Min kloka bloggvän Hedda skriver om rädslan för att inte kunna älska det barn som jag inte själv har burit under hjärtat och fött fram.

Så länge vi försökte få biologiska barn tyckte jag att tanken på adoption var lite skrämmande. Inte för att jag inte trodde mig kunna älskar ett barn fött av någon annan. Nej, det var nog mer att vara utanför normen. Att inte fungera som kvinna och människa. Att känna mig sviken av min kropp och att vi hade ett konstaterat problem - makens få och slöa simmare.
Det var aldrig tal om att det skulle vara fel även på mig. Men när det visade sig vara det. Då blev jag arg, besviken, ledsen och rädd - rädd att det inte skulle bli några barn. Alls.

Jag var så inställd på att det jag skyddat mig emot i mer än halva mitt liv bara skulle ske. Men det gjorde ju inte det. Då blev jag rädd att vi aldrig skulle få ett barn som liknade mig och maken. Att vi skulle bli utan, för evigt utanför.

Alla de hjärtlösa och idiotförklarade kommentarer som människor i min omgivning slängt ur sig under de här åren träffade och etsade sig fast i mitt minne. Jag åt, sov, andades och levde i barnlöshetsbubblan. Min sorg förblindade mig och den som faktiskt bara accepterade och  ställde om till adoption var maken.
-Nähä, IVF funkar inte. Men då provar vi väl adoption?!

Det tog lång tid för mig att ställa om - att börja se de där mörklockiga, snedögda, mörkhyade barnen med kritvita föräldrar - de fanns ju överallt OM man bara visste att det var dem man skulle leta efter... Att det var dem man skulle höra samman med på ett speciellt sätt. Att det var dem jag skulle identifiera mig med.

Sakta förstod jag också att det spelar ingen roll vem som satt det här barnet till världen. Det viktiga är att vi vill ge barnet ett hem, en trygg plats att växa upp på. Att ge kärlek och gränser och skapa en fortsättning som ger barnet möjligheter och en framtid att se fram emot.

Vi får ju så mycket mer. Vi får ju verkligen tänka över vår familjebildning. Varför vi vill ha barn och familj. Varför vi vill gå igenom "sju sorger och åtta bedrövelser" innan vi är framme. Vi får verkligen fundera över hur vi ska klara av det här svåra uppdraget. Inte bara de här självklara sakerna som fostran, regler osv. Vi får tänka igenom hur vi ska finansiera det - hur vi ska presentera våra vänner och våra familjemedlemmar. Hur vi vill göra med föräldraledighet och jobb.

Vad som är viktiga egenskaper som oss som föräldrar och vad som kanske inte är så smickrande. Hur vi ska bygga en trygg relation och en bra anknytning till vårt barn. Hur vi ska brottas med rasism, värderingar, fostran och vad vi vill ge till våra barn.

För många människor är barn "bara något som blir" - långtifrån alla sätter barn till världen med ett hoppsan, men många blir lätt gravida och har normalsvåra förlossningar och barnsjukdomar, dagisgnäll och vabdagar och föräldramöten - men de kanske inte stannat upp och funderat VARFÖR de har barn...

I vårt fall har jag vänt utochin på varför jag INTE har barn. Men att jag gärna vill ha barn och därmed kommer se till att få det. Genom att kämpa, köa, vänta och längta och ta banklån och jobba kvar och sätta livet lite i karantän nu när vi bara väntar...

Men vi vet ju varför vi gör det här och vi anser att när vi väl har vårt barn här så är det så väl värt allt vad vi gått igenom.

Sen är jag mycket väl medveten om att det kommer ta tid att ta in det här barnet och älska det som mitt eget. Jag vet att det kan komma väldigt tuffa protester och tecken på att anknytningen inte kommer igång eller är störd på flera sätt. Det kan komma att bli den tuffaste utmaningen hittills i livet. Men nu har vi fan kämpat så här länge och med det i vårt bagage så kommer nästa utmaning inte ses med samma ögon. Då har vi ju på något sätt nått ett mål och kommer ta sats och starta upp något annat. Något som givetvis kommer vara kämpigt - men på ett helt annat sätt och där belöningen kommer komma långt snabbare än jag någonsin kommer förstå.

