Sitter just och kollar på "sommarpratarna" på tv - Mustafa Can berättar om sin mamma som fött fram 14 barn. men hon har misst 7 av dem...
'Att mista ett barn är som att dö lite själv' säger han...

-Hur FAN orkar man gå vidare med sitt liv när man dött själv 7 gånger...

Jag tänker att man inte ens behöver mista ett barn för att dö lite granna...

Det räcker faktiskt med att mista förmågan att få barn.

Alla kan på något sätt relatera till att mista någon. Speciellt att mista ett barn. Det är ju ändå meningen att man ska dö före sina barn.

Men väldigt få människor kan relatera till att miste förmågan att få barn. Att det liksom aldrig blir.
Nu känner jag mig plötsligt ledsen igen. Det blir så verkligt och nära igen allt som vi gått igenom.

-tror du vi har vårt barn till nyår? frågade jag maken idag.

-det hoppas jag, svarade han.

På nyårsafton är det exakt 5 år sen vi först började försöka och vår längtan blev verklig. Jag minns att vi talade om att satsa tidigare - att våga ta steget snabbare, men vi hade ju precis träffats. Vi hade ju inte ens lärt känna varandra. Tänk så lång tid det nu gått. Tänk så väl vi känner varandra nu. Tänk vad vi upplevt och gått igenom innan vårt barn kommer till oss.

Tårarna bränner bakom ögonlocken igen. Sorgen blommar upp och jag känner mig återigen så jävla hopplöst barnlös. Återigen är jag liten och meningslös. Vi kommer fira ytterligare en midsommar utan barn och vi är det enda paret där utan barn. Numera talar vi helt öppet om det med alla som kommer vara där. Men vi har fortfarande inga nya svar. Inga nya upplysningar och inga nya besked...

Vi har sett en film idag - som inte lämnade ett enda svar. Karaktärer utan namn. En hård och sträng far, en kuvad mor som inte kan ge skydd åt sina söner. Den äldsta sonen som lite ger igen för all skit han ständigt får av sin far - på sina yngre bröder. Ett dödsfall - vem dog egentligen? En av sönerna dör, hur då? Hopp till en vuxenvärld. Vem är kvar och vilka sörjer vem? Vad hände egentligen?

Det var fullsatt i salongen. Men många gick. Filmen hade transportsträckor som inget gav något åt handlingen över huvudtaget.

Kommentaren från kvinnan jämte mig efteråt:

-det här var den sämsta film jag sett i mitt liv. Men vi satt kvar och det var verkligen en bedrift.

Det jag mest av allt kommer bära med mig var de kränkade utfallen från fadern emot sonen. Hur barnet ifrågasätter varför den vuxne har rätt att bete sig på det sätt som barnet förbjuds att göra hela tiden. Hur barnet sedan "bossar" över syskonen och plågar dem på samma sätt - för att utöva samma typ av makt som fadern gör emot barnet.

Jag känner igen detta ifrågasättande - inte från min egen barndom men från barn i min direkta närhet. Och hur jag inte vågade lägga mig i och ställa till med bråk då det förekom... Och hur jag ångrar det idag. Att jag inte stod upp för dem!

 

Åsa

20 juni 2011 14:09

Jag har aldrig kännt mig så barnlös som just när vi väntade från Colombia. Å andra sidan är den tråkiga vänta-tiden som bortblåst när man väl får sitt barn. Vi har passerat 6-års dagen för sista p-pillret och är längre från barn än någonsin. Kram kram

litenlangtan

20 juni 2011 15:28

Åh styrka till er! Jag förstår att er situation är oändligt hopplös då ni sitter fast i byråkratins käftar! Hur står man ut? Vad gör att man orkar framåt? Vilket otroligt driv och längtan ni måste känna - för att inte tala om inneboende styrka! Fin midsommar önskar jag er båda!
Hoppas att alla problematiska knutar snart löser upp sig och att ni får det barn ni önskar er! KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...