Idag har jag och maken vart på 30-årskalas med vänner. Med 5 barn från nyfödd till 5 år härjandes i full karriär har det vart fullt upp. R kommenterade att handlingarna nu lämnat landet och var upprymd över detta. Vi pratade också om familjen som fick lämna sin son i landet eftersom vi pratat om det tidigare...
A stod intill när jag berättade om familjen - men hon frågade inget om oss...
Jag frågade å andra sidan inte ett ljud om det som uppenbarligen hänt henne sen vi sågs sist i augusti - hon har separerat och bor numera själv och har barnen varannan vecka. Det är inget hon skyltat med och hon har fortfarande sin vigselring på fingret. Men av hennes facebookuppdateringar att döma så är det ingen hemlis heller och ganska lätt att genomskåda.

Hon som fyllde år har väntat över 4 år på sin son men tycks ha glömt den längtan och väntan så fort han ploppade ut. Jag minns att vi pratade kort om adoption när jag hälsade på henne då pojken var nyfödd. Sen dess har hon aldrig frågat mig om längtan eller väntan eller något alls...

Hennes svägerska väntar sitt första barn med leverans i april. Tanken slog mig att jag väntar lika mycket som henne, vi kanske blir mammor samtidigt? Hon är uppenbarligen en väntande mamma - men ingen ser på mig på samma sätt. Jag känner mig genomskinlig och osynlig...
Som att jag inte räknas. Som att min längtan och mina förhoppningar inte finns. För att jag inte har en stor kula på magen som skvallrar om vad som ska ske.

En annan vän är flygvärdinna och hennes ögon hoppade nästan ur skallen när jag svarade Colombia på hennes fråga om vi planerade att resa nån stans i år... :-D
Ändå vet hon att vi ska adoptera...

Vi pratade lite om detta när vi gick hem jag och maken och han sa att:

även om man inte är intresserad så kan man ju faktiskt ändå fråga; det är ju faktist rätt ohövligt att inte göra det. Då syftade han på A som stod intill när jag och R pratade om adoptionen som avbröts.

Jag tror jag är som de allra flesta när det kommer till det här. Om ingen frågar så är det heller inget vi direkt börjar prata om. Det har funnits med så länge nu, det har vart smärtsam och skitjobbigt många gånger. Men det har alltid gått snabbt över. Man har utvecklat ett sätt att ta sig igenom det. Att lägga locket på och släppa ut alla känslor när man är utom synhåll för andra. Men eftersom vännerna inte frågar så tror jag ju automatiskt att de inte är intresserade. Det är inget jag tvinga dem att lyssna på därför tar jag inte upp det spontant. Varför ska jag göra dem den tjänsten? Varför ska jag ge dem genvägen till mitt liv? Är de inte villiga att ställa frågan så ska de inte få det serverat på silverfat.

Men när lillo väl är här då blir det plötsligt oundvikligt att tala om det. Då vill de säkert ha del av vår historia - både dåtid och framtid. Är det rättvist att de ska tiga under tiden vi led och längtat och väntat och sen automatiskt få räkmackeinfo så fort vi blir en familj.
Jag vet faktiskt inte hur människor tänker?

 

TeachGirl

13 februari 2011 00:03

Det är trist att bli så osynlig. Vi är lika gravida som alla andra blivande mammor. Tråkigt att de här vännerna inte är så förstående. De vänner jag umgås med mest är otroligt nyfikna och frågar mycket. Kram!

http://varforinteviocksa.blogspot.com

litenlangtan

13 februari 2011 08:38

De allra flesta frågar faktisk och extra roligt är det när säljare och kunder frågar. Men det här är hänger MED barn vars ungar jag jollrat med, gett presenter och passat ibland... Svider extra mycket att bli osynlig då...

 

Hanya

13 februari 2011 10:06

Glöm inte att många inte frågar av hänsyn också, behöver inte alls betyda att de inte bryr sig. Tänk på alla som väntar och väntar, de HATAR till slut alla frågor om "har ni HÖRT något" Varför tar det så lång tid?" Jag brukar alltid (för inte flippa ur) tänka...de är i centrum av sitt liv...jag är i centrum av mitt. :-D

litenlangtan

13 februari 2011 11:21

Klok tanke - jag glömmer nog bort det där... Kan nog ändå påstå att det hade varit ganska befriande om någon enda av de där så kallade vännerna frågat en endast gång om hur det går...

 

ulle

13 februari 2011 10:09

Åh, gillar inte dina vänner fast jag aldrig träffat dem. Elakt o själviskt att inte fråga. Kanske vet de inte att nu är det positivt, de kanske fortfarande tror ni är i barnlöshetsträsket? Kram

litenlangtan

13 februari 2011 11:17

Vi är ju fortfarande barnlösa - det fortsätter vi ju att vara tills lillo är här. Det gör inte ont längre och jag vill gärna prata om det nu när det är nära - nen jag vill inte tala för de ointresserade...

 

Sara

13 februari 2011 12:47

Förstår precis hur du känner dig!!!! Men lägg istället energi på dom vänner som frågar och bryr sig!!!
KRAAAAM

http://saxdesign.blogspot.com

litenlangtan

13 februari 2011 13:05

Solklart att jag gör! Kan inte låta bli att reflektera och grunna på dem...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...