litenlangtan

Inlägg publicerade under kategorin adoption

Av litenlangtan - 15 oktober 2014 12:27

Eftersom Stora har en historia som vi inte helt känner till fanns det i hans dokumentation ett frågetecken. Vi hade på något sätt missat eller inte förstått det när vi fick ta del av informationen vid det där samtalet för 3 år sen som var så avgörande fantastiskt.

När vi satt på barnhemmet och skulle få den sista infon innan vi äntligen skulle få hålla honom för första gången och föreståndarinnan berättade om hans frågetecken - då blev vi som frågetecken...
Vad innebar det här nu?

Men turen var med oss - han har inte uppvisat några som helst frågetecken efter det. Inga som helst men efter det här... alls. MEN vi måste följa upp det med undersökningar hemma i Sverige.

När vi talat med vår barnläkare om det har hon sagt att OM det var några som helst problem skulle han inte utvecklas så fint och åldersadekvat och allt MEN det måste undersökas. 
Han ska sövas och genomgå en MR-undersökning.
MR är alltså en magnetkamera som rullar runt kroppen och barn brukar i regel sövas för de kan inte ligga stilla så länge som undersökningen kräver och de tycker ofta att ljudet är obehagligt...

Så det är det vi har försökt göra sen han fyllde 2. Men sjukdom, feber, förkylning och annat har hela tiden kommit i vägen. Senast var ju precis efter semester.


Nu har vi fått en ny tid - i nästa vecka. Och jodå, lite hosta har vi allt med oss men ingen förkylning, ingen feber och inget snor... Kors i alla tak om det faktiskt går att genomföra undersökningen den här gången...

Detta faktum medför visserligen att jag plötsligt blir oroad - hur ska Stora förberedas? Han som inte ens gapade för tandläkaren nu senast!
Jag vill inte att han ska ha samma läskiga erfarenheter som mig av sjukhus, undersökningar och sövning tex.
Plus att det alltid medför en risk för barn att bli sövda... och jag vill inte ens tänka de där tankarna för då förgås jag av oro...
Samtidigt vill jag ha det överstökat! Avklarat, borta.
Jag är inte orolig för vad undersökningen ska visa, jag är mest orolig för hur det ska gå att ta med Stora till sjukhuset, sticka honom i armen och vänta på avdelningen medans han är nersövd. Fy fy fy vilken vånda...






Av litenlangtan - 10 oktober 2014 18:48

Ibland känns det som om jag skriver i min vanliga gamla pappersdagbok igen. Ingen kommenterar det jag skriver ändå...
Sen kollar jag statistiken då och då och det är nånstans jämnt skägg 30-50 pers per inlägg ändå... Hej! Kan ni inte bara ge er tillkänna lite så bara. För att trösta en sliten tvåbarnsmamma en vanlig fredag?!

Vi vaknade av Stora runt 06:30 och åt frukost i någorlunda lugn och ro. Vid 9-ish begav vi oss in mot city för att hänga på öppna förskolan för adopterade. Det är ändå rätt skönt att som förälder vara närvarande men inte längre lika deltagande i barnens lekande. De reder sig bra själva nästan hela tiden.
Pratade med en annan mamma som har 2 pojkar som är 11 och 13 nu och när de var 3 respektive 5 började de bli mer samspelta och tighta...

Ganska ofta längtar jag efter att de ska kunna leka mer ihop istället för att ständigt slåss om sakerna. Det dröjer alltså ännu ett tag innan de blir mer på samma nivå...

Efter förskolan sa vi hej till maken och gick sen till vagnen - men innan den kom började Stora grina över det faktum att vi skulle åka spårvagn och inte buss... Stön!
Så halva resan satt han och storbälade och försökte kliva av... Lilla hade den goda smaken att somna i vagnen. Jag kände mig hopplös och maktlös då vi förra veckan tog buss hem och då var det Lilla som skrek för att vi åkte buss istället för spårvagn. Känns som att vad man än gör blir det fel.

