Håller båda barnen hemma då Storas penicillin inte kickat in och samma skit härjar på Lillas avdelning.
Såg framför mig en dag av fullbordat kaos men den har faktiskt vart den bästa på länge!

Morgonen startade med ett gräl mellan Stora och mig då han återigen ger sig på Lilla till synes utan anledning. Sen gick allt fel. Penicillinet skulle han inte ta, frukost var det inte tal om, han ville bara äta pepparkakor!
Men med lite Dinosaurietåg och fjäsk slank både medicin och frukost ner.

Sen var det fri lek, jag försökte jobba ikapp till min undervisning ikväll. Försöktebehålla fokus och inte ta för lång tid på mig. Barnen lekte faktiskt i symbios, det gick bra!
Sen gick vi ut och lekte "affär" i lekparken en stund trots att det regnade lite. Efter det gick vi hem och gjorde i ordning lunch och sen kollade barnen på några avsnitt Team Umizoomi på paddan medans jag röjde undan och gjorde lyxkaffe. Därefter sattes båda barnen i duschen och jag satte mig på toastolen med en e-bok och ovan nämnda kaffe.

Efter duschen härjade barnen vidare, de har gått bärsärkagång med alla leksaker idag men de har hållit sams och lekt bra. Enda jag gjort var att jag röjde undan en madrass som annars brukar vara med i lekarna. Men igår fann jag Lilla under den och Stora satt ovanpå båda och det kunde slutat illa!

Nu är jag på väg till mitt kvällsjobb och det känns rätt gott att komma hemifrån en stund ändå! Tack för era kommentarer om igår, skönt med lite pepp!

Istället för undersökning blev det en tur till VC idag. Stora har halsfluss! Inte konstigt att han haft feber och vart allmänt gnällig i helgen och igår.

Igår var jag så trött, mentalt och fysiskt, på allt gnäll, alla bråk mellan barnen och all dålig stämning så när maken lackade ur över en kommentar från mig sjönk jag ner bland barnens regnkläder i vår minimala hall och brast i gråt. Ibland orkar man bara inte stå upprätt och ta all skit. Barnen kör sitt "dumma mamma"-rejs och maken dräller blöta träningskläder omkring sig och mitt i allt det där ser man bara alla veckans planer raseras, den tid man fått för sig att man disponerade för sig själv gick upp i rök och jag kände mig eländig och sliten.

Efter vårdcentralen i dag var båda ungarna trötta och hungriga och förpestade verkligen besöket på Apoteket.
Nu har jag istället fått sitta på rumpan och slappa i nån timme sen vi kom hem - barnen har fått sen lunch och är nöjda igen!

Hoppas nu att halsfluss lämnar oss snart och inte hoppar vidare till någon mer!

Kollade tempen på Stora igår innan sängen då jag vart orolig att nåt plötsligt ska hända innan undersökningen till veckan.

I fredags hade han 36,5 och igår 37,9! Men det är ju inte feber om det inte är över 38 när det gäller barn... Har en ju hört sägas.

Men när han kom upp till oss inatt hörde jag att nåt var fel! Han hade runt 39 grader och var sådär ledsen som han brukar bli när han får feber... Såklart!

Blä! Det går troll i det här och det känns som att det aldrig blir gjort.
Hans välmående går ju självklart först och vi ska inte äventyra hans liv. Men varje gång vi får en tid startar ju anspänningen och oron. Och varje gång blir det avbrutet och oron faller av oss... Till nästa gång...

Letade efter en gammal bild på en idé jag tänkte försöka genomföra...

Hittade mängder med fina bilder på mina "gamla" vänners barn och postade några av dem på facebook.

Plötsligt övermannades jag av känslor - mina äldsta vänner kommer aldrig titta tillbaka bland sina bilder och se hitta bilder av mina barn som små...

Så förbannat trist...

Jag bestämde mig för att skicka en liten blänkare till en av dem jag saknar mest, jag har tänkt göra det så himla många gånger men aldrig känt att jag orkar ta fighten eller sorgen ifall hon inte bryr sig.

Men jag gjorde det, nu får det bära eller brista...

De ringde faktiskt från avdelningen på barnsjukhuset igår för att fråga om vi skulle komma i nästa vecka?!

-nu har ju haft lite bekymmer sa sköterskan.

Men peppar peppar, vi är fortfarande friska allihop. Ingen feber och inget snor...
Stora verkar inte så bekymrad, han ska ju få isglass!

Vi föräldrar tycker allt att det är lite pirrigt...

Stora vaknade 06:30 och låg stillsamt och tjattrade fram till väggklockor visade 07:00, då vi sagt att det är ok att gå upp.

Frukost till Team Umizoomi på iPaden. Vi försöker dra ner på sötad youghurt så just nu är det lite trögt att få i dem frulle. Till Stora funkar det att ge naturell youghurt med bär eller lite hemgjord sylt.
Lilla däremot blandar jag 50-50 ca... Några dagar till. Han äter normalt mängder med fruktyoughurt men inte nu...
-Jill inte haa, mamma säger han...

