litenlangtan

Inlägg publicerade under kategorin ivf

Av litenlangtan - 27 september 2011 09:21

Ett av flera program om barnlöshet och bland annat adoption startade igår på SVT. Vi såg det i efterhand via datorn och det är bra och nödvändigt att ta upp det här ämnet och lufta det lite. För många är det så tabu och så hysh hysh att man inte talar om det med sina närmaste vänner ens.


För oss var det inget vi pratade särskilt högt om förräns vi misslyckats med två IVFer på raken och det började gå upp för mig att det här - det kan bli R I K T I G T svårt och ta lång tid. Det är kanske lika bra att ställa sig i adoptionskö och inför planerna för vårt bröllop började jag berätta för vänner och familj. Anledningen till att jag inte gjort det innan var mest för att vi också ville komma med en glädjande nyhet. Att vi väntade barn.


Men det blev ju inte riktigt så...


Denna mening upprepas ganska många gånger i programmet. Det blir inte som man tänkt dig det. Det blir inte som vi trott. Att vi skyddar oss från tidiga tonår - mot det 'värsta tänkbara' - att bli med barn - för att sen kämpa med kropp och själ för att uppnå precis just det som vi skyddat oss ifrån så länge... Ironi på hög nivå!


Jag kände med paret som satt i sitt kök och i sitt vardagsrum och berättade att de varit så ledsna för precis allt. Gråtit och vart arg och ledsen om vartannat. Men inte nu...
Nu såg det mest håglösa och trötta ut. Jag led med dem och kände att vi har också varit där. Men se det vände ju. Inte med en gång då vi stängt dörren till IVF men jag tackar min kloka man som raskt anmälde oss till adoptionscentrum i juli 2008. Månaden efter att vi fatalt misslyckats med IVF 2. Trots att jag inte riktigt fattade vad adoption innebar och att vi faktiskt skulle hamna där till slut.


Jag kan förstå att det kan uppfattas som att adoption är ett sistahandsval - men det känns verkligen inte så nu. Det är ju ett beslut som fått mogna fram och eftersom vi var fast beslutade att bli en familj på ena eller andra sättet så ÄR adoption det sätt som vår familj kom till på. Det är ju också det enda sätt som vi kan få barn på så när de andra "vanliga" sätten inte funkade så fick vi prova på det som faktiskt ger oss ett barn. Den enda sätt som vi kan få barn på.


Idag tänkte jag lite sorgset på att det kanske bara blir en liten knodd i vår familj. Jag har fortfarande några år kvar till åldersstoppet - MEN - det är en lång resa till barn och det är en DYR resa till barn.
Det finns fördelar med att vara ensambarn men jag har nog alltid sett det som att vi skulle ha flera barn. Sen får vi se vad som händer och hur ekonomin ser ut framöver...


Jag undrar om några av mina fertila vänner och bekanta såg programmet igår - om de kommer se några av de program som handlar om barnlöshet och adoption - om de intresserar sig för att förstå hur svårt det varit för oss?
Om vi som förlorat vänner genom den här soppan kan få lite upprättelse genom de här programmen. Om någon sätter kvällstet i halsen då de förstår vilken tuff resa vi gått igenom.


Jag tänker på brevet jag fick i förra veckan - hur det värmde mig. Å andra sidan så är det nu så att de själva haft stora problem med att behålla det barn de lätt blivit gravida med. De har själva gått igenom en hel del med undersäkningar, utredningar, sjukhusbesök, nojjor och våndor. ÄR det enda sättet att själv förstå?


Vi har ett par som vi umgås med som först efter en äggledarspolning lyckades på egen hand. Jag vet att de inte skyddar sig idag för att kanske kunna få ett syskon till sin dotter. Men det kanske ska mer till för att det ska funka ännu en gång. Trots att de snuddat vid våra bekymmer så har de ändå svårt att vissa saker sårar.

Blivande modern med två tickande hjärtan vet också mer vad vi gått igenom - men vi når inte varandra när vi ses öga mot öga. Det är först med ord och bokstäver som vi kan kommunicera...


