Mormor ska passa båda barnen för en natt och vi ska få en vardagkväll fri till att göra vad vi vill. Jag föreslog en skogspromenad för oss själva. Det var ju 4 år sen sist ungefär!
Känns konstigt att lägga sig och veta att inget barn kommer upp under natten eller väcker en med konstiga frågor, sparkar, slag eller uppmaningar att hitta förrymda gosedjur eller uppmaningar om barnTV, vatten eller täcke!

Känns nästan konstigt, tomt och märkligt! Men vi måste öva lite allihop, snart blir det lillsemester... Utomlands, utan barn i flera dygn!

Igår hade vi en fantastisk eftermiddag. Stora och Lilla lekte fint när jag kom hem från jobbet och jag gav mig in i leken under tiden som maken fixade fika. Kvällen förflöt bra och alla var glada och nöjda och tillfreds. Vi vuxna fick lite feeling och middagen fick vänta en stund. På hela taget en fin eftermiddag och kväll.

Som visserligen ganska snabbt förbyttes i tröttma och irritation när båda barnen ville ta plats i vår säng innan kl var 24. Jag sa att en kan sova med pappa och en kan ligga med mig på nedervåningen. Men det ville inte barnen gå med på. Båda ville sova med mig. (Blörk! Jag vill helst sova själv eller på sin höjd med maken - som ju iaf ligger ganska stilla på sin sida!) Så jag la mig mellan barnen och hoppades de skulle somna om fort. Stora somnade om medans Lilla låg och rullade, stökade, bökade och bytte ställning hela tiden i ca 40 min innan jag ledsnade och bar upp honom till pappan under buller och bång.
Sen la jag mig med Stora i sängen där nere och somnade tillslut.

Morgonen har som tur var fortsatt som igår - väldigt bra. Och jag hoppas att det kan få fortsätta bra. För funkar dagarna bra så kommer nätterna göra det också snart.
Gårdagen kapslas in och får var ett fint minne om en dag som var B R A!

förra veckan var lilla risig och sov dåligt. Sedan dess har det vart nåt varje natt känns det som. Är det inte den Lilla är det den Stora och i värsta fall båda.

Vi har ju alltid sagt att vi iaf sover ganska bra. Men nu är det inte så. Sömnbristen påverkar alla. Stora har varit hemma från förskolan hela veckan på grund av hosta och feber. Lilla tycks ha legat vaken på nätterna och har precis som jag svårt att somna om. Och trots att jag är dödstrött och bara vill slumra in igen ligger jag och störs av ljud som Lilla har för sig, eller att han sparkar och fäktar.
Jag och maken har turats om att sova på soffan men det hjälper inte när en är vaken flera timmar och blir väckt ideligen.

Jag tror faktiskt att alla sover bäst när Lilla sover själv i deras sovrum. Så har det varit rent historiskt och nu längtar vi alla efter stabilitet i nätterna. Som det varit de senaste veckorna har han vart väldigt trött på kvällen och ibland somnat innan Stora är klar för natten... Eller under första sidan på sagan!
Eftersom dagarna/eftermiddagarna kan vara ganska stökiga och utmattande behöver vi få sova ordentligt!

Mormor skulle tagit med Stora hem för en övernattning den här veckan MEN eftersom han vart sjuk så fick vi ställa in. Och det är så typiskt eftersom det är ack så välbehövligt med lite avlastning och paus i stökvardagen!

Efter en förträffligt värdelös natt börjar en dag med ösregn och gnäll redan innan jag stigit ur sängen.
Yippikayey!

Nu är en (med trolig förstoppning och urinläkage) på pottan och den andre ligger i sin säng med snutten och mediterar: paaa-pa och dumma mamma är vad som hörs mumla därinnefrån.

Saker jag hoppas kunna göra idag: söka jobb, behålla min värdighet, rensa och prismärka kläder inför höstens första barnmarknad, närhandla, kolla börsen, underhålla barnen.

Började intressera mig för aktiefonder för några veckor sen och köpte för en ganska stor slant.
Idag rasar börsen och spås fortsätta neråt...
Just saying.

ringde min mamma idag och frågade om barnvakt till helgen. Det gick inte. Då sa jag som det var, vi behöver avlastning, hjälp. Mycket oftare än vi har nu. Kanske för att göra ingenting, eller för att hinna med och fixa hemma bara.
Kanske för att dela på barnen mer, de är ju lika men olika och självklart behöver de mer tid med en eller båda sina föräldrar också. Och med mormor för all del! Och de behöver lugnet precis som vi.