På väg hem mötte vi en dagiskompis till Stora och hon och hennes mamma hängde på hem till oss en stund. Barnen lekte och vi pratade om att ses i helgen och låta barnen fortsätta leka. Sen satt vi i soffan och slöade en stund och nu är det äntligen ryggläge för mig i samband med nattning av Lilla.

Barnen har härjat på bra idag och inte ätit nån vettig mat på hela dagen typ. Det gör dem naturligtvis extra trötta och fredagsstirriga...

Jag är alltid extra trött på fredagar, trots att jag inte jobbar just nu. Ikväll blir det iaf nåt lättlagat från en italiensk delikatessbutik och lite godis och stickning.

Hittade ett jobb idag som kändes som "handen-i-handsken" så jag ska ägna helgen åt att fila på en ansökan. Enda minustecknet var att det ligger i samma kommun som jag bor :-)

Det här är med andra ord en rätt vanlig fredag för mig, hur ser dina fredagar ut?

Av litenlangtan - 2 oktober 2014 14:38

Vår Stora var ju blott en bebis när vi första gången fick hålla honom.
"-Jag var en rund och fin bebis" säger han om sig själv och japp, det var han!
Vi börjar närma oss årsdagen av vår allra första träff och såklart jag vi redan börjat prata om detta.
Häromkvällen vid läggdags fråga han sin pappa om han också var född i samma land som Stora. Och en annan kväll frågade han vilka vi kände som var födda i hans land.
Som tur är kan jag räkna upp många barn vi känner som har samma födelseland som han.
Han börjar helt klart få upp ögonen för att han har en annan historia än de flesta barn i hans närhet... Att han är född i ett helt annat land.

Idag har jag gått igenom de saker som finns i Storas minneslåda. De kläder han var iklädd när vi fick honom, hans nappflaska och filt, de dokument och papper som vi fick med oss och mycket mycket annat. Det är inte utan att en blir sentimental när en ser alla de där sakerna.

Vi har ju också tur som har brev och foton från hans biomamma - men dem är han alldeles för liten för att ta del av nu. Däremot har jag lovat honom att han ska få kika på några av de saker som hör samman med vårt allra första möte. Jag läser ju med stort nöje en blogg om en annan adoptivfamilj. De har sparat de kläder och ting som deras barn fick med sig från barnhemmet och som var så betydelsefulla för dem den allra första tiden. Nu har det gått mågna år sen de kom till Sverige men en gång om året får de titta på de där tingen som var dem så kära. De provar kläderna och gosar med dåtidens gosedjur och minns tillbaka. Detta tyker jag är så fint och vill kopiera tanken till vår familj.

Vår pojke kan ju inte minnas sin bebistid - men vi kan ingjuta en positiv känsla för sitt födelseland och det viktiga första mötet.
Han ska få titta på de där kläderna och nappflaskan och den allra första bilden. Vi kommer också titta i hans lilla fotoalbum från den från tiden i hans födelseland och prata om hur det var.

Lilla tycker också att det är spännande att titta i det här albumet vi gjort till Stora. Jag har länge tänkt att han också måste få ett eget album, trots att hans historia är en annan. I helgen som gick gjorde jag faktiskt en beställning på ett likadant album med bilder och små korta texter.
"Sagan" som handlar om Stora är ju något han hört så många gånger redan från det han var helt liten.
Det är ju klart att Lilla vill ha en likadan story han med :-D

Av litenlangtan - 25 september 2014 11:35

Idag har jag vart anmäld på Arbetsförmedlingen som arbetssökande i 14 dagar. Förra torsdagen satt jag och försökte få ihop ALLA intyg och arbetsgivarintyg och papper från försäkringskassan mm.

Allt postades på fredagen och idag kom jag på att jag för säkerhets skull borde försöka få koll på om något saknades... Så jag ringde min a-kassa. Såklart ca 25 min telefonkö. Vid 11 fick jag ett meddelande om att nu kunde jag inte nå MIN handläggare utan fick hålla till godo med EN handläggare vilken som helst istället.

Kom fram och fick prata med en kvinna som sa att i brevet jag fått under veckan stod vilka saker de behövde komplettering med...