Den kvinna som gett liv åt mitt barn kommer för evigt ha en plats i mitt hjärta. Det barn som blir mitt kommer jag alltid se som en gåva - att förvalta på bästa sätt.

Vi kommer nog alltid känna en särsklild tacksamhet över att vi faktiskt kommer vara en familj...

Sitter just och kollar på "sommarpratarna" på tv - Mustafa Can berättar om sin mamma som fött fram 14 barn. men hon har misst 7 av dem...
'Att mista ett barn är som att dö lite själv' säger han...

-Hur FAN orkar man gå vidare med sitt liv när man dött själv 7 gånger...

Jag tänker att man inte ens behöver mista ett barn för att dö lite granna...

Det räcker faktiskt med att mista förmågan att få barn.

Alla kan på något sätt relatera till att mista någon. Speciellt att mista ett barn. Det är ju ändå meningen att man ska dö före sina barn.

Men väldigt få människor kan relatera till att miste förmågan att få barn. Att det liksom aldrig blir.
Nu känner jag mig plötsligt ledsen igen. Det blir så verkligt och nära igen allt som vi gått igenom.

-tror du vi har vårt barn till nyår? frågade jag maken idag.

-det hoppas jag, svarade han.

På nyårsafton är det exakt 5 år sen vi först började försöka och vår längtan blev verklig. Jag minns att vi talade om att satsa tidigare - att våga ta steget snabbare, men vi hade ju precis träffats. Vi hade ju inte ens lärt känna varandra. Tänk så lång tid det nu gått. Tänk så väl vi känner varandra nu. Tänk vad vi upplevt och gått igenom innan vårt barn kommer till oss.

Tårarna bränner bakom ögonlocken igen. Sorgen blommar upp och jag känner mig återigen så jävla hopplöst barnlös. Återigen är jag liten och meningslös. Vi kommer fira ytterligare en midsommar utan barn och vi är det enda paret där utan barn. Numera talar vi helt öppet om det med alla som kommer vara där. Men vi har fortfarande inga nya svar. Inga nya upplysningar och inga nya besked...

Vi har sett en film idag - som inte lämnade ett enda svar. Karaktärer utan namn. En hård och sträng far, en kuvad mor som inte kan ge skydd åt sina söner. Den äldsta sonen som lite ger igen för all skit han ständigt får av sin far - på sina yngre bröder. Ett dödsfall - vem dog egentligen? En av sönerna dör, hur då? Hopp till en vuxenvärld. Vem är kvar och vilka sörjer vem? Vad hände egentligen?

Det var fullsatt i salongen. Men många gick. Filmen hade transportsträckor som inget gav något åt handlingen över huvudtaget.

Kommentaren från kvinnan jämte mig efteråt:

-det här var den sämsta film jag sett i mitt liv. Men vi satt kvar och det var verkligen en bedrift.

Det jag mest av allt kommer bära med mig var de kränkade utfallen från fadern emot sonen. Hur barnet ifrågasätter varför den vuxne har rätt att bete sig på det sätt som barnet förbjuds att göra hela tiden. Hur barnet sedan "bossar" över syskonen och plågar dem på samma sätt - för att utöva samma typ av makt som fadern gör emot barnet.

Jag känner igen detta ifrågasättande - inte från min egen barndom men från barn i min direkta närhet. Och hur jag inte vågade lägga mig i och ställa till med bråk då det förekom... Och hur jag ångrar det idag. Att jag inte stod upp för dem!

När allt var i rullning; barnlösheten, deppigheten, hopplösheten - så drabbades min man av panikångest. Jag tror det kom sig av att han hade haft mycket stress och press i sitt liv och aldrig tillåtit sig att känna efter eller bara vara mitt i det.
När det sen uppdagades att han inte kunde göra barn med mig så blev det att allt bara pös över åt alla kanter. För honom blev det en fysisk grej. Han hade problem med att andas - hjärtat slog dubbelslag och han hade yrsel och ångest. Allt kom över en natt och det har tagit lång lång tid att gå över.

Innan kunde han ha krämpor som alla andra - lite ont här eller där, det går väl över!

Efter panikångesten så har alla små ont och alla små kraxiheter, febrigheter och sånt där blivit uppförstorat och uppmärksammat och kanske till och med läkarundersökt - för att kroppen blev det vapen som ångesten tog till...