OM jag orkar så ska jag fortsätta titta på dessa program. Det berör mig och det känns på olika ställen i kroppen. Det som är skönast är att jag lämnat det såriga tragiska IVF-helvettet bakom mig för gott och att jag aldrig kommer återvända dit. Nu väntar en livsresa och ett fantastisk första möte med vårt barn...


Av litenlangtan - 21 september 2011 07:29

Hej!
Hoppas allt är bra med dig och 'maken', vad länge sedan vi sågs.
Jag läste krönikan som du länkade till idag, vad bra den var. Fick mig att känna mig dum för att jag aldrig hört av mig till dig sedan jag fick höra av 'maken' hur kämpigt ni har haft det. För till skillnad från Jenny Ö har jag inte glömt hur tungt det var att inte få bli gravid när precis varenda människa runt om en gick med tjock mage (kändes det som).
Jag kan fortfarande känna den hemska känslan av rädsla och utsatthet när jag tänker tillbaka på den tiden.
Nu när vårt barn finns är jag noga med att berätta (om det kommer på tal) att det var tufft tufft tufft innan vi fick barnet till oss. Jag vill berätta just för att när det var som jobbigast med missfall och diagnoser hit och dit kändes det som om ingen förstod, ingen jag kände gick i genom något liknande. Så vill jag inte att andra ska behöva känna.
Därför tycker jag att du och 'maken' är så himla bra och starka som berättar om vad ni går igenom. Jag vet ju inte var ni står i processen nu, men jag hoppas att ni inte har långt kvar till det barn som ni ska få!
Och så vill jag bara säga, sent om sider, jag vet, att jag gärna vill prata med dig om allt det här om du känner för det någon gång.
Ta hand om dig och din fina man!
Många kramar,
"en vän"


Så glad jag blev att få detta brev!
Jag har inte träffat henne eller pratat med henne sen någon vecka efter vårt bröllop. Hon ställde in och skickade sin man ensam - hon var sjuk - fick jag höra. Veckan efter fick jag besked om att hon vart hemma och mått tjyvens av att vara gravid.
Där och då var det en kniv i min rygg... När vi kämpade med att ställa om till adoption, fast vi ändå hoppades inför vårt sista IVF och allt var sårigt och jobbigt - så skulle jag föreställa glad inför hennes kommande barn...
Jag visste ju inte då att de haft upprepade missfall och att de till slut fick en liten bebis... mot de odds som de stod inför och alla de jobbiga känslor som fanns där för dem...


Som hon skriver - det är ju alltför sårigt och jobbigt att tala om - så högst privat och det känns som att INGEN förstår... Kanske är det just därför man inte vågar prata om det... För att man är så van vid att höra hur man ska slappna av, ligga oftare, mer sällan, stå på huvud, tänka på annat... Ja, ni har alla hört de där välmenande råden som aldrig leder någonstans och som heller inte tröstar utan bara förringar det problem man har. Och kommer fortsätta ha...

Jag tänker igen på kommentaren från en nära nära vän om att hon

a l d r i g 

mer tar ställer frågan om någon är gravid eller varför de inte "skaffar" fler barn... AV hänsyn till att någon kan må dåligt över att inte kunna få barn.
Men vi behöver ju inte fler människor omkring oss som tystar ner det här - tvärtom måste det tas upp för att människor ska våga tala om det mest tabubelagda...
Jag har ju talat rätt öppet om det här med många - just för att jag vet hur det känns att vara helt ensam i världen om en känsla. Att vara missförstådd, ha svarta arga ledsna känslor och snava in på förbjudna tankar om andras barn... andras lycka...


Men vem säger att de som får barn har det lätt att nå dit? Vem säger att du är helt ensam om dina tankar och känslor? Det är ändå därför jag skriver en öppen blogg - för att skänka tröst till dem som söker den. Till dem som inte har någon att tala med om sin ångest och sina skamliga tankar... Till dem som kämpar och hoppas...


Det går att leva igenom det. Det kommer lätta. Det kommer bli bra.


Under någon månads tid här har jag fått många bud om graviditeter och det triggar mina känslor från då igen. Eftersom det känns som att vi kommer få vänta länge till så blir det en slags jobbig känsla - även om jag idag vet att det inte längre handlar OM det blir barn, utan NÄR...


PS, om någon är intresserad av vilken artikel det handlar om i min väns brev får de gärna lämna en kommentar och en blogg-/mailadress så kan jag skicka länken...

