Surfar runt på måfå - hamnar på en blogg som refererar till den här artikeln

som handlar om en likande upplevelse som Kix gick igenom för inte så länge sen...

Paret blev tillfrågade om ett svensk barn som inte var fött - och de har blivit de enda föräldrar som det här barnet känner till eftersom den biologiska mamman inte ens sett sitt barn efter förlossningen. De fick barnet i sin vård endast 4 timmar efter förlossningen.

Efter 8 månader ångrar sig de biologiska föräldrarna och vill upphäva adoptionsmedgivandet. Jämte artikeln finns två länkar som handlar om adoptionsprocessen i Sverige och att de biologiska föräldrarna har stark makt i lagens mening.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka - självklart är det fruktansvärt för de biologiska föräldrarna att behöva ge upp sitt barn. I alla länder, i alla lägen, i alla situationer. Samtidigt undrar man hur länge man ska ha "ångerrätt"? Det står i artikeln jämte att 6 veckor är kutym att ha som "betänktetid" innan man går vidare med adoptionen i lagens mening...

Jag kan tycka att det är barnet som kommer mest i kläm här - han blir "långsamt" övervallad till den biologiska familjen där han ska bo halva tiden hos sin biomamma och halva tiden hos sin biopappa - som han inte känner.
Jag skulle på inga villkor vilja vara med om detsamma - varken biofamiljens öde eller adoptivfamiljens öde... Mitt hjärta finns hos barnet, pojken - som tillbringat sina första 8 månader med "adoptivfamiljen" (jag sätter detta inom parentes - tanke var att adoptionen skulle komma till skott - varför den dröjt så länge som 8 månader finns det ingen förklaring till - då är jag tacksam över att vår domstolsprocess endast kommer ta 3-6 veckor!) som är helt förkrossade över beslutet att barnet tas i från dem såklart.
Jag kan ju förstå deras känslor...
-"Förut längtade jag efter ett barn, vilket som helst - nu längtar jag ju efter honom"

Jag kan också sätta mig in i hur kvinnan som fick lämna sin son i landet kände efter att hon kommit hem. Jag längtar ju efter vårt barn - men jag vet inget om det ännu - pojke, flicka, 1 år eller 3 år - vi vet inget alls. Förutom att håret är mörkt och likaså ögonen...

Men dessa kvinnor längtar ju efter 'sina barn' som de blivit tillfrågade att älska och vårda - men sen mist... Fast de är i livet...
Så grymt, så hjärtlöst, så fruktansvärt...

Jag gråter stora mörka tårar på insidan och känner hur strupen snörs åt och det trycker över bröstet...
jag vill inte vara i deras kläder - jag vill att de ska få bli lyckliga som hela familjer till 'sina barn'

-edit--------------------------------------

Nanashi upplyste mig om att krokoditårar betyder "falska tårar" och det var inte så jag menade... jag skrev det i betydelsen "stora tårar" så jag har ändrat rubriken...

 

Nanashi

17 maj 2011 09:46

Vad vansinnigt att knyta an till sina föräldrar i 8 månader och sen behöva flytta till sina (separerade) biologiska föräldrar som inte ens har frågat hur barnet mår under denna tid. Jag trodde att svenska adoptioner gick igenom snabbare än så, men det måste väl ha varit ett specialfall. Ett väldigt olyckligt specialfall :-(

Sen tänker jag vara lite petig (sorry!). Tänk på att krokodiltårar är ett vedertaget uttryck för falska tårar, alltså när man bara spelar ledsen. Så det blir väldigt missvisande att skriva att du gråter krokodiltårar. Du behöver inte publicera min kommentar om du inte vill :-)

litenlangtan

17 maj 2011 14:26

Jag har inte ens tänkt på innebörden - utan tänkte att det var extra stora tårar... *rodnar* jag ändrar rubriken till något annat- tack för påpekandet!

 

Hanya

17 maj 2011 09:55

Åh...usch. :-( Vad uselt skött av socialen. Verkar mest som de utnyttjat föräldrarna att vara en sorts familjehem till den biologiska mamman hamnat på fötter. :-(

 

MDB

17 maj 2011 17:01

Håller med dig om att det är ju barnet som kommer i kläm här. Visst är det fruktansvärt att ge upp sitt barn om man dessutom inte är helt säker, men tyvärr känns det som att sådama här fall handlar om föräldrars rätt till sitt barn snarare än barnets rätt till en trygghet.

http://minadrommarsbarn.blogspot.com

litenlangtan

17 maj 2011 17:46

Du har helt rätt, ser man till barnets trygghet eller lagens vinnande kraft. Det är ju extra svårt att skriva om då vi står på båda sidor i ett sånt här fall - vår möjlighet att bli föräldrar bygger på någon annans omöjlighet - samt vetskapen att vårt barns föräldrar aldrig kan få möjligheten att ångra sig för så fungerar det inte i det land vi adopterar från... Där är kanske Sverige rätt unika...

 

Sara

17 maj 2011 21:36

Jag bor i samma kommun som den drabbade familjen och detta är något som berört MÅNGA i min omgivning. Så fruktansvärt jobbigt för familjen, kan inte för mitt liv föreställa mig hur det skulle kännas.
Nej, jag anser inte att man alltid ser till barnets bästa utan till de biologiska föräldrars rättigheter......
Sitter just nu och väntar på vad som ska beslutas i Mars kommun gällande de barn som tagits ifrån sitt fosterhem....ännu en sorglig historia.

http://saxdesign.blogspot.com

litenlangtan

17 maj 2011 22:36

usch usch usch - Det är verkligen en helt makaber situation för alla de inblandade. jag blir bara så ledsen när jag hör om än fler fall...

 

Åsa

19 maj 2011 10:21

Kikar in och tackar för omtanken. Maj är snart slut och vår juridiska karusell är inte över än. Jag var tvungen att läsa en gång till vad den andra mamma sagt...precis så säger jag till min omgivning. Nu hanslar de tinte oma tt få barn, nu handlar de tom att få VÅRT barn. Mitt hjärta blöder för denna familjen för jag vet hur fruktansvärt det är att säga hej då. Kram kram

litenlangtan

19 maj 2011 19:08

Hej!

 

Åsa

23 maj 2011 12:48

Hej igen! Jag ringde faktiskt upp journalisten som skrivit artikeln om familjen du skriver om ovan. Hon skulle förmedla mitt namn och nummer till dem om de vill dela tankar med en som delar deras erfarenheter. Vi får se om de hör av sig!

litenlangtan

23 maj 2011 12:53

Åsa - du har ett hjärta av guld! Hur orkar du? Och dessutom finnas där för andra?
Å andra sidna får man ju som bekant så mycket styrka ur att kunna dela och bli förstådd... Och i den här familjen har du ju tyvärr det - förståelsen för samma hemska upplevelse...
Allt lycka och styrka till er alla fyra!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...