Lyckan är att mötas av ett tandlöst flin när vår son slår upp ögonen och man lutar sig över honom i sängen eller vagnen... Lyckan är när han griper tag i mina fingrar och för dem girigt mot sin mun för att smaka på mig. Lycka är att se hans pappa leka tittut med honom i vagnen och höra hur han kiknar av skratt...

Peppar peppar men det har gått så himla bra hittentills. Vi lattjar med honom hela tiden när han är vaken men han sover väldigt mycket. Det är iofs helt i sin ordning för det tar på krafterna för en liten 5-månaders att få nya föräldrar...

Men så till det som är smolket i glädjebägaren. Våra grannar...
De kom ju samma dag som oss och hämtade barn samma dag som oss.

De har haft lite mer otur än oss med sin son, han vill inte riktigt äta och han vill inte ligga ner och han vill stundtals inte sova...

De är kanske lite sämre förberedda än oss och har inte samma koll på saker och ting. De hade inte hört talas om det forum för adopterande från landet. Men nu börjar de förstå att de missat en hel massa info om allt som hör till...

Det svänger väldigt när hon snackar (ja, för han säger då INGET) för ena dagen ska de absolut gå och leta efter affären där vi kollade på vagnar häromdagen....

Nästa sekund är det ju tur att de inte la pengar på någon vagn för han vill ju absolut inte sitta i vagnen. Men han vill sitta upp hela tiden och vill INTE ligga ner.

Igår var hon helt förtvilad vid lunch då hon berättade att hon tagit av honom för att bada honom och upptäckt att han hade blåmärken över hela ländryggen och ena höften. Hon hade inte vågat bada honom...

Då upplyste jag henne om att det förmodligen var mongolfläckar han hade och att det var helt ofarligt men värt att dokumentera då det ofta ifrågasätts som misshandel då de liknar blåmärken. Idag hade hon en hel massa saker att säga om allt möjligt... Det är ett aber att gå till matbordet varje dag då vi tussats ihop med dem och äter alla våra måltider vid samma bord. Det ska bli väldigt skönt att snart resa på semester :-O

Och jag hoppas vi slipper stanna här med dem över jul...

Just nu leker pappa med sin son och det värmer mitt mammahjärta... Snart är det dags för middag och sista stålbadet för dagen...

Hm, hade skrivit ett långt inlägg om lycka och ångest blandat. Lycka för att det är så härligt att få vara mamma - med allt vad det innebär. Ångst för våra grannar som inte för mig klok nånstans...

Jag vet inte vad jag ska säga... jag orkar inte skriva om just nu så jag får berätta en annan dag...

Nu vaknar lilleman!

Jag lever och har hälsan och är lycklig som få - min son gillar mig! Kan man ha det bättre!?

Nu har vi varit föräldrar i några timmar och det har hittentills gått bra tycker jag...

Vårt första möte var fint - och det var likt de andra jag läst om, precis samma gång, samma soffa, samma människor...

Det är en livlig och rund krabat vi har fått! Han var klädd i allt förstora kläder när vi fick honom men nu är han påklädd med våra kläder och då passar strl 74 precis...

Han har ätit två gånger och är glad i mat! Men han har inte sovit såvidarevärst... men det kanske kommer...

Våra grannar, familjen G har fått liten som inte vill äta... Det känns som de hela tiden vänder sig till oss för råd men vi är ju lika nya föräldrar som de... Det är givetvis ledsamt och svårt för dem om deras lille inte vill äta - men vi kan ju inte vara deras stöd så mycket för vi har fullt upp med vår lille familjemedlem!

Nu är han nybytt igen och nästa flaska står och väntar på att få perfekt temperatur...

A & J har äntligen fått kopior som be behöver för att gå vidare i sin process och vi hoppas att de ska kunna komma hem med sitt plan på fredag. Annars får vi rå om dem några dagar till...
Men jag förstår ju om de bara vill hem till sitt nu - visa upp henne för familjen och leva vardagsliv...