Av litenlangtan - 25 augusti 2011 17:15

Vännen vars party vi drack oss snygga på i lördags berättade idag att de väntar tvillingar och de har just sett båda bebisarnas hjärtan picka på UL! Hon har haft mycket blödningar under tiden och tre missfall i bagaget... Så för deras skull hoppas jag nu att det går vägen! Något litet gnag inne i kroppen kände jag allt... Men det gick över på mindre än en minut! Att man liksom inte kan släppa det helt, ens när man vet att det är IVF, mängder med missfall och fortfarande 6 månader till leverans!? Hade vi vetat vem lillo var hade det inte vart några som helst problem! Men vi står fortfarande med punka på alla 4 hjulen på bebismotorvägen... Hjälp är tillkallad men har inte hittat fram än...

Av litenlangtan - 17 augusti 2011 11:16

Skitlivet höll i sig igår och när jag kom hem var maken ute och tränade...
Jag brukar uppskatta att komma hem till en man som pysslar om mig när jag är sen - men det har vart dåligt med den varan sen han började träna så jäkla hårt. Så ofta är det tomt hemma och jag lagar middag även de sena veckorna...
Jag bör väl prata med maken om de här sena passen. Jag förstår att han gärna vill träna och gärna med sällskap - men det är inte så himla kul att alltid vara den som ska fixa maten...


Igår gjorde jag salladen och maken sås och grillat... Fair deal...
Jag läste ganska långt innan maten i min superspännande bok iaf. Det är skönt att bara kunna sätta sig och slappa en stund.


När jag satt där och stickade efter maten kände jag att jag måste ta tag i den här gryende känslan av vanmakt och deppighet. Jag brukar gå i skogen när jag mår riktigt dåligt... Det var länge sen jag kände ett sug efter skogen på det sättet - men under de allra värsta perioderna under IVF:erna så gick jag med tårvåta kinder i skogen varje dag... Det var det enda som verkligen stillade min sorg...


Så imorse klev jag upp exta tidig och tog med mig kameran och en bytta för att leta svamp...
Och på exakt samma ställe som jag plockat ganska många litrar kantareller redan i år plockade jag ihop ca 2 liter utan att anstränga mig det minsta. Men det var skönt att få lite skogsluft och höra droppet från träden och fåglarnas kvitter och se de guldgula fuktvåta svamparna stå i myllan och locka på mig...


Det känns bättre idag... Tack vare skogen! Och tack för era peppiga upplyftande kommentarer... Jag uppskattar dem alla!




 

Av litenlangtan - 8 augusti 2011 10:44

Vår klinik erbjöd Psykologhjälp - rätt billigt dessutom. Men det funkade aldrig för mig... maken däremot var och pratade några gånger då det var som jobbigast för honom. Sen bollades han över till en annan person...

Just det här som beskrivs i texten nedan - att sätta stopp är otroligt svårt. Den grundmurade längtan försvinner ju inte av sig själv... Den mattas möjligen av med tiden men den går endast att komma över med barn.
Så upplever jag det...
Vi fick ingen som helst hjälp med att sätta stopp. Där var det bara att inse att så här dåliga odds är det inget att komma med. Vi var för "a second oppinion" på en privat klinik och där tändes mitt hopp upp igen och de sa rakt ut att jag skulle göra mitt 3:e och sista försök på Su innan vi skulle överväga att komma till dem - 'ge inte upp efter  två försök' var deras åsikt...

Efter tre katastrofer talade vår läkare om äggdonation och att vi kanske kunde få det bekostat av staten...
Men jag blir inte yngre och även om jag skulle få kanonfina ägg av någon annan finns inga garrantier. Adoption ger till 99,9% chans ett barn. Jag säger inte 100% för i vissa fall kommer saker att gå snett där med - relationer som kraschar, någon blir svårt sjuk, det kan hända något med barnet, landet, domstolen... ja, vi har läst det och hört det...
I vissa fall spelar åldern in och det blir stopp på grund av det...

Men det kändes tryggare för oss att välja adoption och min kropp och mitt psyke tackar mig idag...

