Tyvärr är det här inget långt kapitel i mitt liv... för jag har nog egentligen aldrig vart smal...

Jag var väl kanske lite stadig som liten men aldrig tjock - inte som man tänker sig en fet liten unge idag... Med bilringar och dubbelhakor...
nä, stadig och med mjukt hull men aldrig tjock...
Ändå gjorde ungarna runt mig allt för att få mig att tro att jag var tjock... jag blev retad (som det hette då) för att jag var stor och tjock och rund och såg ut som en bulle...
Och självklart trodde jag på dem, att jag var annorlunda och en tjockis...
Men som vuxen, när jag ser tillbaka på de bilder som är av mig som barn, ser jag en normal unge... varifrån kom den snea bilden av att jag var tjock?
När jag precis kommit i puberteten skildes mina föräldar och jag fick flytta från stan ut på landet. Det blev långt till klasskompisar och jag skulle byta skola, plötsligt ha 5 mil till min pappa och det som var bekant slogs i spillror... Jag höll på med sport och tränade flera dagar i veckan. Något som inte skulle gå att upprätthålla i fortsättningen om jag inte bytte lag. Att flytta, byta skola OCH byta lag blev nog för mycket för mig. Jag valde att avstå från sporten och hittade en tjej som höll privata ridlektioner för mig istället... ett tag...
Jag åt väl ungefär som innan och började också lägga på hullet på mer kvinliga ställen som höfter, lår och bröst... plötsligt blev jag det som många redan sagt, lite tjock...
Några släktingar är runda och det ligger i mina gener att lätt gå upp i vikt... jag har kämpat emot övervikt i hela mitt vuxna liv - men jag har tur, jag väger bara kanske 10 kg för mycket... Eftersom alla jag känner alltid sett mig såhär så är det inte något som de höjer på ögonbrynen år - jag är "pyttemjuk" - dvs kort och rund :-D
Jag minns att min pappa ofta kommenterade min vikt och att jag skulle passa mig för att äta för mycket... Det var väldigt jobbigt och ledsamt att höra trots att jag vet att det var av välmening, han är ju själv så medveten om sin vikt och sitt utseende och sin kamp mot sina egna kilon...

Men jag insåg att han var den enda som överhuvutaget kommenterade det så jag sa ifrån: sluta hacka på mig om min vikt... gör något åt din egen istället sa jag. 
Sedan dess har vi talat om vikt och kost och så men aldrig mer har han kommenterat det nedlåtande...

När jag kom i 30-årsåldern ville jag ändra på så mycket i mitt liv på en och samma gång, flytta, sluta röka, byta jobb, bli smal och sund och reparera mig själv inifrån och ut...
Jag gick med i VV och samtidigt hade jag en skum menscykel som gjorde att jag hade mens var 3:e vecka och således samlade kroppen vatten och jag gick upp i vikt istället. Konsulenten tyckte det var så konstigt och jag med. 7 kilo gick jag ner och kände mig så smal och snygg och allt var ganska bra. Jag kunde köpa de eftertraktade storlek 38 på kläder och ibland tom 36...
Vid påsk det året var jag på en fest med vänner och fick många komplimanger men hamnade också i ett samtal som kan ha varit det utlösande...
När jag gick hem sen satte jag i mig en stor mängd godis och fick sån ångest över vad jag gjort så jag hamnade i badrummet, lutad över toaskålen och övervägde att stoppa fingarna i halsen...
Men som tur var lät jag bli... jag var rädd för hur jag tänkte - att jag var svag och eländig som inte kunde stå emot det söta och lockelserna... samtidigt var jag mer livrädd för hur jag skulle tänka och bli om jag lät mig själv kräkas upp det jag just stoppat i mig...

Jag avbröt min VV-session och gick ganska snabbt upp mina kilon igen och när jag sen träffade min man blev det lite för mycket chipsmys i soffan, för mycket gos, lagad mat och lockelser... 
Han var nästan lite för smal och det gjorde honom gott att få lite mer rutiner kring mat. 
Vintern 2007 köpte jag en våg - jag kände mig lite väl kraftig och gillade inte min spegelbild och de foton som jag såg av mig själv...
Jag gissade på ett tal men hela dagen blev förstörd när jag ställde mig på vågen och den visade på nästan 20 kg mer än vad som är rekomenderat BMI till min längd...

Nu jävlar!

Maken tippsade mig om en kost med mindre kolhydrater som hjälpt en han kände och jag kom för första gången i kontakt med GI och LCHF... Men att äta mer fett? Det kändes ju väldigt märkligt när man levt sitt vuxna liv med lätta, milda, flytande margarin, lightost, lightcremefraiche, sockerfritt och kalorisnålt och minimjölk...

Jaja, det är värt ett försök... 

Och JÄVLAR vilken god mat man fick äta, och kilona försvann och ju mer jag läste om det här dessto smartare verkade den här kosten. Jag upplevde själv att det hände mängder med andra saker i kroppen...

Mitt humör blev så mycket bättre av att slippa insulinutsöndring och "sockertoppar" och "sockerdalar", löjliga envetna krämpor i höft och axel försvann, magen blev tyst, platt och snäll på 3-4 dagar...  
Tänderna kändes renare när man inte åt något socker, fötterna som brukar vara torra blev mjuka och smidiga utan att smörja,  celluliterna började försvinna och jag började predika LCHF till alla jag kände!
jag gick ner 8 kilo på 3 månader och jag kände mig snygg och smal och alla mina kläder passade igen!

Eftersom vi här också inträdde IVF-världen så har följande år präglats av hormoner, akupunktur, matrestriktioner och panikkänslor inför min dröm om att bli förälder...

Sen vårt sista IVF i nov/dec 2009 så har jag inte brytt mig så mycket om vad jag stoppat i mig - kanske som ett slags tröst för allt som vi vart med om... Men nu är vi godkända föräldrar och ska påbärja en resa mot ett nytt sätt att ta sig an världen.

Jag vill vara nöjd med den jag är, äta det som passar min kropp och min själ - dvs nån form av kolhydratsnål kost - det är det som passar mig bäst. Jag vill kunna komma i de kläder som ligger och hänger i min garderob, jag vill vara rörlig och frisk för att kunna leva livet fullt ut som förälder, jag vill känna mig stolt och nöjd över min kropp och hur jag ser ut på de kommande familjefotona som jag ska leva med i resten av mitt liv. Den kost jag nu äter kommer ge mig allt det där - utan att svälta, utan att försätta min hjärna i nåt slags tvång och där jag måste väga, mäta, räkna, svälta eller äta kopiösa mängder för att känna mig mätt.
Det jag äter nu är en ren mathållning där jag utesluter matvaror som jag nästan är allergisk mot - jag går upp i vikt av dem. Men jag är mätt och glad och trivs med mig själv igen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...