sitter ensam vid köksbordet. Vi har ätit lunch (äggröra å bacon - enda maträtten där alla äter upp allt utan minsta knot) och sen direkt efter åt vi en fantastisk rabarberpaj som jag och barnen hjälpts åt att baka i väntan på att pappa kommer från sitt träningspass. Även pajen åts av alla. Våra barn brukar inte njuta av det de hjälpt till att baka - det ratas rätt ofta. Men idag slank en hel smulpaj ner!

Vu har haft en jobbig förmiddag. Lilla har gråtit i princip oupphörligen sen pappa åkte vid 8. Jag förstår så lite om varför och är det nån gång tyst och nöjt så räcker det med aldrig så lite (knuff, blick, tillsägelse, andetag, tilltal) för att han ska över kanten igen och skiten börjar om... Efter 3 timmar är en rätt slut som artist kan en säga.

Nu leker han med storebrorsans smålego på golvet i deras rum. Småmyser åt hans lek-konversation...

Stora kollar på TV med sin pappa. De samtalar och har kvalitetstid. Skönt att barnen kan vara på var sin våning ibland, det blur liiiite lugnare så...

Jag njuter av stillheten. Funderar på vad Jag VILL göra. Promenera, gå en sväng i skogen. Läsa? Lyssna på radio. Bara sitta kvar här?

Jag sitter kvar och lyssnar på radio. Det blir fint! Hoppas nu haft en fin midsommarhelg? Det har jag, trots allt stök och gråt. Vi har vart tillsammans och haft det bra!

I går såg jag på Pinterest en bild med ett citat. Citatet löd:
Många kan längta efter dina "sämsta dagar" typ...
Och då fick jag mig en tankeställare! Jag minns ju hur arg och ledsen och besviken jag var när min äldsta väns man slängde ur sig något jag då tyckte var plumpt i samband med att vi hade varit på brunch.
Han sa något i stil med att det lät ju trevligt men var i princip O M Ö J L I G T att genomföra med 2 små barn. Och tilläget var att vi skulle vara glada som inte hade några...

Då kände jag sorgen över att vi inte kunde få biobarn bränna innanför ögonlocken och jag svalde känslan av att vilja storma därifrån och aldrig återvända. Han var en tölp som inte kunde inse själv hur ledsen han gjorde mig - vi som ville byta deras stressiga, överjävliga småbarnsliv mot våra osjälviska stressfria enkla samboliv vilken jävla sekund som helst.

Nu är vi själva där. Kanske gnäller mer än vi njuter. Barnen vaknar ohumant tidigt vareviga morgon, vardag som helg. De äter som grisar eller inte alls. De skriker, lever rövare, har sönder saker eller slår på varandra vart vi än kommer. De vägar göra som vi ber dem, eller endast mot mutor. De kan verkligen reta gallfeber på vem som helst inklusive varandra - hela tiden.
Jag skulle ju i princip ge min högra arm för EN sovmorgon, EN strulfri måltid eller EN dag på sofflocket med en bok. Det där som som kallas livet är något som snurrar så förbannat fort så en hinner inte känna annat än stress, ångest, dåligt samvete och glömska. Tänker jag ibland...

Men jag måste ju för fan dra mig till minnes hur ledsen jag var för att vi bara hade varandra. Hur hett jag längtade efter att få ha småbarn. Hur jag bedyrade att A L D R I G klaga OM jag vara fick ETT barn.

Jag blev ju bönhörd, inte bara en gång utan faktiskt två! Jag skulle aldrig byta bort nån av dem mot EN sovmorgon, EN lugn måltid eller EN dag på soffan... Nej, de är ju mina alldeles fantastiska ungar.
De växer, de lär sig nya saker, de håller sams åtminstone ibland och de äter nästan alltid korv när en serverar det.
Och eftersom de växer så äter de tillräckligt.
Jag är lycklig över att tillhöra den delen av mänskligheten som kan kalla mig förälder. Jag minns ju alltför väl hur det var att befinna mig på andra sidan...
Jag får bara aldrig mer glömma det.
Aldrig glömma alternativet.

klockan är 04:10 och jag ligger i ungarnas säng och lyssnar till småfåglarna. Jag är klarvaken och har så varit en stund...