Ibland kan jag undra över vem jag varit och hur jag varit om jag fått biobarn - så där plättlätt som det verkar vara för en del...
Hur hade jag varit som människa, vilka vänner hade jag umgåtts med, Var hade jag jobbat nu? Hade vi bott någon annanstans?

Det tyngsta lasset just nu idag är faktiskt inte väntan - för varje dag som går kommer jag ett steg närmare...
Det tunga idag är fortfarande mina vänner. Eller de jag trodde var vänner. Jag saknar dem så det gör ont i ibland men jag är så jävla trött på att vara den som ständigt och jämt knackar på deras dörrar...  
När ska de ringa på hos mig?

Jag skriver gärna under på att klinikerna som behandlar barnlöshet måste se HELA människan. Det går att stoppa in embryon men det går inte att ge en "quickfix" åt psyket... Här måste alla kliniker ta sitt ansvar och det måste skapas mer debatt kring ämnet!


Läs gärna texten nedan och sprid den du också!


Barnlös – meningslös?

Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på en enkätundersökning besvarad av över 1000 personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten.
Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva. Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder. Omkring 2,8 miljoner svenskar är enligt SCB mellan 20 och 42 år, om det är den ålderns som anses som barnafödande är det över 420 000 personer som drabbas av infertilitet, och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten.

Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna. Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot ovanligt – om det ens förekommer – att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar.

För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn. Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att inkomstbringande behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut.


I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av. Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs.


De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer. Vi vill uppmana fertilitetskliniker att arbeta tydligare med dessa frågor och föreslår att det i varje avgift som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning ska ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.


Cecilia Cecilia summerar

Hedda Heddas Dagbok
Litenlängtan Litenlangtan


Bloggupprop! Om du tycker det här är viktigt, får du gärna kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt mejla din fertilitetsklinik angående möjligheten att få psykologiskt stöd?

Av litenlangtan - 26 juli 2011 07:30

Vid ett flertal tillfällen nu senaste tiden har jag såklart fått frågan om det hänt nåt, har vi hört nåt...


Svaret är ju ändock alltid detsamma - NEJ - vi har inget nytt hört...


Då har jag fått kommentaren - Jag tänkte att du kanske höll lite på det, ville berätta det nu när vi sågs...


Skulle jag det? Tanken har ju slagit mig ett antal gånger - när man har saker inbokade... OM de skulle ringa nu så kanske jag skulle hålla det hemligt lite och kunna berätta det sådär som 'de gravida gör'

- "med anledning av att vi ses så har vi något att berätta... "


Skulle jag kunna hålla på det? Skulle jag känna mig 'vanlig' om jag berättade på det sättet? Skulle det överskugga något av det vi gått igenom?

Hur långt vi än kommit i den här processen så finns det ju några ögonblick som etsat sig fast och som jag A L D R I G kommer glömma...


1) när min enda kvinliga kollega på jobbet berättar att hon är gravid (visserligen med tårar i ögonen) ca vecka 5, strax efter att hon själv upptäckt det - och jag är den som ska planera för hennes mammeldighet när vi just misslyckats med vårt andra IVF...


2) när vänner som försökt länge kommer fram till oss på ett glöggparty och berättar att till sommaren ska de bli 3 - och vi gratulerar och tackar för oss och går ut genom dörren - allt medans hela glöggpartyt blir eld och lågor över deras nyheter. Ingen ägnar oss en tanke när vi tar hissen ner mot gatan - båda med tårarna rinnande nerför kinderna. Utanför och hopplöst ensamma går vi tysta går hem genom stadens vintermörka gator...


3) en nära vän berättar att de väntar sitt andra barn på SMS. Samma person som nyligen skrivit ett referntbrev till vår adoption... Samma människa som jag öppet och ärligt delat allt det svåra vi gått igenom...


Varför skulle jag då "vänta" med att berätta att vi fått barn - om inte hon kan dela med sig av sina nyheter till mitt ansikte? Om hon inte har mod och ork att ta min sorg och mina känslor på allvar...


Igår hamnade jag på en blogg som handlade om IVF - där fanns nästan 40 kommentarer som beskrev bloggens läsare...
Förvånansvärt många av dem var mammor utan fertilitetsproblem och det som överaskade mig var faktiskt att de av egenintresse läste bloggen och kände sig ödmjuka inför sitt föräldraskap då de inte haft problem med att bli gravida.