Efter frukost satt båda två på pottan en stund och jag kollade datorn och drack kaffe...

Sen har de pysslat med trolldeg och gjort koja, haft picknick, lekt att det regnar.

Efter lunch tog vi tag i dagen och gick ut. Kyla och fukt gjorde att det ska vara lager på lager. Efter Stora kommit ut och jag börjat klä Lilla hör jag Stora ropa att han är kissnödig! Av med alla paltorna och kissning utomhus ackompanjerat av Lillas gråt för att det inte går snabbt nog att få på honom kläder.

Tog Lilla i vagnen och Stora på sin cykel. Planerade att gå till en lekplats en bit bort men efter 10 min började det regna och jag upptäckte att jag glömt regnskyddet till vagnen! Vänder hem under protester. Vi kivas en stund huruvida vi ska gå ut eller gå in.

Nu sitter jag och huttrar och fryser på en lekplats som ligger närmare. Om exakt 3 minuter tänker jag försöka få med mina barn hem igen. Jag behöver värma mig och varva ner lite... Hoppas mina barn håller med!

Eftersom Stora har en historia som vi inte helt känner till fanns det i hans dokumentation ett frågetecken. Vi hade på något sätt missat eller inte förstått det när vi fick ta del av informationen vid det där samtalet för 3 år sen som var så avgörande fantastiskt.

När vi satt på barnhemmet och skulle få den sista infon innan vi äntligen skulle få hålla honom för första gången och föreståndarinnan berättade om hans frågetecken - då blev vi som frågetecken...
Vad innebar det här nu?

Men turen var med oss - han har inte uppvisat några som helst frågetecken efter det. Inga som helst men efter det här... alls. MEN vi måste följa upp det med undersökningar hemma i Sverige.

När vi talat med vår barnläkare om det har hon sagt att OM det var några som helst problem skulle han inte utvecklas så fint och åldersadekvat och allt MEN det måste undersökas. 
Han ska sövas och genomgå en MR-undersökning.
MR är alltså en magnetkamera som rullar runt kroppen och barn brukar i regel sövas för de kan inte ligga stilla så länge som undersökningen kräver och de tycker ofta att ljudet är obehagligt...

Så det är det vi har försökt göra sen han fyllde 2. Men sjukdom, feber, förkylning och annat har hela tiden kommit i vägen. Senast var ju precis efter semester.

Nu har vi fått en ny tid - i nästa vecka. Och jodå, lite hosta har vi allt med oss men ingen förkylning, ingen feber och inget snor... Kors i alla tak om det faktiskt går att genomföra undersökningen den här gången...

Detta faktum medför visserligen att jag plötsligt blir oroad - hur ska Stora förberedas? Han som inte ens gapade för tandläkaren nu senast!
Jag vill inte att han ska ha samma läskiga erfarenheter som mig av sjukhus, undersökningar och sövning tex.
Plus att det alltid medför en risk för barn att bli sövda... och jag vill inte ens tänka de där tankarna för då förgås jag av oro...
Samtidigt vill jag ha det överstökat! Avklarat, borta.
Jag är inte orolig för vad undersökningen ska visa, jag är mest orolig för hur det ska gå att ta med Stora till sjukhuset, sticka honom i armen och vänta på avdelningen medans han är nersövd. Fy fy fy vilken vånda...

Jag kommer ihåg min egen oro över HUR jag skulle kunna sova med en liten knatte i sängen. Och visst var det lite oroligt innan jag vande mig. Minns hur det jag låg vaken länge i början när Stora fick tillgång till vår säng genom att vi tog bort en sida på såjälsängen som stod vid våra fötter.
Han kravlade likt en grävling genom våra täcken och landade slutligen i trakten av våra huvuden men ibland vände han om och bökade sig neråt igen. Jag var ständigt orolig för att han skulle ramla ur vår säng men han klarade sig alltid.

Nu mera vaknar jag knappt när han kommer. Om jag hunnit somna så sover jag ganska hårt tydligen. Maken sover illa och klagar ofta över att han inte kan sova ordentligt. Jag sover oftast gott, trots en liten igel som likt en målsökande robot kommer närmare och närmare om en själv flyttar sig.
de sensast veckorna har jag dock vaknat med fötter i ansiktet, bröstkorgen och magen... Fötter som stampar, sparkar och kickar...
Eller en skalle som dunsar ner på ens egen och ger skallskador...
I natt fick jag sätta mig och och väcka honom och peka på hans egen dunkudde och säga:

-Det där är din kudde kan du vara vänlig och ligga på den. Han plirade på mig och somnade sen om i fallet ner mot kudden...

Morgonens väckning bestod av ett par fötter storlek 26 i revbenen...

Men jag skulle faktiskt inte byta det här mot att sova ensam på min sida sängen i resten av mitt liv...