I veckan som gick kom mannen hem och sa:

-Jag känner lite lite lite i halsen - men jag tror jag inbillar mig!

Då kändes det som en stor jävla seger. Inte en enda inbillningsjukdom har passerat sen den där dagen i november 2007 - förrän nu 3½ år senare...

Seger!

Jag talade om för mannen precis vad jag tänkte och hur skönt det var att höra att han var inbillningssjuk - precis som innan!

Nu tror jag att vi kan lägga panikångesten till handlingarna och blicka framåt! Skönt!
Hoppas att han tar ut sig lagom på marathon bara... 

  

För vem bloggar man? Vem ska läsa? Kan man bestämma det?

Jag skriver för att jag alltid har skrivit. Min första dagbok är från 4:e klass, jag var omkring 10 år och kär i grannen/klasskompisen som var mest poppis på hela skolan...

Haha, det var inga direkta geniförklarade texter på den tiden...

Nu skriver jag för att lätta på trycket. Det där som pyser och bubblar och mal omkring i både kropp och knopp.
Det måste UT! Jagkänneratt jag läker ihop snabbare om jag får skriva av mig...  

Kanske kan någon känna igen sig i det jag berättar om? Kanske kan nån tycka att mina åsikter och tankar är intressanta och viktiga? Kanske kan nån känna sig lite lite lättad av att någon haft en liknande upplevelse eller tom värre...

Det kan vara trösterikt att veta att det alltid finns någon som lyssnar (läser)...

När jag gick i gruppterapi för en hel del år sen så gav det mig frid och ro i tankarna att veta att någon hade lyssnat. Eller åtminstone att mina ord landat i någons öra. (om det spelas musik i en folktom skog, har det då hörts något ljud?)

Att det satt människor i rummet innebar inte automatiskt att de lyssnade - de kanske var i egna tankar och lät dem sväva fritt - men deras öron tog emot mina ord.

Att skriva fungerar lite likadant. Att trycka på publicera inlägget innebär chansen att någon får syn på det jag skrivit. Att se hur människor hamnar här är väldigt kul. Dels för att de söker på de mest märkliga saker, dels för att de målmedvetet söker info kring det här fenomenet att inte kunna göra barn.

Jag minns också min egen frustration när allt gick så fel. Var fanns informationen, vem hade upplevt något likadant? Var jag ensam om att vara så fel?
Jag lusläste FL och hittade någon/några med liknande problem. En tjej som bodde långt norrut hade haft nån liknande erfarenhet på sitt första IVF - men det visade sig snart att det gick bättre så snart hon bytt hormon. De fick något missfall har jag för mig och riktade sen in sig på adoption. Men under tiden de gick på föräldrautbildningen blev hon spontant gravid och de har en dotter idag på 1-2 år...

Jag verkar fortfarande vara unik med mina problem kring äggkvaliteten - men det bekymrar mig väldigt lite idag. Det jag surar över nuförtiden är att jag nog ändå måste dras med mensen i säkerligen 10 år till - och att man levt i villfarelsen att "mens är bra, då vet man att man är frisk och att det står rätt till" Jo tjena...
Eller att något är jävligt sjukt och ingen kan förklara!

Jag har fortsatt skrivandet för att jag bearbetar tankar och idéer, sorger och besvikelser, glädje och nyheter... Jag har flera bloggar som jag ägnar olika mycket tid åt - de är som kompisar som lyssnar och intresserar dig för olika saker...

Idag har jag länkat till villhabarn.se och lagt in en bild i högerspalten. På Villhabarn finns många fler bloggar kring olika tydper av fertilitetsproblem - kanske finner du fler bloggar som intresserar dig - kanske vill du ha med din egen blogg där?

 

Idag har jag satt upp nya tapeter i vardagsrummet. Jag hade slarvat lite när jag satte upp de gamla så jag behövde limma lite extra i skarvarna - och vad kan vara bättre än en gammal spruta med grov kanylspets från IVF-tiden?

Jag har sparat flera stycken ifall man nån gång behöver en - och just idag kom den väl till pass...

