Rimligheten i att vråla "N U R Ä C K E R D E T!!!!" Till en unge som skriker för att han är arg.

Jag brukar säga att vi iaf får sova ordentligt men sen barnen blev sjuka för ca 14 dagar sen har sömnen inte riktigt vart sig lik. Helgen har vart okej med två ganska fina dagar tillsammans men nätterna eller iaf tidiga mornar ihop med en seg förkylning för mig själv och Lilla gör att vi inte är så nöjda med livet just nu.

Jag vaknade av att Lilla gallskrek på bottenvåningen och jag gick ner till honom. Han brukar tystna när vi kommer in till honom men han fortsatte gråta idag och jag la mig där nere me honom och efter en stund blev det tyst igen och vi försökte somna om. Som tur var vaknade inte de övriga familjemedlemmarna. 
Det tog dock en stund att somna om för oss båda och det är allt annat än bekvämt att ligga på en madrass på golvet i barnens rum.

När vi sen vaknade fortsatte det missnöjda och efter lunch insåg jag att det kanske kunde vara bra att Lilla sov middag idag - något han bara gör på förskolan numera. Men när han sovit en god stund var han fortfarande gnällig och grinig och argsint. Det var faktiskt ett tag sen det var en sån här riktig skitdag (förutom när barnen är riktigt sjuka) men min plan på att gå ut och leka sprack när det började ösregna strax efter lunch.

Barnen lekter fint tillsammans för det mesta men lika ofta hör jag Lilla få sig en smocka och brista ut i gallskrik. Jag har försökt smyga undan vid datorn och kolla ett jobb jag bör söka men det ville sig inte idag. Imorgon jag jag ett möte och sen måste jag förbererda mitt kvällsjobb.

Det känns som att barnen behöver komma iväg till förskolan precis lika mycket som jag behöver få göra saker som jag uppskattar på dagarna. Men iom att barnen vart sjuka ligger jag efter med jobbsökandet och annat. 
Jag känner mig också ungefär lika oinspirerad till att laga mat som innan Linas kasse...
Men jag känner inte att Lina är svaret. Jag tror att det handlar om att jag känner mig efter med allt och att hinner ikapp... Kanske känns det bättre nästa vecka...

Efter helgens inledande drama med ambulans och grejer har Lilla kunnat sova på natten men fått feber och vart fortsatt sjuk. Jag hoppas han ska vara pigg nog att gå till förskolan imorgon men det vet jag inte om han är.
Några små skräckinjagande typer har ringt på vår dörr för ite godis men den inplanerade middagen med vänner ställdes in pga Lillas relativt höga feber. Maken gillar inte att köra bil och det kändes inte helt juste att lämna oss hemma heller om det skulle bli värre med feber osv. 

Igår kväll somnade Lilla som vanligt men vaknade efter ett par timmar. Vi hade inte lagt oss än och han hostade jättemycket. Han fick komma upp lite men han har svårt att somna om i famnen eller när det händer grejer runt omkring. Stora är faktiskt mycket enklare med det.
Men vid 23-tiden gick maken ner och la sig hos Stora och jag la mig och Lilla i vår säng uppe. Då somnade han på 10 minuter så han var nog egentligen väldigt trött.

Vi har sovit okej inatt men på varsitt håll. Idag är Lilla ihärdigt mammig, snorig och lite smågnällig. Får se vad vi hittar på - Stora måste ut och röra på sig lite. Lilla borde vara inne och vila - svårt det där...

Mja, om jag kände mig sliten häromdagen så är det inget mot hur jag känner mig nu. Efter ambulansfärd och en dyr taxiresa med bilbarnstol inatt så lyckades vi somna om hemma utan att väcka de övriga.
Men efter en knapp timme vaknade jag av att Lilla väckte mig och lät likadant igen. Jag ringde 1177 och de tyckte jag skulle åka in akut.  Igen. Jag var inte helt sugen på det och eftersom kall luft hjälper till tog jag helt sonika på vinteroverallen och la honom på fårskinnsfällen och drog ut i höstmörkret. Han somnade faktiskt om ganska snart och jag kände att så länge han kan sova så är han ok. Kl var ca 05 och jag bestämde mig för att låta maken byta av mig. Han satte sig ute och vakade över honom medans jag la mig jämte Stora och fick 2 timmar till på kudden. (Tusen tack kära make!)

Stora var rädd och orolig i natt och ville inte släppa iväg oss med ambulansen. Det första han sa när han vaknade vid 07 var:
-Hur gick det för Lilla hos doktorn inatt mamma?

Han är så omtänksam om sin lillebror också, inte bara en resticka och bråkmakare. Jag tassade ut och fick höra att Lilla sovit ok men så kom det ett fint duggregn så vi väckte honom. Då lät han precis lika rosslig och tät och ledsen som tidigare. Så beslutet blev att åka till närmaste barnklinik och inhalera på nytt och låta en doktor kolla på honom igen.

