Förra året vet jag att jag var ledsen runt påsken - för att vi inte var bjudna på något alls och att mina "vänner" hade middag utan oss.
Samtidigt kände jag att jag inte ville vara där - för vi har kommit isär och vi ställer ju inte upp för varandra och saker som berör mig pratas det inte alls om. Vi låtsades stenhårt att allt var som vanligt. Fast jag så väl visste i hjärtat att så var det inte.

Ofta när jag har något över mig så gnager saken i min kropp. I ryggen av alla ställen. Tankarna mal i bakgrunden och jag kan vara lättirriterad och känna mig ledsen - utan att jag egentligen har vart med om något.
Men olustkänslan finns där och skapar spänningar.

I år ska jag jobba på påskafton, vi har inga speciella planer och kanske kommer några vänner över och grillar lite - helt opretantiöst... 
men det känns helt okej att vi inte har planer. Det gör inget att vi inte är bjudna på något särskilt eller så. Det fungerar fint för det är på ett annat sätt nu...

Vad är det då som gnager på mig? Jo att vi ska träffas hos A idag - i hennes nya lägenhet där hon numera bor själv med barnen varannan vecka. Att hon separerar har jag läst mig till och frågat R om - det är inget hon delat med sig av till mig.

Den person som var väldigt viktig för mig för många år sen finns inte mer. Hennes expojkvän jag har ett lättsamt "förhållande" till och hennes mamma har jag jag hjärtligt diskusioner med. Men med henne är det stopp. Den man hon separerat ifrån är inte heller något att sakna...

Trots att vi inte umgås längre och att det inte finns något att bygga på eller begrava och gå vidare kring så känns det jobbigt, olustigt, trist. 

Det är inte bara hon som gör det obekvämt och mindre kul att planera en möhippa. Det kommer kanske ett par "vänner" till dit ikväll men jag misstänker att ingen av dem kommer komma på tanken att fråga mig hur jag mår, vart vi är i vår process eller vad som händer härnäst och hur det känns just nu i väntans tider...

För jag har inte basunerat ut det för dem. De är inga personer jag träffar så ofta längre. de är mitt uppe i sina familjeliv och vi har väl kanske medvetet dragit oss undan eftersom det gjort ont att inte kunna vara som de...
De var närvarande på vårt bröllop. Det vet att vi ville gifta oss för att ha möjlighet att adoptera. De har träffat mig några gånger här och där sen dess och vi är vänner trots att vi inte umgås jätteflitigt... 
Men jag har svårt att tänka mig att de kommer fråga något om hur det går... 
A var ju den som senast hörde mig berätta något om detta vad jag vet. Samtidigt är hon den sista som skulle ta upp det med mig...

Nu är den här dagen snart slut. Har fått mycket gjort faktiskt. Grubblar över kvällen såklart men ska försöka roa mig på år lokala second hand en sväng på vägen hem...

 
Tänk om det fanns en enkel lösning? 

 

Hedda

20 april 2011 19:15

Det är sorgligt när vänskap upphör, förstår att du är ledsen. Hoppas att någon åtminstone kommer på tanken att fråga hur det går för er.
Det där med att vara bjuden och ha planer för helgen... Det mesta av sånt lade jag åt sidan efter att jag varit svårt sjuk för några år sen. Likaså det sociala spelet om vem som är mest "lyckad", har fin bostad, bra ställt, etc, det intresserar mig inte eftersom jag värderar annat i livet högre. Jag har nog blivit lite enstörig av mig, men det gör inget. :)
Hoppas du ska hitta gemenskap med det gamla umgänget ändå... :)

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

20 april 2011 22:47

jag är också enstöring nu för tiden men umgås gärna med vänner när vi kan. helger brukar vara tillfällen då man kan umgås lite mer och längre eftersom man är ledig mer - och antagligen blir vi kanske några stycken som grillar. Blir vi inte det är det helt okej också!

 

Ulrika

20 april 2011 21:36

Vanskap i alla dess skepnader ar nagot vacker som man ska kampa for (till en viss grans - sa klart). En liten fundering, nar din omgivning inte forstar - varfor inte beratta exakt hur du vill ha det? Vara overtydlig? Det har hjalp mig igenom mina ar som barnlos. Jag har inte latit folk gissa, jag har vaglett dem. Du tror det kanske inte, men folk ar sa radda. Sa radda. Sa radda. Dom ar radda for att gora dig ledsen. Dom ar hellre tysta an rakar saga nagot "fel" som du kanske blir ledsen av.

litenlangtan

20 april 2011 22:44

Deras tystnad är det som gör mig mest ledsen men jag vet att de kan vara rädda för att säga fel saker. MEN jag orkar inte vara guide i alla lägen. Antingen så är de intresserade och bryr sig om mig även om de är rädda för att göra mig ledsen - eller så är de ointresserade och fega och orkar inte själva möta motstånd som kan uppstå om jag inte vill prata om det. Enklare eller svårare är det inte. Som tur var frågade en och då kunde en annan haka på. Sen tog jag själv upp det hela när vi talade om tidsplaneringen. Med förebehållet att vi KAN ha fått besked innan möhippan blir av...

 

Hej och Hopp

20 april 2011 21:48

Hoppas de överraskar dig!
(om de nu har en chans att göra det - vet de överhuvudtaget om att ni väntar barn/har de någon möjlighet att veta det)
Hoppas i alla fall att det blir trevligare än vad du tror i alla fall! :-)

http://www.mintusenmilaresa.blogspot.com

litenlangtan

20 april 2011 22:45

En person överaskade mig!

 

Ulrika

21 april 2011 02:41

Personligen tror jag inte att det sa enkelt. Enligt min erfarenhet far man allt som ofta guida eftersom man sjalv inte ar normen. De flesta andra har inte kunskap alt kan inte relatera till det vi gar igenom. Sa aven om de har viljan att stotta (som jag tror att de allra flesta faktiskt vill) sa finns kanske inte formagan. Men likval som jag ber om forstaelse, sa maste jag ocksa visa det. Summasummarum, jag vagrar att bli ett offer/en martyr.

litenlangtan

21 april 2011 07:06

Svårt att bemöta detta i ett svar. det får bli ett eget inlägg...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...