Vilket brev...

Jo, brevet som var skickat till en adress jag hade för 10 år sen... *suck*

Och perdioderna som eftersöktes handlar ganska självklart om den tid vi vistades i vårt barns land som adopterande...
Eftersom Försäkringskassan är så dåliga på att informera adopterande om deras rättigheter och skyldigheter för att få igång föräldrapenning under resan så finns det säkerligen ett glapp. Men jag hade semester i glappet och tror inte att det framkommer på de intyg som finns.

åh, frustrerande...

Hur som helst - jag har nu gjort en adressändring på a-kassans hemsida (med telefonen och mobilt bank-ID, så sjukt att det inte funkar med dator - mobil...)
Jag har via FK's sida begärt ut nya intyg och hoppas att jag får tag på "min" handläggare på a-kassan imorgon så jag kan förklara varför det ser ut som det gör.
Personen jag talade med på a-kassan kunde inte skicka brevet direkt som ett e-mail utan kunde bara skicka om det till den adress jag gav henne muntligen. Hon kunde heller inte skriva in den utan det måste göras av mig med bankID. Blä.

Tur att en tänker lite själv och kommer på sig med att dubbelkolla saker som egentligen bara ska funka...

Ska bara hålla fingrarna korsade för att barnen är snälla och medgörliga imorgon bitti när jag försöker få komma fram till handläggaren på telefon för att få allt rätt och riktigt...
Några tips på käcka aktiviteter som fungerar?

Av litenlangtan - 16 september 2014 22:37

För precis ett år sen skrev jag det här blogginlägget som handlade om Ryssland, en adoptionsomrganisation som lades ner och hur skönt det kan vara att ha sina resor till barn avklarade.

Den familjen som väntade barn från Ryssland är nu en komplett familj på fyra. De fick till slut hämta det barn de fått träffa innan Ryssland la om sitt regelverk och de flesta familjer som drabbades av de nya reglerna har fått hem sina barn.

De vänner som drabbades av att deras adoptionsorganisation la ner har dessvärre inte fått några barn än. Den ena familjen hade samma land som oss som givarland men verkar ändå se hoppfullt på sin situation.

Den andra familjen står i längtanväntan för att få resa till ett afrikanskt land och har nu fått vänta ohumant länge. Ingen vet riktigt varför. Det har strulat inom landet och många som skickat sina papper senare har blivit matchade med barn.

Jag minns väldigt väl hur jobbigt det var att ha en tidsplan i huvudet och hela tiden få flytta fram den där gränsen.
"nähä, inte den här veckan heller?"
"tydligen inte den här månaden"
"ännu en sommar utan barn"
"blir det inte snart så blir det inte i år heller"


Jag kan också komma ihåg hur jä**a provocerad jag blev av de som då var gravida i min omgivning som inte kunde förstå att de faktiskt väntade barn...
-Eh, om du tittar ner och inte ser dina fötter längre så inser du kanske att det är något i vägen där som så småningom kommer ut och blir din avkomma?
För oss som inte hade någon mage att titta på eller som avslöjade för omgivningen vad som var på G var det så påfrestande... Att kompisens svägerska fick frågan om sin mage men vår "barnväntan" var det ingen som ens påtalade på kalaset vi var på...

Nu har vi både längtan och väntan bakom oss och det är otroligt skönt att den där sorgen och saknaden och smärtan så omedelbart lämnade mig när vi väl fick barnen.
Den finns där som det suddiga minne det är, men det är lätt att plocka fram den när sorgen drabbar mig över de människor som fortfarande väntar på sitt första barn.
Det är inga nära vänner egentligen - men vi är ju själsfränder i adoptionen. Vi vet ju precis hur hudlös man känner sig i vissa sällskap. Hur tårar kan bränna på insidan när någon ställer fel fråga eller lämnar fel kommentar på våra liv.
Hur pausat livet känns i den där vakumbubblan när man bara lever för ett enda telefonsamtal. Jag vet hur det känns och jag vet vad längtan är.