Så utan att beställa nån tid drog vi till närmaste ställe och efter en stund fick vi träffa en läkare som bekräftade mig i mitt egotänk och tyckte att sova ute var ju det bästa vi kunde göra för honom i det läget.
Så. Han fick inhalera och svälja mer medicin och när kl var närmare 11.30 kom vi hem igen - hungriga och trötta.

Nu har Lilla sovit ikapp nån timme, maken är ute och hämtar medicin med Stora och jag kollar på TV och önskar att jag kunde snabbspola helgen.

Min mamma kommer ner med sin bil om några timmar och i den finns våra bilstolar vilket är en förutsättning för att låna bil och slippa dra iväg med ambulans eller dyr taxi OM det blir kris igen.
Medicinen vi fick var en hostmedicin med morfin och efedrin. Den ska tydligen vara effektiv på krupp-symptomen. Funderar på att ge honom den för att vi ska kunna sova ikapp lite och försöka få lite mer sammanhållen sömn inatt. Stora får nog ligga med pappa på övervåningen och jag slaggar hos Lilla där nere. Och håll alla tummar för att det inte blir repris på nattens och morgonens bravader...

Och så var det ju halloween. Vi har laddat med godis och fina lyktor. Eventuellt går vi en "spökpromenad" med barnen om ett par timmar. Det kan nog göra lilla gott att komma ut och få andas rejält med kalluft innan han ska in och vaggas till sömns inför natten. Detta är alltså OM Stora vågar gå den här spökpromenaden - det är ett litet harhjärta vi har ;-D
Häromkvällen skulle han och pappa gå ett varv runt huset med ficklampa men han ville visst inte alls när det kom till kritan. Han ville gå in i ljuset och värmen istället.

Imorgon ska jag blogga om den 3:e rätten vi lagat från Linas matkasse, den får ett eget inlägg...

När Stora kom upp vid 12 hörde jag att Lilla också var vaken. Men han lät inte som vanligt... Nä, det var en skällande hosta men han verkade ha världens besvär med att andas. Han var väldigt tät och lät verkligen rädd och ledsen.

Eftersom det inte är första gången han får krupp behöll jag mitt lugn och gav honom luftrörsvidgande och sen satte vi oss ute en stund.
Eftersom det var väldigt kallt gick vi in och jag sa till maken att vi måste ringa 1177 och höra med dem.
Efter ytterligare luftrörsvidgande och mer andas kall luft kom vi fram på 1177 som rådde oss att åka in akut.

Vi som inte har nån bil fick således ringa ambulans.
Stora blev jätteförtvivlad och ville följa med vilket ju var omöjligt.

Så. Nu sitter vi här på barnakuten. Lilla får något att andas in med jämna mellanrum och jag är rätt trött. Lilla verkar lugn och förhållandevis pigg.
Själv klurar jag på hur vu ska ta oss hem sen...

Känner mig helt orkeslös, dränerad, slut som artist... Det har vart en riktig skitmorgon med mycket gråt och bråk och skrik från mitt håll.
Det började ganska bra - Stora lät glad när han vaknade och vi gick ner och han och lillebror busade lite.
Sen ville Stora sitta på pottan med paddan en stund, jag lät honom hållas.

Det var nog först när han kom ut från badrummet som det faktiskt brakade loss. Han viftade ner vitamintabletten på golvet och satte på en sur min...
Han ville först inte äta, sen ville han absolut inte ta sin medicin (penicillinet han tagit i 7 dar nu!) och jag lovade honom en pepparkaka som muta om han tog den i ett svep.

Pepparkakan satt han och lekte med, tills den gick sönder i flera bitar. Då svepte han ner den med armen på köksgolvet och mattan...
Jag sa rätt argt att det är inte okej att göra så där. Det är vi vuxna som städar här och det är inte ok att slänga mat på golvet bara för att.
Lyfte ner honom från stolen och bad honom plocka upp bitarna. Det gjorde han inte. så då tog jag upp dem och slängde dem.
Då ville han ha en ny pepparkaka. Vilket han inte fick. Detta utlöste en gråtattack på ca 30 minuter.
Jag försökte trösta honom men han ålade bara ur mitt grepp och då la jag honom istället bekvämt på lekmadrassen och placerade hans täcke ovanpå och gossedjuren brevid och fortsatte med mina saker.