Nu vet jag ju inte om någon av mina vänner eller familjen brytt sig om att söka reda på någon blogg om infertilitet av egenintressen. Det känns inte så när jag talat med dem. De har ju ofta ställt frågor om hur saker och ting funkat och många har varit väldigt okunniga själv om hur deras egna kroppar fungerat...


Jag vet att jag ofta tänkt att de borde läsa någons blogg om hur pissigt man kan må och hur lite som kan få en över "kanten" och hur hela världens tycks bestå av lyckliga familjer när man själv bara önskar att få vara del av en... (som varöfr man inte orkar fira 'mors dag' tex)


Vad var syftet med den här texten? Någonstans gör det gott att bli lite påmind om livets tuffa inslag. Om hur skönt det är att lagt det värsta bakom sig. När jag i förra veckan stod och öppnade inlägg efter inlägg i min gamla blogg så blev jag påmind om hur det var. Hur vidrigt länge vi var i det där gungflyt. Hur vi bet ihop och körde ner huvudet och kämpade på. Hur vi bröt ihop och kom igen. Hur vi vände och vred på varje möjlighet och hur vi stöttade oss mot varandra.


Vi har vart på en sjuhelsikes resa - vi två - och så många fler med oss. Personligen har jag gjort det utan en enda sjukskrivningsdag, utan ett enda sammanbrott, utan ett enda 'lyckopiller', utan ett enda privat samtal med psykolog. Nu säger jag inte att det är bra. Tvärtom så hade jag kanske tagit mig ur det här snabbare, lättare och sundare utan känslan av att vara så ensam om det här.


Jag tänker på en del kommentarer som fastnat;

Vännen som sa att hon A L D R I G mer frågar om någon väntar barn eller vill ha fler barn... Tänk om hon skulle försätta sig i en situation där hon skulle trampa någon på en öm tå... (Eller tänk om hon skulle uppfattas som en är modig nog att tala om saknad, sorg över något som aldrig blev, en som har öppenhet och stöd för en som behöver... )

Brorsan berättade om deras kompisars försök till barn:

-När de berättade att de försökte få barn så lät vi det vara; vi frågade inte, vi tjatade inte, vi lämnade det till dem att prata om det...


Och med det ville han bevisa för mig att de respekterade deras situation - och vår - att det kan ta tid, det kan vara svårt, det kan vara tufft.


Men varför ska man inte prata om det? Jag hade gärna berättat tidigare om vår situation om det hade känts bekvämt och om jag känt att det fanns förtrolighet och stöd att få. Om jag vetat att någon kunde finnas där för mig med förståelse och uppmuntran och stöd.
Om jag visste att den personen kunde känna igen sig...

Många gånger var det det enda jag ville tala om. Vilken kris jag befann mig i!


Men då det talas så lite om svårigheten att bli med barn så är det en fortfarande en så känslig sak att prata om. Jag tror att alla som planerar att bli föräldrar vill berätta om "sin hemlighet" med stolthet och glädje...

Inte berätta om alla sina sorger och bedrövelser och kriser som man mste ta sig igenom...


En annan kommentar i bloggen jag hittade igår var från en tonåring - hon skrev en väldigt klok kommentar. Hon skrev att det borde talas om detta mer i skolan - på biologilektionen - ihop med "hur man skyddar sig mot oönskad graviditet" - vad gör man OM det inte blir? Mycket smart och klok tjej.


Jag tror faktiskt att det är den största chocken - att det man skyddat sig mot i hela sitt unga liv inte händer så fort man slutar skydda sig... Att kroppen inte funkar på det sätt man förutsätter den att göra.

Att vara den som inte kan föra generna vidare, att vara defekt...


Åtminstone var det väldigt chockartat för mig... Att allt såg okej ut (livmoder, äggledare, äggstockar, folliklar, blodvärden osv osv) men att det ändå inte fungerade - att det enda man inte kan undersöka i förväg - äggen - inte var befruktningsdugliga.


Jag är glad att det där är historia. Men vad skulle jag vara utan MIN historia. En dag kommer jag kunna känna att allt jag gått igenom hade nån slags mening. Att det var meningen att jag skulle få ynnesten att bli mamma till just det barn som är min son eller dotter. Att jag är övermäktigt tacksam för det barn jag har och att den mamma som förlorat sitt barn gav mig den gåvan.