Bilder från förvanligen i vardagsrummet kommer upp på min pysselblogg imorgon tror jag - det blev lite för mörkt för att ta bilder nu på kvällen...
Nu är det dags för en gammal klassisk film - Seven!

 
Bilden är lånad på Internet

Jag ser i min statistik att många av mina läsare hittar hit via sidorna med idoga IVF:are...
Vi har En smula hopp, Mina drömmars barn, Kix, När väntan blir längre än 9 månader och Jeane Quidote som jag ser är flitiga läsare eller iaf länkare till mig...

Jag har självfallet läst på era sidor - jag gläds med er och jag våndas med er och jag gråter inombords med er - men jag orkar inte följa er varje dag.
Det är jag ledsen för - men för mig är IVF en så avslutad historia - som egentligen inte hade något gott med sig för mig.

Nu hade vi ändå inte kunnat komma fram till vårt land fortare - så det är inget jag vill ha ogjort på det sättet...
Men för mig har det aldrig funkat, inte ens lite grann...

Så jag ber om ursäkt för att jag inte läser era sidor lika ofta som ni läser, kommenterar och följer mina förehavanden. Kanske är det inte ni själva som läser utan era läsare som klickar sig vidare till mig...

Kanske finns adoption där som en tanke hos er eller era läsare...
Precis som det fanns hos mig när vi höll på med IVF och jag letade information om hur vi skulle gå vidare...
Jag hittade Kottefamiljen, Helga, Brummelisa och Min tusenmilaresa...
Snart kom hela min blogglista att bestå av enbart adoptionsbloggar och de där med IVF kom att hamna i skymundan istället...

IVF-processen var inte det fysiska - det var det mentala - det var där det tog stopp till slut... och nu när mitt mentala är på bättringsvägen, och jag är närmre stjärnorna än någonsin - då håller jag dörren stängd till mina gamla processer och de gamla drömmarna om att föda biologiska barn.

... att bli liiiiiiite upprörd över att den gästande två-barns-mamman inte ens vet hur många äggstockar respektive äggledare en normal frisk kvinna har...

*Grrr*

Jag återkommer flera gånger till Kix inlägg om sina 10 budord för att omvärlden och de "normala" människorna ska förstå och förnimma en gnutta av de otroligt känsliga ämne barnlöshet är...

Jag minns våren/sommaren 2008 - då min närmaste kvinnliga kollega plötsligt blev gravid, mina två då bästa vänner väntade smått och vi inte rikigt talat om för våra vänner hur saker och ting låg till...
Jag bestämde mig för att jag måste träffa någon för att prata om alla jobbiga känslor. Jag vände mig till en frivilligorganisation som jag fått hjälp av tidigare. De hade en samtalsterapeut under utbildning som jag kunde få träffa och prata med...
Vi avtalade en tid och jag kom dit och vi satte oss i samtalsrummet och jag kände en otrolig lättnad över att äntligen få prata med någon utomstånde och riktigt kunna ösa ur mig...
Efter ca 10 minuter ser jag en svag utbuktning på hennes mage, under hennes ganska bylsiga klädsel...

-ÄR HON GRAVID börjar jag genast tänka... Min "gravidradar" är ganska väl utvecklad men självklart sätter mina tankar igång och jag kunde inte riktigt känna mig bekväm med att prata öppet om alla tankar och funderingar kring hur jobbigt det var att ALLA tycktes vänta barn utom jag...
Så tillslut måste jag fråga henne och hon bekräftar att hon är gravid.
-Men hur tänkte du nu, frågade jag...
-Ska jag sitta här och ösa ur mig hur jobbigt jag tycker det är och hur avundsjuk jag är och arg på min egen kropp och ledsen över vänner och arbetskamrater som bara "skaffar barn" och vad alla de där känslorna gör med mig?!

Hennes tankar var att vi skulle använda hennes "graviditet" som ett 'verktyg' och att jag kanske kunde få ur mig mina tankar osv på henne...

Jag kände mig inte alls bekväm med det och valde att inte gå tillbaka dit.
Jag kunde inte förmå mig att svära över hennes lycka och allt gjorde mig bara mer olycklig...
Men en sak som etsade sig fast var något kring empati och förståelse...
jag beklagade mig över A som (redan) då sa massa klumpiga saker och som inte tycktes förstå att jag var i kris och sörjde att jag kanske aldrig skulle få biologiska barn...
-Men måste hon förstå hur du känner? Måsta alla förstå dig?

Jag kom fram till efter många dagars grubblande att JA, de människor jag har omkring mig måste förstå hur jag tar det, hur jag har det, hur det känns och hur jag tänker kring det här...
De kan aldrig sätta sig in i min situation men jag måste tala om för dem att jag har det jobbigt. Att det är svårt att tackla allas 'normala graviditeter' och lyckliga familjebildningar...
Att jag är avundsjuk och ledsen emellanåt och arg och förtvivlad för att allt går emot oss... Det är en sorg att inte få bli gravid och mamma när det är något man verkligen verkligen längtar efter och drömmer om.

Det är inte som att längta efter en resa,  eller ett häftigt jobb eller 1 miljon... Det är inte för alla... Det är inget du normalt sett ska få eller kunna ha... Men en familj och barn är ändå något genetiskt betingat och inget jag bara fantiserat ihop att jag vill ha...

Någon kommentarade Kix inlägg med att barnlösheten är så lång och oviss. Kommentatorn hade förlorat en närstående - och den sorgen bleknar - livet fortsätter och man får aldrig tillbaka sin släkting. Det kan man efter ett tag förlika sig med och förstå...
Men barnlösheten är så lång och så oviss hela tiden. Nytt hopp blandas med nya sorger och nya metoder med nya bedrövelser som blandas med nya försök och nya problem...
Det blir en lång, utdragen spiral som hela tiden kretsar kring en djupt rotad längtan och önskan om att bli förälder. En önskan om att vara som 'alla andra', en längtan efter sammanhang och en förhoppning om samhörigheten som familjer ändå har.

Jag ville inte berätta för släkt och vänner att vi hade problem - jag ville ju så mycket hellre berätta den goda nyheten att vi väntade barn äntligen...
Men det blev ju inte så... jag fick berätta att vi var barnlösa, att vi var ledsna och att det var så himla jobbigt att vara vi just då...
Många känner till att det finns metoder att få barn - och att alternativet adoption finns. Men få vet hur det funkar, hur jobbigt det är både mentalt och fysiskt, många vet inte vad som krävs. Det visste inte jag heller innan vi hamnade mitt i det...

När vi drabbades försökte jag såklart ta reda på så mycket som möjligt om hur det funkar osv - men jag har inte hört en enda som frågat om de kan leta mer info nånstans...
Ingen kan till fullo förstå hur allt det här förändrat mig och förgjort mig i vissa situationer. På något sätt blir misslyckandet en vana i sig och jag har blivit van vid motståndet. Det känns som att alltid gå i motvind. Det krävs hela tiden lite mer av mig. Jag får kämpa lite extra hela tiden.

Något som verkar ännu konstigare är att den här smärtan i vänster sida som jag skrivit om verkar släppt nu äntligen. Efter mitt sista läkarbesök har vi äntligen fått iväg alla papper och vi kan inte göra mer för att påverka vår familjesituation nu. Läkaren var tveksam till att det var något allvarligt men eftersom jag faktiskt grät av oro och rädsla för att inte bli lyssnad på så skickade han mig till röntgen till slut. Röntgen visade inget men jag hade redan då märkt att smärtorna avtagit. Min oro har släppt och jag har faktiskt inte ens tänkt på det där ömmande stället på flera veckor nu.
Men jag har hela tiden sagt till läkaren att det kan mycket väl vara psykosomatiskt - att jag projocerar min oro på mig själv...
Och det verkar ju faktiskt inte bättre än så. Att ovanpå allt tjorv och tjåst med all pappersexercis har jag haft den här diffusa smärtan att bära på...
Nu bär jag bara min längtan och min väntan och det fungerar. Jag har inte bara nedslående tråkiga motgångsbesked att komma med när vänner bryr sig om att fråga. De kan själva läsa om vad som händer till viss del och jag känner att jag rätat på ryggen lite och kan se framåt på ett annat sätt. Det är inte en oviss barnlöshet på samma sätt längre. Det är nästan 100% säkert att det blir ett barn. Nu finns det ett hopp om ett lyckligt slut...