de satt väl stilla och tysta i ca 1,5 minut. :-D

Sen tog pedagogerna in några barn i taget och jag som bara var där för att skola in stod plötsligt i hallen och klädde av barn efter barn samtidigt som jag försökte hålla koll på min egen och tre andra som käkade vinbär från busken utanför...

Blöjbyte och handtvättning. Hitta sin plats vid bordet, matsången och sen fördelades maten på tallrikarna. Lilla skulle ha fler än ett bestick tyckte han och och grosade med riset som han a l d r i g gjort hemma tex.
Efter maten var det dags för vila. Jag minns ju hur omöjlig Stora var att lägga på inskolningen men lilla var mer villig - jag har ju faktiskt övat honom lite hemma genom att ibland natta honom på vår lekmadrass på golvet i deras rum...

Han fick sova 1 timme och 1 kvart men nu på kvällen visade det sig nog vara lite för länge - nattningen ikväll tog ändå rätt lång tid...  Får nog väcka honom efter 1 timme imorgon och se om det blir bättre...

Efter vi kom hem har han vart rätt klängig och mammig men det är helt i sin ordning - jag hade ju inte så mycket sjå med honom på första inskolningsdagen idag. Det var snarare så att jag fick agera extraresurs för de andra barnen då det var flera som fick komma upp i min famn då de var ledsna och otröstliga... Personalen hade det tufft idag med en vikarie, en ny personal som inte kommit in i alla rutiner och en "ordinarie" som ska stötta dessa båda samt ta hand om en inskolning och finnas till för alla barnen... Det är helt otroligt vilket jobb de utför. Jag förstår inte hur de orkar och de går nästan på knäna av belastningen av alla dessa små...

Stora verkade nöjd och glad och eftermiddagen har faktiskt var bra - vi har plaskat med vatten, gungat och sen när pappa kom hem cyklade vi till kiosken och köpte glass! Middagen slank ner med lite bus och nattningen gick bra den med.

Jag ska nu förbereda mig inför imorgon, min första kväll på jobbet på ett tag. Det ska bli kul men känns lite halvstressigt att få allt klart till imorgon...

I våras skulle vi ju göra en rutinundersökning på Stora som dock innebär sövning. Men på grund av astma och förkylningar har vi skjutit på tiden 3 gånger. Över sommaren har astman och sjukorna legat lågt så vi hade stora förhoppningar om att tiden vi fick innan semestern skulle funka. Undersökningen var planerad till veckan - innan förskolestart...

Men nu har Stora fått höstens första förkylning redan... Hostat och haft feber i natt. Har vart trött och tjurig idag på fm... Tja. Det vågar vi inte söva honom på iaf... Så nu har jag avbokat tiden. Och så hoppas vi att hösten blir bättre ur förkylningssynpunkt.

Troligen blir det väl samma som tidigare, hostan, astman och snoret kopplar grepp nu i september och släpper inte förrän till våren... Stön!

Det må vara bekvämt att bo på hotell och vara uppassad av svärföräldrarna...
Men i längden blir det lite för mycket att kuska runt med två små och hatta fram och tillbaka och mellanlanda, stranda och bryta samman ett flertal gånger på bara två veckor...

Stora är hemkär och längtade hem redan första veckan och fick en gråtattack i hotellets restaurang. Vi undrade vad som stod på och han sa att han hade hemlängtan... Till sina leksaksbilar och till sin vattenmelonkudde!
:-)
Han hade helt missat att vi hade en väska med småbilar nerpackad också så sen gick det okej...
Jag tror att han har stark hemlängtan även nu men det är hanterbart...

Lilla har på alla sätt följt sitt vanliga mönster - vissa mornar vaknar han på FEL SIDA så det skriker om det. Blodsocker i tårna gissningsvis. Och naturligtvis matvägran ovanpå det...
Förhoppningsvis går det över när han väl får mat i magen MEN långt ifrån alltid. Då fortsätter det tills kvällen kommer... Sånna dagar vill man bara dra täcket över huvudet och vakna dan efter. Det är ju tyvärr inte görbart så man får hitta på strategier som kan lindra hans dåliga humör. Dessa dagar är otroligt jobbiga för alla. Vi vuxna känner oss urlakade och blir lika stressade, sura och gnälliga som barnet för det tar såååå mycket energi de där dagarna. Är vi som nu närvarande båda två bollas vi fram och tillbaka då det är än den ene än den andre som duger... Dubbelt jobb för mig och väldigt bortvald för pappan... Ledsamt och tröttsamt för oss båda...

Jag börjar trots allt att längta hem lite grann jag med.
Till vardag, förskola, rutiner och arbetslöshet... Jo. För det är så min vardag ser ut. Förhoppningsvis kommer jag kunna söka jobb lite mer frekvent nu när båda barnen kommer vara på förskolan iaf!
Och kanske kommer jag känna lust, längtan och saknad efter att få hänga med de små...