Av litenlangtan - 22 juli 2011 16:07

263 A4 sidor har jag nu räddat från min gamla blogg... Som nu är raderad...

Jag hade funderingar på att försöka rädda alla kommentaer med men jag orkade inte det. Det fanns så få läsare också så näe...

Känner mig matt och ledsen invid märgen... Det har varit en så tung period - barnlösheten lägger verkligen en dämpande matta över allt som är livet.

Ändå jag jag bara sett glimtar av ord och fraer och meningar och rubriker här och där...

Kanske skriver jag ut hela "manuskriptet" och läser igenom vid tillfälle... kanske bra som lektyr på planet mot landet när vi väl får hämta lillo. När barnlösheten för alltid får ett slut...

Kanske orkar jag vid tillfälle omvandla det till en bok? Kanske kan någon i min närhet få läsa det och för första gången förstå hur jävligt livet varit...

Well. Fredag, ledig helg, uppehåll, taccos ikväll! Det finns mycket att se fram emot!



 

Av litenlangtan - 5 juli 2011 15:23

Som nykär är man ju inte så lite på - helst skulle man bara tumla runt i sänghalmen och gosa med sin parnet dygnet runt...


Vi valde att skydda oss mot det där - som ju faktiskt kunde hända.
Vi hade dock snabbt talat om barn, vi ville båda ha barn. Men kanske inte det första som hände mellan oss.


Allt gick fort ändå. Och bakom oss hade vi långa relationer. Vi var klara med att vi hade hittat rätt - vi ville sätta bo och eftersom vi var båda över 30 ville vi inte vänta för länge med barn. Vi väntade 6 månader.


Jag umgick med en tjej som också försökte bli med barn och vi pratade jättemycket om att få barn. Hon lyckades relativt snabbt och då pratade vi om hennes graviditet istället.


När det dröjde för oss började jag ju snabbt leta "möjligheter" - vi provade hemma alla möjliga och omöjliga saker. Zink, folsyra, hostmedicin, kuddar under rumpan, varannandagssex, vartredjedagssex, ägglossningstester och allt allt. Det hände ingenting. 


Jag anslöt mig ganska tidigt till Familjeliv och började hänga där och ta del av alla möjliga trådar om allt mellan himmel och jord...


Vi ljög på Kvinnokliniken och fick en utredning redan 7 månader efter vi börjat försöka - resultat - makens simmare var kassa - gå direkt vidare till ICSI utan att passera gå.
Här och nu uppenbarades det stora bekymret - det här skulle inte bli så lätt. Skulden satte in - maken hade ju anat att han inte kunde göra någon gravid och hans bägare rann över med panikångest och ständigt oro och kroppsliga symptom. Det blev en skitjobbig period för oss båda. Han var ständigt trött, ledsen, orsäker, orolig, kände och klämde och var övertygad om att han var sjuk på mer än ett sätt.


Jag kände mig kall och behärskad - lugn och nästan avståndstagande. Någon måste ju behålla huvudet i allt det här. Någon måste ju kunna ta in alla fakta kring IVF, leta eftermöjligheter, läsa på... Tur att han bara ska ge ett bidrag i en burk - tänk om det här hade drabbat mig som ska medicinera, ta sprutor, spraya, plockas på ägg och tja, nej, skönt att jag kan behålla lugnet även om jag var ledsen och orolig jag med.


Vi drog oss undan människor helt naturligt. Maken var trött och orlig, vi orkade inte med människors frågande och antaganden. Vi slickade dessa sår i vår grotta.
När sen vårt första IVF blev en sån katastrof och det visade sig att det var något knas även med mig - då bröt den stora skulden och skammen ut hos mig. Hade jag misskött min kropp så att den inte fungerar? Jag har ätit p-piller så länge, jag har rökt länge och jag har festat rätt mycket under en tid. Jag har involverat mig med fel männsikor, jag har försökt vara alla till lags, jag har brukat våld på mig själv. Var det min radonlägenhet som orksakat detta, för att jag bär min mobil och trådlös telefon på jobbet i fickan hela tiden? Är detta resultatet. Är det jag själv som dragit denna olycka över oss???
Skulden gnagde på mig...