Snart är det middag för de stora - hoppas att lillo vill sova lite snart för han har inte fått mycket vila idag... Han är mer för ett aktivit liv verkar det som...

Det har tagit mig hela dagen att författa det här inlägget! :-D

Det kommer mera snart... vi har ju bara känt honom några timmar än så länge...

Ett mycket kraftigt oväder bröt ut i går eftermiddag – det regnade ihärdigt i flera timmar och det blandades med starka blixtar och väldiga åskknallar. Plötsligt ändrade ovädret karaktär och när jag öppnade dörren studsade det in små hagel på heltäckningsmattan.
Det hjälpte faktiskt inte att stänga dörren då det är en springa mellan dörren och golvet och det studsade in en hel massa små iskorn under dörren så jag fick lägga en handduk där för att stänga ute det värsta…
Nån timme senare regnade det fortfarande när det var dags för mat. Vi och våra grannar familjen G skulle sitta ute i ”hallen” men det regnade in så vi fick sitta inne i det andra rummet och äta för familjen som var bokad till det bordet hade inte dykt upp än.

Vi serverades fisk medans de andra fick nåt kött med sås och potatis. Det var jättegott och jag är faktiskt imponerad av maten hittentills…

Efter maten satt vi en stund med familjen G och småpratade – de har så bestämt sig för att de SKA hem innan jul.
Vi försöker ta det hela med ro. Vi kommer hem när vi kommer hem. Förhoppningsvis snabbar de på hemresan genom att jobba undan i domstolarna men det vet man ju inte…
Huvudsaken är att vi får vara med vår son!

Idag är det nån slags helgdag – i vårt land (och många andra) har man alltid en ”röd” dag på måndagen efter om helgdagen infaller på lördag eller söndag.
Så eventuellt kan det vara så att trafiken är avstäng även idag och att marknaden håller öppet idag med. Då kan det tänkas att vi åker dit idag igen eftersom vi inte hann se klart allt igår.

I övrigt har vi några viktiga saker på schemat idag; strykning av en skjorta. Kokning av 3 stycken nappflaskor och 2 nappar. Bädda spjälsängen med plastad frotté och se till så det finns varmt vatten i termosen när vi kommer tillbaka efter barnhemsbesöket på tisdag.

Vår kontakt ringde igår på eftermiddagen och pratade lite – hon frågade om vi fått sova något och jodå – jag sover – men jag tycks klara mig utmärkt med 6 timmar. För kl 4 vaknade jag idag och har vart vaken sen dess…
Tyvärr är nätet nere – förmodligen på grund av ovädret igår men det borde väl få att få ordning på snabbt…

När jag tänker på att om ett dygn sitter jag här och ska möta min son om bara några timmar. Det kommer vara det mest betydelsefulla ögonblick i hela mitt liv. Kommer nerverna att hålla ihop? Jag var nervös innan vi reste – men sen har allt känts bara bra. Det har vart skönt att få landa lite i livet här innan vi får ta emot honom. Men jag kan inte påstå att jag känner nån nervositet – mer en upprymdhet och en spänd förväntan. HUR kommer han se ut, kommer vi känna igen honom från fotot? Hur känns tyngden av honom i famnen? Hur mjukt är hans hår och vad doftar han? Har han mjuka veck i nacken och på låren? Är han perfekt ut i minsta fingernagel?
Imorgon vet jag. Det är en otrolig lättnad att den här dagen snart snart är kommen…

Vi har haft en helt okej slappedag med vänner A & J. Först visde de oss runt lite i omgivningarna och sen fikade vi intill en park. Vi strosade igenom båda barnprylaffärerna och sen tog vi en tur i mataffären också. Vatten, hygienprylar och lite pålägg fick vi med oss.

Sen vilade vi en stund och försökte se TV från igår men det hackade och strulade lite... Sen följde vi med A & J och deras danska vänner till en hambugerrestaurang och käkade - kyckling hade de gott om på sin meny...

Nu har vi suttit lite i allrummet och snackat och tagit ytterligare en vilopaus på rummet. Snart är det middag och jag tror faktiskt det blir hamburgare... :-D

I torsdags hade jag nerverna utanpå - inför själva resan. Men det släpte igår och jag kände ingen nervositet alls. Det var lite struligt när vi bytte plan men det löste ju sig till det bästa och allt flöt ändå på smidigt. En hel natts god sömn och okej mat idag har gjort mig till en hel person igen.

Landet är självklart lite annorlunda än man tänkt sig. Jag minns miljonstaden Bangkok och tänkte mig nog att det skulle finnas högre hus här naturligtvis - men det är som vilken stad som helst. Trotoarerna är i ganska dåligt skick men det funkar ändå rätt bra tycker jag. Nu har vi ju inte själva gått med barnvagn än men ändå. Det känns lite granna som att vara på semester givetvis - vi har ju inte något barn med i "släptåg" ännu - men är ändå välkomna i jänget. Alla är väldigt nyfikna på sonen och när och varifrån osv. Det är ändå skönt att alla är så på det klara med vår avsikt och vårt syfte. Tillochmed grannfamiljernas större barn vet vad det handlar om:

Magnus fem år från Danmark sticker in huvudet och ser den tomma spjälsängen och frågar;

-Har ni inte fått nån än? När ska hi få honom? Är det en dräng eller en pige? :-D

Jag är glad att vi tog vagnen med oss iaf. Det kommer bli ett bra komplement och smidigt att kunna ha lillo liggandes i den när vi sitter på fik eller äter lunch eller middag ute.
Jag tänkte idag på hur absurt det verkar att driva ett pensionat där endast adoptivfamiljer bor. Självklart får de otroligt mycket kärlek - både av och till barnen och de är väldigt uppskattade med all sin erfarenhet och omsorg om familjerna. Men absurt att nisha sig så inför en viss typ av klientel.
Men tur ATT de finns. Tänk så skönt att slippa tänka på städning och mat och om lillo blir sjuk så finns det någon som snabbt kan fixa läkarvård...

Man blir trött av att inget göra. Vi kollar på dattan, läser och småpratar lite - fördriva tiden är just vad man gör...
Men om bara 48 timmar kommer vi vara rejält nervösa - tidigt på tisdag morgon ska vi få se vår son för allra första gången.
Jag har fått hålla vännernas dotter en stund idag - det är fortfarande svårt att smälta att vi ska få en lika liten en. Och att vi inte behöver lämna honom tillbaka - någonsin...

Klart bästa saken i packningen hittills: tofflor - det är lite småkyligt precis överallt men det var skönt att ha något på fötterna...

Första morgonens bestyr är avklarade... frukosten var helt okej, kaffe, rostbröd, smothies och valfria ägg. Mängder med frukt och grönt. Lite skralt med pålägg men det får väl gå!

Resan hit har gått bra - vi bytte plan i den storstad vi besökte för inte alls länge sen och då var stressen rätt hög - det var lååååån kö till sescurity och vi var osäkra på om vi skulle hinna med vårt plan. men det löste sig fiint...
Väl i landet fick vi veta att en annan familj ska hämta en jämngammal pojke på samma barnhem, exakt samma dag :-D
De fick såklart rummet brevid oss och som de enda utan barn på pensionatet så tyr vi oss lite till varandra. Kanske är vi mer lika än vad man till ytan ser. Hon lite rund och bullrigt pratsam, mannen smal och tystlåten... lite som oss... :-D

Första natten har gått bra, vi var trötta efter lång resa och somna var inget svårt trots att sängen var smal och allt är obekant. Däremot har jag vaknat många gånger under natten men lyckats somna om de allra flesta gånger...

Det känns bra att vara här; vi har några dagar att landa på och vänja oss vid maten, klimatet, luften och allt. Sen får vi vår pojke på tisdag. Det ska bli så spännande - jag längtar jättemycket och det känns obegripligt och så stort! Att han ska bli vår!

Just nu hänger vi på rummet lite i väntan på att A & J ska göra  sig klara för att visa oss runt lite...
Vi har haft nytta av de pengar vi fick växlat med S & S - det kändes bra att göra rätt för sig direkt med de killar som hämtade oss på flygplatsen. Vi har också skrivit en liten shoppinglista inför vår första promenad i omgivningarna...
Blöjor och termos är två av punkterna på den :-D

 

Så kom då dagen som är 'dan före dan' - vi var vakna båda två kl 7 imorse vilket INTE hör till vanligheterna... Maken var ute på en löpmorgonrunda och jag satte på en tvätt och gick till jobbet för att avsluta några saker där. Orkade inte vara kvar igår och städa ur kontoret så det fick bli en kortis idag...
Sen gick jag hem och åt frukost och läste nyaste numret av 'Att adoptera' som handlade om språk...

Sen har jag fortsatt att tvätta - hur kan vi dra ner så mycket tvätt på bara några dagar. Jag tvättade ju för sjuttsingen 5 maskiner i fredags...
Har bäddat rent, sorterat dokument som ska med till landet, burit ner några saker i källaren och tvättat ännu mer...
Sen bakade jag muffins och sen kom besöket; 

S & S och lilla J tittade förbi på en fika och pratstund... Vi växlade pengar eftersom de hade en hel del kvar sen de kom hem för snart 2 veckor sen. Det är gott att ha lite stålar med sig då det inte går att växla till landets valuta i Sverige. Så det här var ju klockrent! Jag har också fått goda råd, tips och lugnande berättelser - det kommer gå fint det här. Tack vare de bloggar vi har läst så har vi ganska god koll på vad som ska ske och hur det ska vara - sen sätter vi vår egen prägel på resan som de individer vi är. Men uppläget är ju ändå detsamma - landa - få barnet - hänga runt lite - träff med "socialtjänst" och mottagande av dokument som gör det möjligt att resa inom landet - välja "semesterresemål" - dra på semester - komma tillbaka och vänta vänta vänta på att ärendet blir klart - sen ändra barnet namn i civilregistret, skaffa landets pass och till sist skaffa svenskt pass - redo för hemfärd...

Det låter busenkelt och känns som det borde gå fort. Men där kan man ju bedra sig. Landets innevånare ger hellre ett svar av något påhittat slag än att man säger "vet inte" så det kan bli missförstånd och tråkiga omständigheter. Drar det ut på tiden får vi byta boende. Vi har ännu inte bestämt om vi ska försöka ta ut föräldrapengar när vi är där eller inte...
det kan ju vara skönt att det rullar på trots att vi inte tar ut några jättesummor - vi får försöka leva med våra tillgångar så långt det är möjligt utan att snåla...

Det visar sig helt enkelt...

Nästa inlägg kommer från en annan värdsdel, ett främmande land, ligga lite annorlunda i tiden... Det är skönt med några dagar att landa på innan vi får sonen - ikväll gör vi som vi brukar - äter taccos, ser på Tv och myser lite i soffan.

Imorgon är det uppstigning tidigt tidigt och det sista pickopacket - sen mot nya horisonter och väldigt spännande äventyr!

En av mina kompisar är gillar att resa och har alltid något nytt ställe på gång att besöka. Av sin mamma har han fått höra att vårt land får han inte besöka - det är för farligt...

Men jag vet att han är lite avundsjuk på oss - så ikväll när vi hade "avskedsöl" på ett ställe i stan så sa jag:

-du är allt lite avundsjuk på oss eller hur...

-Jo, jag skulle jättegärna resa dit men skulle jag komma därifrån med ett barn skulle jag känna mig jävligt orolig...

Det är också den absolut första resan jag planerar att göra där man redan innan avfärd längtar och hoppas att man snart ska vara hemma igen...
Märklig inställning till resan i sig - men man vill ju på något sätt bara hem till sin vardag.
Den vardag man många gånger längtar bort från...

Presenter har vi fått idag med... :-D  och äntligen fick jag min badbalja!
Det blir inte nån helt ledig dag imorgon - det blir någon timmes jobb på morgonkvisten i morgon....

Sen finbesök på eftermiddagen! :-D