Inte bara irriterad över att våra barn brer ut sig, boxas, slåss och väcker mig mitt i natten utan också över att jag har så svårt att somna om!

Trots att jag nu ligger själv och har gott om plats...

Tyckte mig höra någon vakna på övervåningen nyss och stiga upp. Insåg sedan att det var maken, som flyttade över till soffan. Så nu är vår säng plötsligt deras säng. Hmm, så var det aldrig tänkt! Måste göra något åt det här!

Jag var ute igår, vilket typ aldrig händer längre. Lite extra trött och seg hela dagen. Barnen har vart otroligt odrägliga idag och jag har kanske haft kortare tålamod pga ovanstående. Men, det har också var himla fint! Som när de cyklade till kiosken för att köpa lördagsgodis och jag och maken kunde gå lugnt och fridfullt en bit bakom dem, hand i hand som vi alltid gjorde förr.
Vi vuxna köpte med oss mat som vi åt vid en bänk medans barnen lekte gömme i det höga gräset! De skrattade och hade hur kul som helst!

Jag kan ändå känna att de där positiva genomtrevliga och mysiga stunderna blir fler och händer oftare. Barnen växer, de kan samtala och leka längre och bättre och de har lärt sig så mycket på förskolan som skapar nya förutsättningar för att lyckas i leken.

Dalarna då, Stora har haft gråtattacker av mått som vi inte haft på ett tag. Lillas utbrott är ju vardagsmat men med båda i limbo och gråt kan göra vilken människa som helst knäpp...

Men så fick jag och Stora en halvtimmes mysgos på soffan när maken och Lilla var i affären och det gjorde att jag orkade hålla ihop ända till läggning. Får jag nu en bra natts sömn så är jag som ny imorgon!

Vi hade ju en period när båda barnen sov i sin egen säng hela natten. Den tiden var kort och nu har antalet barn dubblerats i vår säng. En ligger som vanligt mellan oss och den andre har liksom kurat ihop sig vid fötterna som en liten hund!
I morse när vi vaknade var alla på bra humör och vi myste och småpratade. Jag fylldes av en varm känsla och kände tacksamhet och lycka över mina fina barn!

Jag mindes också mornarna i sängen med min familj som barn. Mamma och pappa läste morgontidningen i sängen på lördag och söndag och jag minns att jag och brorsan låg emellan dem och kollade på bilderna och pratade...

Ledig helg framför oss med inga planer alls egentligen... Ikväll ska jag ut med några gamla kompisar, det ska bli roligt!

På väg för att träffa en vän som blev mamma igen för sisådär 8 månader sen... Men först om nån månad ska de få varandra! Med nya bilder och tillochmed en film ska vi fika och prata! Det ska bli mysigt!

Dagen som idag har det regnat och vi har mest vart inne. Trettio minuter tillbringade barnen på Storas förskolegård då jag och Lillas pedagog hade utvecklingssamtal.
Det var två sjöblöta smutsgrisar som följde med hem och fick hoppa in i duschen!

igår kom Storas allra bästa kompis från förKolan förbi oss lite oväntat...
Stora tog kompisen i handen och tillsammans sprang de mot nya äventyr (ihop med kompisens mamma förstås!) och jag stod kvar på vår gårdsplan med ett svällande bultande mammahjärta och en liten tår i ögonvrån... De är så fina och så glada i varandra!

Efter en stund kom de tillbaka igen och då sa kompisen:
-Nu går vi hem till mig och leker!
-Okej, sa Stora!

Tyvärr var det inte ge omkörbart men vi har planerat in lektid på lördag! Så små och så stora på en och samma gång! Allmän känsla är lycka för dem - att ha en sån fin vänskap redan nu i 4-årsåldern. Samtidigt ledsen för att vi kanske måste flytta bort från det här fantastiska området för att ha råd med större...
Dilemmat.

Vår 3-åring kan cykla. Helt själv, utan stödhjul och utan hjälp!

Balanscykeln har vart fantastisk för honom... Stödhjulen var på en stund för att han skulle fatta när, var och hur en använder trampor, broms mm.
Men så tig jag sv dem och då cyklade han runt själv efter 20 min!
Hurra!