Sov länge på lördagen och åt god frukost - sen gick vi en sväng till lokala loppisen och sen tog vi en gika. Efter det jag tog mig an fönster nummer två och fick faktiskt klart fönster nummer 1. Upptäckte dock att en del på fönster nummer 2 var trasig så att vinkeljärnen rostat och blivit dubbelt så stora så fönstret kommer vara svårt att få ihop även om jag kan byta ut den trasiga biten. Jag ska ta mig till byggnadsvårdsbutiken idag och kolla om de kan hjälpa mig på något sätt...

Fönsterjobbet tog i stort sett hela dagen och jag hade lite hjälp av mannen med i och urtagning av fönster :-D
Vi grillade på kvällen och la oss tidigt - frisk luft och kroppsarbete gör en trött!

Söndagen startade rätt tidigt. Maken tog en runda med en löparkompis medans jag stökade runt lite hemma. Sen skulle vi åka till min bror med pendeltåget. Väl på plats var det kaffe och macka och sen hoppade vi studsmatta och tog med brorsdottern på en cykeltur...
Brorsan gjorde middag och vi andra satt mest och slöade...
Dagens stora irritationsmoment var västtrafik återigen! Vi har kommit fram till att varje gång vi åker kollektivt ihop så blir vi förbannade! Den här gången skulle vi åka rätt långt - över flera zoner. Och för att inte göra fel ringde jag till västtrafik för att fråga. Bussen hann komma innan de svarade och jag gjorde som jag brukar (+ VVK och sen visa kortet)

Detta är helt korrekt sa hon i telefon, sen checkar du ut och checkar in med bara plus på tåget...
När konduktören sen kollade mitt kort ombord på tåget sa hon att jag bara checkat in 1 person...
Så hur gärna man än vill göra rätt så blir det alltid fel. 
jag funderar på allvar att gå med i Planka för på något sätt så tror jag ändå att det skulle vara mest lönsamt för mig som åker sällan. Trots att jag verkligen försöker göra rätt med kontoladdning så blir det ständigt fel...
Tyvärr tror jag inte man kan åka över fler än 2 zooner med SMS-biljett annars hade jag lätt gjort det eftersom det är smidigare...

Sjukt är också att vi som åker sällan tjänar på att åka med SMS-biljett som då gäller i 3 timmar medans en kontoladdning över våra zooner bara gäller i 90 minuter... och då får jag lösa ny biljett på hemvägen och det blir i längden dyrare för mig...

Jag kan tala mig varm emot det här nya systmemet men ska faktiskt kanalisera min ilska på rätt sätt och skriva brev till västtrafik idag!

Hur har din helg varit förresten?   

Jag gillade också den här kolumnen som var i Metro i färra veckan - riktigt bra!

Vaknade vid 9 och åt lite fil och sen drog jag på cykeln till mammas jobb för att låna bilen. Träffade på en bekant på handelsträdgården där jag köpte pelargonier. Snirklade mig ut på landet och hamnade så till sist hos Kvarnlyckan. Där blev jag varmt välkomnad av två blöta nosar och steg in i husets hjärta direkt. Två lite blyga pojkar höll på att busa runt i köket medans deras mamma lagade lunch...

2 stycken "pricktroll" levde rövare i köket!

Efter den goda lunchen tog vi en tur i omgivningarna och jag fick bräka med fåren, smeka sammetsljuka mular och leda en shettis in i boxen. hönorna sprätte och barnen lekte och kivades om vart annat.

En fin dag med en fin vän och hennes fina barn!

Tur jag hade laddat positiv energi för bilresan hem slutade med nära nog 2 timmars bilköande... *örk*

Sen mötte jag mannen i stan och så cyklade vi långsamt hem. Nu är han ute och joggar och jag ska stöka lite här innan middagen - avrundar kvällen med lite vin - det är jag värd!

För en tid sen råkade jag ut för ett företag som lurade mig att skriva på en order med det totala värdet 10 000:-

Vi betalade en faktura och trodde att skiten skulle vara ur värden - men snart kom nästa faktura och de personer som driver företaget är listiga skojjare som inte släpper en tum. De har skickat kravbrev på kravbrev och slutligen kom ett brev från ett inkassoföretag.
Jag bestred även den fakturan och har liksom bara lagt alla dokument på hög och inte orkat bry mig om i fall det skulle gå vidare...

Igår ringde de från det här företaget och frågade om vi ämnade gå vidare till rätten med vårt bestridande.
Jag svarade att vi helst vill att de skulle avskriva ärendet, ta bort oss som kund och sen ge fan i att ha kontakt alls någonsin mer.
-Då gör vi så, sa killen...

Häpen lyssnade jag på hur han sa att de skulle ta bort oss som kund och stryka ärendet och inte gå vidare och bara lägga ner allt.

Det vill jag har skriftligt på sa jag och sa också att jag snokat lite på egen hand och bedömde deras företag som oseriöst på olika sätt.
Istället för att elakt argumentera om att jag var dum i huvudet som inte hade kollat NOGA vad för papper jag satte min namnteckning på som de gjort tidigare bad han mig om synpunkter på hur de som företag kunde förbättra sig och utvecklas och växa på ett bra sätt.
Bah!