Jag hoppas så innerligt att er väntan snart är över. Att dina dagar som mamma utan barn snart är ett bleknande minne. Jag hoppas er resa blir av inom kort och att den varar så kort tid det är möjligt så ni kan få återkomma till Sverige med ert fina barn. Detta önskar jag er av hela mitt hjärta.



Av litenlangtan - 15 september 2014 19:20

Vi har varit förskonade från kommentarer och rasistiska påhopp i vår familj. Senast i morse träffade vi en mamma från dagis som kommenterade att Stora är så lik mig så hon hade aldrig kunnat tro att han var adopterad.

Hans kärlek till mig är så stor så stor och nu är han inne i en fas då han är väldigt gosig och kramig om vartannat. Han vill liksom se mig djupt i ögonen, låser sina armar om halsen och borrar in hela ansiktet i mitt. Våra pussar blir långa och blöta...

I lekparken på eftermiddagen skojade han med en pinne i handen.
-Det är en trollstav mamma, jag ska trolla bort dig.
-Jaha, vill du inte ha mig som mamma sa jag.
-Nej, jag vill ha 2 pappor istället, sa Stora.
Jag kände ett sting i hjärtat och kände hur det också nådde mina ögon, som var fästa vid Storas blick.
Han insåg att han gjort mig lite ledsen och började själv gråta hjärtskärandes.

Vi satt länge och kramades, jag sa att jag förstod att han inte menat att göra mig ledsen och att han alltid alltid kommer vara min pojke! Jag ska alltid alltidvara hans mamma och jag ska alltid älska honom! Alltid!

Men jag inser också att det kommer hända att människor inte kommer se våra likheter utan bara hur olika vi är. Hur de kommer prata mer om hans ursprung än hans fantastiska personlighet. De kommer ifrågasätta hans rätt att befinna sig här och hur vi kan kalla oss familj med så olika bakgrunder. Hur kan jag vara hans mamma och han min son?

Jag hoppas innerligt att jag har fel men vi kommer att få gå igenom alla dessa prövningar, det är jag säker på. Säker eftersom var 10:e person i vår kommun röstade fram SD mot en kallare och mörkare framtid.

Av litenlangtan - 7 september 2014 23:43

Helgen fick ett bra slut. Vi har träffat familjen och vi har fått goda nyheter om barnvakt med övernattning hos mormor inom kort. Det kändes som en dyr present!

Sjukt egentligen, att kämpa i åratal för att få barn och sen längta efter den dagen (och natten!) man är ifrån dem!

Men som sagt, vi har inte varit ensamma hemma sen nov -11.
Det är ett långt tag sen!

Och vi behöver prata ihop oss och bli det team som utkämpade barnlöshetsåren, tillsammans är vi ju starkast! Inte var för sig. Så svårt att komma ihåg när allt är kaos och uppåner.

Regnet vräker ner ute, barnen somnade till slut efter massa bökande och viskande i sina sängar. Maken snarkar och jag har både kommit igång med stickande och läsande igen efter långt uppehåll.

Hoppas på en bra vecka! En intervju skulle sittabra tänker jag!

adoption · Barn · ivf
Av litenlangtan - 18 augusti 2014 23:40

Ligger och lyssnar på hur Lilla snuttar på sin tumme och funderar på de senaste dagarna. Vi har hängt med underbara barn och deras föräldrar, vi har ätit massor med god mat. Vi har turistat, lekt och sett en hel massa, suttit rätt länge i bilen, vi har träffat nya härliga människor och återsett gamla bekanta. Mina barn är just nu med släktingar som älskar dem på sitt egna sätt. Det är fint att se!

Är lite ledsen bara för att vi ses så sällan! Mina barn skulle behöva de här människorna oftare i sina liv!

Idag har jag tränat vilket var skönt. Jag blev också lite trött vid maten, då min kosthållning inte alls blivit tillgodosedd de här dagarna - blev helt bortglömd i fredags och nonchalerad idag... Trist...

Imorgon hoppas jag på loppisrunda!

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards