Äldre kollegan har vart så rar och trevlig idag...

Jag har vart ensam i butiken större delen av dagen idag och inte träffat så många av stamkunderna. Några som jag misstänker kan vara inblandade i den här smeten tittade in och jag gjorde en insats och hjälpte dem få med sig en sak som de inet väntat sig. Ett tack från hjärtat fick jag.

Ringde efter en stund chefen och berättade vad jag fått reda på på morgonen - att det är nog så att mitt mående satt mycket större spår än vad jag själv förstått.
Men jag tänker inte be om ursäkt för det... För det vi gått igenom är en kris - och för mig den är långt värre än en förlust av en kär vän eller en släkting. Den är pågående och närvarande i allra högsta grad i stort sett varenda dag.

Jag pratade med den kvinliga kollegan som jag jobbar helg med. Hon har mått psykiskt dåligt under lång tid och hon frågade:

- Märktes det på mig när jag mådde dågligt?

-Ja, väldigt mycket, svarade jag...

- Där har du svaret, sa hon...

Så... mitt trauma har nog belastat mig mer än jag förstått själv...

Men - jag ber inte om ursäkt för det. För det har varit min vardag så länge nu...
Det tragiska är att ingen försökt underlätta eller komma till undsättning. Jag har fått krisa ner mig ordenligt... Jag har känt mig så otroligt otillräcklig på så många olika sätt. Det har inte funnits någon som tagit något steg åt mitt håll för att underlätta eller hjälpa mig. INGEN har frågat om det funnits något de kunde göra för mig. Sten har lagts på min börda...

Berättade för maken när vi gick hem och han sa... 
-men varför tar du på dig hela skulden, hur blev det här bara ditt fel, räcker det inte med allt vi gått igenom?

Jag är en duktig flicka, van vid att vrida och vända på mig och vara till lags. Det är ju inte med ont uppsåt jag gjort något av det här emot någon - allra minst mig själv... men vantrivsel på jobbet i stark konkurrans med det faktum att jag lidit av min barnlöshetskris i 3 år nu gör att situationen blivit för svår att hantera. Vanan trogen letar jag djupt i mig själv och ser min egen ofullkomlighet och otillräcklighet.

Minns en som berättade att hennes väninna på ett stort möbelföretag hade gått till sin chef och sagt att "nu ska jag genomgå IVF och jag vill stå tillbaka från min avdelningschefsroll för att jag inte kommer kunna fokusera på mitt jobb, mina kollegor och göra mitt bästa - för nu kommer fokus ligga på att bli gravid! Och detta accepterades och nån annan tog ett steg upp och fyllde i för henne...

I min värld har det inte gått. 

I min värld har istället mina kvinliga kollegor blivit gravida och de manliga har haft föga förståelse för mitt agerande.

Jag vet inte hur många gånger jag stått på jobbet och grinat och hört att det kommit en bil, fått torka tårarna och klistra på ett leende...
Jag är långt ifrån den enda kvinna som brutit ihop på jobbet vecka efter vecka - men eftersom vi är så få så har det inte funnits någon hjälp att få eller någon uppbackning att be om...

När vi kom igång med hemutredningen i våras så gjorde det inte saken bättre... att vareviga gång känna sig som en skitstövel och vränga ut och in på sina känslor och tankar i dagarna kring de inbokade besöken gjorde nog hela mig till ett infekterat sår. Jag vet att det gjorde det... jag orkade inte med nåt...

Men det har inte funnits någon enkel och bekväm lösning...

Jag vet ju att jag många gånger tänkt att jag borde prata med någon proffesionell. Jag gjorde tillockmed ett försök. Jag bokade en tid hos en samtalsterapeut. När allt var som mest sårigt med kollegans graviditet. När jag satt i rummet mittemot den här terapeuten insåg jag plötsligt att hon var ju gravid...
Jag fattade inte hur hon själv tänkte... 
Jag gick inte tillbaka...

När jag skriver så känns det som om jag borde skämmas som hela tiden försöker skylla ifrån mig. Men det är inte en situation som jag valt om jag hade haft möjlighet att välja... Det har gått mig förbi lite granna att jag faktiskt varit så transparent och genomskinlig i mina känslor och upplevelser. Att det tyvärr har påverkat så många andra...

Well. Nu ska jag försöka lämna den här veckan, ta lite ledigt från jobbet och vila mig lite...

 

Hedda

17 september 2010 13:52

Det är ju ett rent helvete du har gått igenom och fortfarande befinner dig i. Skulle vilja säga att det är omöjligt att fungera "som vanligt" på ett jobb när ens tillvaro är i gungning. Vi är nog många som har klistrat på ett leende och låtsats att alling är bra.
Men en sak som jag har börjat fatta nu när jag går i terapi, att det är jag som sätter upp de högsta kraven på mig själv. Den kvinna du skrev om tidigare som sagt ifrån om att hon genomgick IVF och ville ta det lugnare ett tag, jag tror ändå att förståelse kan finnas för att man säger ifrån. Är man öppen med det från början, så behöver det inte heller tisslas om varför man beter sig annorlunda eller kommer som ett vrak till jobbet. Förstår att det finns stora skillnader mellan kvinnliga och manliga arbetsplatser, men ändå.
Jag har själv inte varit särskilt öppen med vad som hänt mig, men har bestämt mig för att ta små steg till öppenhet hela tiden. Till slut kanske det går och då hoppas/tror jag att de flesta kommer att vara stöttande.

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

17 september 2010 17:20

Visst är det så att mitt "duktiga flicka syndrom" sett mig kapabel att klara allt själv. Dessutom har jag varit 100% öppen på jobbet sen dag 1 med vad vi gått igenom med IVF och så. Jag vet inte hur mina manliga kollegor ser på saken men kunderna har ju inte varit informerade...
Jag försökte förklara för äldre kollegan att jag haft det tufft med allt med barnlösheten och han svarade att "det får jag ta"... Så nån slags förståelse verkar inte finnas. Hans egen syster har dessutom adopterat - men det var på 70-talet när det såg helt annorlunda ut med väntetider och barn...
Jag hade aldrig räknat med att det skulle ta så här lång tid att komma ut på andra sidan med en familj när vi slängde p-pillren...
Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu när allt blev mitt FEL... Ska försöka utröna i helgen hur jag tacklar framtiden - hoppas chefen har något vettigt att komma med.

 

Sara

17 september 2010 21:54

Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än.... KRAM PÅ DIG!!!!!! Ta hand om DIG och mannen i helgen!!!
Tänker på Dig!!!

http://saxdesign.blogspot.com

litenlangtan

18 september 2010 08:45

Tack! Det känns värdefullt! Kram tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...