Sen ropade jag på honom och fick lite kontakt. Sa att jag brett en macka åt honom som han kunde äta i vagnen på väg till förskolan.
Han ville ha sin macka NU! Och när han fick den släppte han den på sina rena kläder på trappan.
Och så var det igång igen. Tårar, gråt och ännu mera skrik och böl...
Fick på honom kläder och sen gjorde jag i ordning Lilla för förskolan. När Stora skulle borsta tänder låg han under täcket och åt macka. Så då fick han slippa tandborstning och avsluta sin macka istället.

På väg ut kunde båda barnen inte låta bli att pilla på lyktor, pumpor och andra halloweendekorationer så då blev det mer gråt och gap...
Så när vi började gå mot vagnförrådet kom Stora efter och satte fart, sprang om mig och sen gav han sin lillebror en hård knuff i ryggen när han passerade honom precis i svängen mot vagnförrådet... Lilla far ner i gruset (vi har inte asfalt runt huset som tur är!) och jag blev naturligtvis arg och ledsen på Stora som knuffas så! Detta händer varje dag, mer eller mindre allvarligt.
Jag vet inte om det är syskondynamiken eller om det är en 3-årsgrej eller konkurrensen mellan dessa båda små pojkar. Jag kan inte tänka mig att Stora skulle knuffa ett annat barn på samma sätt nämligen. Men hemma går det visst bra att ge sig på den mindre med all sin kraft...

Jag blir så trött och så ledsen och arg om vartannat... och jag hanterar inte det på bästa sätt - det vet jag. Men likväl som de där ögonblicksimpulser från barnen så blir jag exakt likadan. De skriker , jag skriker. Och när jag skriver det så inser jag att det enda sättet vi kan förändra allt det här är ju genom att jag/vi vuxna slutar upp med att vara så dåliga förebilder. Men jag känner mig så maktlös, så in i märgen utmattad av att bli så jävla utmanad på alla fronter hela tiden.
Det är så slitigt, så enformigt, så ovärdigt.

Jag är inte den mamman jag vill vara. Jag är en sliten trasa som inte orkar vara en förebild helt enkelt...
Blä.
Det var bara det jag ville skriva.

Vädret har vart skittrist hela veckan och så även i helgen. Jag har fått några timmar i skogen för mig själv men sen har jag nog hängt med mina barn...

Inget ont i det men jag börjar känna att jag vill ha något mer än att bara titulera mig mamma. Något annat att hänga upp min tillvaro på. Att umgås lite med vuxna. Att känna sig meningsfull och viktig för andra än mina barn!

Jag börjar verkligen sakna ett jobb!

Dagens mission var att dekorera en halloweenpumpa och ställs på vår trappa. Den ska såklart innehålla ett ljus och kommer få sällskap av en döskalle i plast som jag hittade mitt på en av Göteborgs största gator en helgmorgon för flera år sen...
Barnen var inte så intresserade men gjorde mig sällskap ute medans jag karvade, gröpte och fixade. Jag blev jättenöjd!

Tanken var att åka till förskolan för adopterade men barnen har inte stressat till nåt på hela veckan så planerna gjordes om.

Fleeceställ och regnkläder, snuttefiltar och vanliga filtar. Kokt korv, varm choklad, ketschup och senap, clementiner, Festis och stövlar. En hel väska med packning och så vagnen såklart. Mot skogen i lätt lätt duggregn men barnen var nöjda och glada över att få knata runt i snårskog och leta svamp.

Vi hittade några väl blöta kantareller men alltid något.
Stora som är väldigt intresserad av kiss och bajs just nu skulle spana in en hundbajs vid sidan sv stigen, böjer sig ner, tappar balansen och råkar lägga knäet rakt i bajskorven... TUR att han hade galonisarna på och att jag hade våtservetter i ryggsäcken!

Vi gick till en glänta i skogen för att fika och Stora utbrister:
-Här plockade vi blåbär en gång.

Och han hade såklart rätt, det var exakt samma ställe som vi hittade blåbär på under sensommaren.
Det är fascinerande att han minns!

När jag plockade fram kokt varmkorv ur en termos blir han alldeles lycklig över en korv med bröd och mugg med varm choklad! Lilla verkade trött och var lite tjurig men åt och drack lite granna. Roligast var nog att ramla omkring i det blöta blåbärsriset och leta efter svamp med sin storebror.

På väg hem började det regna rätt mycket men barnen satt trygga inne i vagnens regnskydd.

Jag älskar att vara i skogen och jag älskar att ta med mina barn till skogs. Jag minns när jag var mitt uppe i barnlösheten och det enda som kunde bära min ilska, min sorg, min frustration - var långa skogspromenader. Jag fantiserade om att få gå där hand i hand med mitt barn, visa löven, träden, svampar och djur för mitt nyfikna kunskapstörstande barn! Och visst är det häftigt att kunna gå några hundra meter i en skog och se och höra glädjen i sina barns nyfikenhet!

Det här var det bästa vi gjort på hela veckan!