Ge fan i att vrida på sakers mening och lura in oskyldiga människor...
Och ge folk en chans när de inser sitt misstag.
Var lite vanligt hövlig mot folk och tjäna dina pengar på ärligt vis.

 
Jag ropar inte hej förrän posten kommit!

Jag snackade ju med AC igår... idag fick jag mail från den som lämnar över till den (ny)gamla kontakten...

Nu är vi 9 familjer(!) som väntar plötsligt... En familj har fått förfrågan om ett syskonpar (dem vi träffade på hämta-barn-kursen???)
De senaste som kom hem med barn har visst väntat sen förra hösten. Vi ska nog räkna med ett år innan besked om barn...

yada yada...

Men förra hösten är tidigast aug/sep och om de kom hem nyligen så är det ju 9-10 månader sen de skickade ansökan och med 2 månader i landet blir och 1 månads väntan på RB blir det ju ca 6 månaders väntan på BB?
Att jag inte kan låta bli att spekulera... :-D

Well - jag orkar inte hålla reda på alla knasiga fakta och märkliga vändningar hit och dit. Det gör mig bara på dåligt humör och jag kan inte gå omkring och läcka mer nu. Vår AC-representant skulle ev återkomma med ett mail också - förhoppningsvis innan sin semester om några veckor...

Sen vecka med märkliga kollegan. Imorgon är det jag och tjejen som jobbar och det ska bli en fröjd!

Glatt ser jag iaf att 12 000:- friska kulor rullat in på sparkontot i form av skatteåterbäring...
Kanske ska samla lite ork och gå och köpa mig en kamera i helgen?

Behöver något kul att roa mig med!

Snart ska jag få se min goa man iaf! Liseberg och Johnossi - här kommer vi!

Idag för fem år sen skulle jag på date med den här spännande killen som jag var så nyfiken på... Han som jag redan var lite förtjust i över telefon.
Han som skrivit så fint i sin presentation på datingsidan och som hade en så rolig och klurig bild.

Nu skulle jag få träffa honom på riktigt! Oj oj, jag var duktigt nervös. Tänk om han inte var det jag trodde? Tänk om han inte alls var intresserad av mig på samma sätt?

Vi skulle mötas på klassisk mark - vid en brunn vid den största knutpunkten för bussar och spårvagnar mitt i stan. Och när jag såg honom så kändes det bra... Vi kramades och började genast prata. Han hade en plan om vad vi skulle göra och vi följde den. Vilken start vi fick! Så rätt det kändes från början. Men hur kan man veta det? Den 'stöt' som gick igenom min kropp när jag några timmar senare tog hans hand vid ett övergångsställe - den var på riktigt och den finns där än - känslan av att vara lyckligt lottad och fantastiskt tacksam över att det var just vi som fann varandra.

Vi har båda haft närkontakt med det mörka i livet. Besvikelser, tuffa upplevleser och minnen som gett djupa ärr inombords. Vi tar inget eller ingen för given nån av oss. Vi vet att det är ett "jobb" att hålla en relation levande och stark - alla relationer har sina framgångsrecept såklart.

Ärlighet, tacksamhet och hjälpsamhet är bra byggstenar - kryddat med lite passion, upptäckarglädje och förståelse så kommer man långt.

Fem år har passerat - ibland känns det som det var igår vi var på första daten, grillade vid havet, bilade genom Sverige för att hälsa på hans familj, tog avsked vid en festivalbil, låg i gräset en sen natt och tittade på stjärnorna eller åkte för att mata den lilla ensamma katten.

Men fem långa år har passerat - många berg-å-dalbanor har vi åkt under tiden - inte fysiska sådana utan mentala och själsliga. Men snart får vi stiga av den här åkturen och stiga in i pariserhjulet eller farfarsbilarna istället. Lite långsammare, lite sävligare gupp på den turen...

Jag har sannerligen tröttnat på berg-å-dalbana...

 
Ge mig Farfarsbilar nu!

Spanskan går frammåt - det är kul och jag gjorde faktiskt en del av läxan redan i går kväll i sängen. Jag begriper mer och mer i löpande text och det känns skönt inne i mig när jag förstår.
För jag vill gärna förstå. Jag vill kunna meddela mig och förklara vad jag vill och vad jag känner. Jag är en sådan person.
Men det är svårt. Och jag är faktiskt inte hopplöst sämst längre. De andra eleverna är också som fågelholkar och stakar sig och känner sig dumma för att de inte förstår vad fröken säger. Men de har börjat om och repeterar. De har lärt sig en gång förut, det borde finnas närmare i deras minne. Jag har aldrig försökt lära mig språk som vuxen förut.

Eller jo, vi testade italienska tillsammans jag och maken vid ett tillfälle - haha - vår lärare var mer intresserad av att höra sin egen röst än att försöka få oss att prata... :-D

Mitt problem är att jag vill 'översätta' alla nya ord vi lär oss ju mer jag får användning för mitt språk. Jag vill kunna skriva "habla=prata" i min anteckningsbok och på en del ord går det ju att direktöversätta. Men många ord har flera betydelser och används på flera sätt. Och kursen jag går ger inte ofta "direktöversättningar" och det blir en krock där.
Men det går framåt och vi har kul under tiden...

Jag gick in på Kvarnlyckans blogg och såg att hon refererat till mina inlägg om vänner och bekanta och kollegor och alla känslor som väller över mig dagligen...

Jag är ingen enkelt person att vara vän med - jag är ofta ganska bestämd och har vilja och förväntningar av stål. Och jag är barn av min tid - jag har terapiat mig igenom saker och ting i mitt liv.

Under den allra värsta perioden i mitt liv fanns två underbara personer vid min sida. Dels R och dels J. R stod ju brud i förra veckan och J var min tärna när jag gifte mig. Jag har dem väldigt nära mitt hjärta. Näst efter dem står N-E på tur. Äkta vänner som jag älskar och saknar tidvis då de har väldigt upptagna liv...

N-E frågade hur det var med de övriga i går. Hur mår J?
-Tja, jag vet inte, jag pratar så sällan med henne nu sa jag. Jag berättade om hur jag och hon grälat på varandra under perioden fram till vårt bröllop. Vi blev ovänner kring nyår förra året och det tog lång tid innan det repade sig. Den att hon valde bort R så komplett ur sitt liv med orden: "jag känner inte henne längre och hon känner inte mig" - det kändes så hårt och ledsamt och kanske tänker hon likadant om mig. Att vi är främlingar för varandra... Snart så är det verklighet.
Jag minns att jag tänkte att den dagen jag vill ringa henne och berätta att jag blivit utsedd till mamma till det underbaraste barnet i världen så vill jag ju veta att hon vill dela den glädjen med mig. Inte klicka bort mig på telefonen och SMSa och fråga om det var något viktigt jag ville...

Jag vet också hur hon tänker ibland - att det kan vara bättre för en själv att välja bort istället för att bli bortvald. Så jag kör på hennes metod nu. Jag väljer bort henne - för det kanske gör mindre ont.

N-E - min kloka vän sa, det kanske går över, det kanske ändrar sig, det kanske vänder...

Och jag kan önska mig det. Att det ska vända. Samtidigt träffar jag en av J's bästa vänner varje vecka. Hon försvarar J och säger att hon har så mycket att göra, så fullt upp...

Jo, det kan vara så. Jag har försvarat min fars dåliga beteende också i många många år. Han har haft fullt upp med att förstöra för sig själv under perioder då vi andra i hans familj skyddat hans beteende med att "han är så upptagen, har så mycket omkring sig, han har så fullt upp. För fullt upp för att ringa eller SMSa eller skicka ett mail? Han har fortfarande inte förstått att om han vill umgås med mig så får han bjuda till. Jag har inte ringt och bjudit ner mig själv på över 1 år...

Det skulle ju inte handla om mig så mycket den här gången. Men minnen kommer till liv, tankar bubblar upp och sårskorpor kliar och ömmar. 

Min allra bästa vän har jag hos mig nästan varje dag. Den som står mig absolut närmast i livet. Som ska finnas där länge länge och som alltid finns där och förlåter mina oförätter...
Han stöttar mig när jag är ledsen och han är glad för mig och han gläds med mig när jag är glad.
Jag är så lyckligt lottad som har en sån fin vän, älskade och make!

Ibland vill jag vara en förebild och faktiskt inte vara så dum och envis - om jag längtar efter någon så kan jag väl lika gärna låta den få veta det istället för att envist hävda att jag ringde sist, jag bjud in sist, jag hörde av mig sist...

Men ibland kanske den stora saknaden ska drabba den andre likväl? Att om personen undrar varför mötena uteblir, varför telefonen är tyst och mailkorgen tom...
Men tänk om den inte drabbar alls? Då fanns det väl inget att bygga den vänskapen på?

ok.

Men jag köper inte det. Man investerar i en relation vad man är beredd att förlora. Det har jag också lärt mig under terapi. När man känner att man gett allt men ändå inte får tillbaka. När man försökt ställa upp men inget får igen. När man ger en människa tusen chanser men alltid blir besviken. Då orkar man plötsligt inte mer.

Jag har mycket hellre få vänner som faktiskt hör av sig, tänker på mig i olika lägen, vill träffas spontant eller planerat eller som åtminstone kommer tillbaka med ett förslag på ny mötestid då man tvingas ställa in... Som jag kan lita på när det blåser orkan. Som tröstar när jag är ledsen och som orkar höra samma klagosång om och om igen.

Nu klagar jag inte ens längre. För det har ju inte haft någon effekt alls och jag har gett längre tyglar och jag har gett chanser att få till det...
Men det fungerar inte... Då kan jag inte ge mer.

Blev det rörigt och osammanhängande?