Precis samtidigt börjar mina vänner bli gravida och får barn på barn...
Skammen över att inte kunna gör det olidligt att umgås, att inte kunna bli glad utan bara känna den röda kvävande känslan av avund stiga inom mig. Att med tårar i ögonen gratulera till ännu ett barn på telefon eller SMS. Att vet att jag förmodligen A L D R I G får ringa dem och "säga att vi väntar barn"...


Att skulden höll mig tillbaka och att jag inte haft så bra relation till min familj gjorde att jag drog lääänge på att berätta för dem om vår belägenhet. Det hade ju vart så himla mycket roligare att få säga att vi väntade barn än att behöva berätta att vi har försökt men misslyckats - nu vet vi inte vad vi ska göra...


Min vän Kvarnlyckan slår huvuet det på spiken här - jag citerar henne för hon skriver det så bra...


Och i allt skulden över att inte orka vara en bra vän, inte orka möta andras barn, glädjas åt andras graviditeter, inte vilja prata om andras föräldraskap, undvika sammanhang, inte orka, inte klara, inte vilja. Känslor av skam och skuld över att inte klara att möta det, leva i verkligheten, göra det förväntade, inte kunna möta andras självklara liv.

Och sedan skuldkänslor, ångest, inför adoptionsprocessen. Kommer vi duga, startade vi tidigt nog, är vi bra nog, bra ekonomi, väger tillräckligt lite, gifte oss tillräckligt snabbt. Vi borde spara pengar, inte unna oss resan. Vi borde gjort iordning papprena snabbare, bättre, trevligare, för fula fotografier, för tråkiga personliga brev. Skuld över att inte vara 150 % utan bara normal procentig.

 

Bästa R sa nu häromsistens att "jag frågar inte längre om folk väntar barn" som om det vore något som underlättar för oss. Det handlar ju inte om att inte tala om barnlöshet - för just det har vi gjort allihop vi som drabbats av det. Det handlar om att tala om barnlösheten med öppenhet, att visa förståelse för att det är ömtåligt med allt som har med barn att göra. Att skapa klimat där det går att samtala om det men på våra villkor.

Det är nästintill omöjligt att förstå vad den här gör med en människa - men jag tycker att Kvarnlyckan beskriver det så bra. Vi ska ha svar på allt, tänkt igenom allt, vara lyckosamma på alla plan (förutom barn), gifta, rika, välartade, ostraffade, friska, smarta, välavlönade och framgångsrika, smala och sunda utan tatueringar eller trasiga familjer, helst av allt goda kristna som regelbundet går i kyrkan. Vi ska umgås flitigt med barnfamiljer och gärna ha ett par färdigmöblerade barnrum ståendes över här hemma. Ett par bilar, båtar och fritidsintressen eller landställe gör väl inte det hela sämre kan jag tänka...

Min kommentar till det hela - man undrar hur folk tänker när de slänger ur sig ett "kul att ni ska adoptera" när man berättar hur man väntar barn...

"Kul" tänker jag... jag vet inte det, men det är helt enkelt livsnödvändigt för mig att gå igenom allt det här - för att jag ska känna mig hel, som person, som kvinna, som människa och för att jag och min man vill känna oss som en familj... 

Det som Kvarnlycka belyser som jag faktiskt inte ens tänkt över - är hur vi går vidare - vi som kan det - våra sorger blandas med barnets bakgrund. Ibland är det ju väldigt svåra omständigheter som gör att barnet lämnas till adoption. Hur tar vi vara på våra upplevelser och förvaltar dem på bästa sätt?

Jag kan tänka idag att jag är glad att läsa så mycket fina bloggar som handlar om familjer som adopterat. Jag ser en genuin glädje hos dem. Jag läser mig till att de känner sig hela och mår förhållande vis väl - både föräldrar och barn. Deras småttingars liv och leverne speglar sina bakgrunder med nattskräck, språk som faller bort, lekar som leks och tandborsning som inte längre byts mot kakor...

Vi får ju aldrig glömma vår kamp för att nå "familjelyckan" och vi får aldrig glömma barnets bagage...


 


  

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards