Igår hade jag en förlamande ångestkänsla som låg som en tung klump i bröstkorgen - hela hela dagen. Jag försökte få mitt fejkade leende att nå ögonen men jag tror inte jag lyckades hela vägen. 

Jag vet inte riktigt vad det är för känslor för så här nere var det lääänge sen jag kände mig. Så det är lite främmande att det inte ger med sig, att jag inte kan sätta fingret på vad det är som orsakar den här krampaktiga ångesten. Jag känner att jag behöver gråta men jag förmår mig inte att göra det.

Det är kanske en kombo av olika saker... Flera nya gravidbesked som samlas på hög, en bebis här, tvillingar där och 18 helt dolda veckor och jävla ultraljudsbilder i ansiktet på FB - näe...

Igår hade en gammal kärlek till mig födelsedag. Eftersom vi är "vänner" på FB så basuneras det ju ut där, på min sida hela dagen. Han är lycklig med sambo och två små söta tjejer... Radhus och familjelycka.

Det är den där känslan av att inte ha kommit någonstans på alla dessa år. Vi är fortfarande på samma plats. Vi stampar vidare på samma fläck - vi har nött ut både skor och golv där vi vankar runt runt runt på exakt samma ställe...

Jag försöker att hålla humöret upp och inte tänka bakåt utan framåt men den här jävla årstiden gör att allt dalar...

Redan torsdag idag - den magiska snabba men ack så långsamma tiden rinner igenom timglaset. Ångesten sitter som en propp där och trycker på mer eller mindre.

Dessa år går fort men de rinner tröga som sirap förbi mitt minne när jag läser tillbaka på min hemliga dagbok, mina bloggar och ser mina vänners barn växa upp.
Många av dem är nu nöjda med de barn de har. Inga fler. nej, två räcker...

Ha, två? Jo du. Det kanske bara blir detta enda barn. För vi kanske inte kan få råd med två? Vi kanske inte har tid att vänta på ett till? Vi kanske inte får den möjligheten.

Förlamande på ett obehagligt sätt - sådan är min ångest. Och det var så länge sen jag kände så här...
Jag får inget ur händerna. Jar orkar inte ta mig ut i den välgörande skogen när det regnar katter och hundar och mörkret sakta kommer krypande...

Jag sluter ögonen och försöker tänka "målbild"...

 

Maja Gräddnos

8 september 2011 10:36

Kram och dubbelkram!!!!!

http://majagraddnos.wordpress.com

litenlangtan

8 september 2011 11:03

tack Maja!

 

TeachMom

8 september 2011 18:53

Jag tror att gråten just nu är den bästa medicinen. Häll ur dig allt och kom igen. Nu är det relativt kort tid kvar och nu börjar du känna av att ni väntat en evighet. Kramar!

http://varforintejagocksa.blogspot.com

 

Hedda

8 september 2011 21:17

Usch då. :( Ibland har man såna dagar. Kram!

http://heddasdagbk.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...