Mormor svarade : -Såklart att de ska hjälpa till mer, inga problem. Bara inte just denna veckan...
:-)
Vi ska höras efter den här helgen. Jag tror det blir bra.

vi var till en psykolog igår. Vi behöver hjälp med stöket och stämningen här hemma. Vi har liksom inte haft en lugn dag på år och dag känns det som.
Vi hade med oss några särskilda frågeställningar - maten; 95% av alla måltider urartar. Hur gör vi?

Hur ska vi orka; vi vuxna känner oss slitna, trötta, urlakade, tänder på alla cylindrar för minsta lilla och även lilla gör så. Onda cirkeln måste brytas. Gråt/skrik/gnäll/ilska/utbrott för allt och inget måste bytas ut - men MIT vad och framförallt hur?

Avlastning; återigen... Jag är kass på att be om hjälp. Måste. Be. Om. Hjälp.


Slutsats, försöka att inte gå igång på barnens minsta lilla gräl, skrik, protest och motstånd.
Jag ska ta Lillas kvällsrutiner istället för att 4 personer ska må dåligt av att Lilla ratar maken vid sängdags.
Be om hjälp och avlastning!

Jag har haft stora förhoppningar om den här sommaren. Att mitt lilla barn skulle bonda mer med sin pappa - maken fick ju inte vara föräldraledig något med honom. Och jodå, stundvis har det vart bättre. Det har jag kunnat se som knappt vart hemma något av barnens vakentid den här sommaren.
Det har vart mer spontanitet från Lillas sida och det har fungerat bättre hemma.
Men nu är vi hjälplöst tillbaka i vardagen. Jag jobbar typ varannan dag vilket är hjärndött och hopplöst för hela familjen.
Kompisen satte ord på det häromdagen; - det är så skönt att ha två lediga dagar ihop med barnen (hon är föräldraledig torsdag och fredag) för har en bara en dag är det hopplöst.
Och jag skriver under på det. Det tramsas till frukost, lunch och middag. Och det krisas och bråkas och gnälls och slåss. Jag kan efter frukost försöka sitta vid datorn lite och skriva en ansökan eller två men det går dåligt. Att föra ett jobbrelaterat telefonsamtal med en 4-åring och en 2-åring brevid är totalt jävla omöjligt! Om jag någon gång mer ska jobba deltid så måste det fan vara på mina villkor. Det går liksom inte att hatta så här som jag gjort den här sommaren. Den ständiga frågan är: -ÄR det förskola idag?

En annan bekant berättade att hon hade en vän som också hade två barn som var tätt i ålder och som satte hennes tålamod på spel dagarna i ända. Hon sa att de pratat om något som min vän inte tyckte var en så big deal och kanske var det också något som hennes vän skulle låtit passera obemärkt i ett annat läge. MEN eftersom bägaren var full sen innan fick minsta lilla grej bägaren att rinna över och jag höll med om detta. Just så är det för mig, för oss!

Vi är så genomtrötta och så utnötta och så matta på "dåligt uppförande" och "trots" och interna gräl i familjen så vi har så extremt korta stubiner och toleransnivå. Som tur är förhåller det sig så att våra barn är rätt bra på att uppföra sig i förskolan och tar ut allt hemma istället så vi slipper ju 'skämmas' när de är med andra vuxna än oss. Men hjälp vad det kan krisa ihop sig när vi är hemma alla fyra. 
Och som sagt, vi är utmattade och slutkörda så här efter semestertider... :-O

Ibland hör jag om familjer vars nära och kära "längtar" efter sina barnbarn och ber att få hänga med dem. Det har hittentills aldrig hänt mig. Och det är ibland något jag längtar efter. Att någon av mina släktingar ska ringa en fredag och fråga om de kan få hämta våra barn och ta med dem på något kul - utan oss. Det hade vart en fröjd... så de här stackars föräldrarna kan få vila lite... :-=

Vila får vi ju knappt ens på natten numer. I morse la jag mig på soffan runt 5. Då var det en knapp timme kvar av min natt och det låg en unge och buffades vid sidan om mig och en under mina ben...
Jag har vart uppe en gång innan på natten och lagt två små barn i sin egen säng och somnade intill dem. Vaknade nån timme senare och återvände till min egen säng och kvarten efter kom båda två upp till oss. Vi måste nog fatta beslut om att barnen sover i sin säng och de vuxna i sin säng snart. Trots att jag vet att de nog har ett stort behov av att vara nära oss på natten. Också. Tyvärr är det ju ingen av oss som sover sådär bra dock.

Well. Dagens klagosång avklarad... Längtar till hösten då vi har en resa inbokad - bara jag och maken. Till en storstad. Mormor får vakta illbattingarna i flera dar. Vi får vila och äta i fred och bara rå om varandra. Sa jag att jag längtar?