Hos Maja Gräddnos och Lady Dahmler pågår det livliga diskussioner kring förmågan att älska ett adopterat barn - och om föräldraskapet är ädlare och bättre för att man kämpat länge för att få sina barn...

Om jag på något sätt var tveksam kring min förmåga att älska det barn som kommer till oss skulle jag aldrig adoptera. Jag vet att det finns många som resonerar så - "jag kanske inte kan älska det barnet lika mycket eller på samma sätt som ett barn av mitt kött och blod".

Men adoptera inte då...

Att adoptera betyder - "att uppta som sin egen" - och jag tycker att själva handligen bekräftar hela saken. Att vi är mogna och villiga att älska det barn som kommer till oss.

Sen är det nog idag så att de som väljer att adoptera är av en särskild "sort". Vi HAR kämpat, vi HAR funderat länge, vi HAR en svår bakgrundshistoria med långvarig barnlöshet bakom oss. Vi har fått diagnoser, missfall, avbryta graviditeter på grund av svåra sjukdomar eller andra tragiska skäl.
Men vi har ett starkt argument gemensamt - vi längtar efter barn. Så gränslöst mycket att vi är mer än villiga att älska det barn som kommer - vare sig det är svart eller vitt, rödhårigt eller blåögt, handikappat eller fullt friskt.
Vi är tillochmed så galna att vi betalar stora summor pengar, sparar semester i flera år, avstår från en herrans massa saker i livet för att nå vår dröm: ett barn.

På kuppen får vi utstå en massa oförstående kommentarer, gliringar, fördomar, rasism och generaliseringar ovanpå de utredningar, behandlingar, våndor, obheag och ovisshet som barnlöshet innebär.

Jag säger inte att det är bättre eller ädlare än att bli gravid naturligt och föda biologiska barn.

Men som Maja Gräddnos beskriver det så har vi lärt oss en jävla massa på vägen - och vi har ett konkret svar på varför vi vill ha barn.
Allt för många barn finns till för att deras föräldrar varit oansvariga och inte tänkt steget längre...

"Problemet är väl att du förväntas älska ditt biologiska barn utan förbehåll och direkt, men att du måste arbeta med anknytningen till ditt adopterade barn. Jag tycker dock att det verkar finnas flera biologiska föräldrar som har rätt svåra anknytningsproblem till sina barn, skillnaden är väl att man som biologisk förälder aldrig tvingas reflektera över det.
Jag håller med om att man adopterar för sin egen skull som förälder, precis som att man skaffar biologiska barn för sin egen skull, inte för att det finns så många oönskade ägg och spermier som någon måste ta hand om."

Den här kommentaren är väldigt bra - den tar upp något som biologiska föräldrar har mer automatiskt - anknytningen. Mamman och pappan finns där genast för att finnas till för det lilla barnet. De finns där nästan hela tiden och anknytningen och utvecklingen pågår dygnet runt.

Med ett adopterat barn påbörjas anknytningen när vi får varandra och det måste hela tiden jobbas på den på olika sätt. Vi måste stå kvar och vi måste älska oerhört hela tiden för att bevisa för vårt barn att vi är att lita på.

Sen berör också kommentaren något som är viktigt - vi gör det här för vår skull i första hand - inte för att hjäpa ett barn.

Men kommentaren påtalar också att biologiska barn kommer till av samma självklara egosim. Så där i ligger ju ingen som helst skillnad.
Det gäller att komma ihåg det.

Jag är öppen med vad vi gått igenom och med vad vi står inför - men många många gånger möts man av fördomar och helt felaktiga påståenden om adoption. Ibland orkar man försöka förklara hur det ligger till - ibland hör man direkt att den här personen är inte villig att lyssna - den vill bara mala på med sina egna formuleringar.

Det är bra att det pratas mer om adoption - men jag ogillar att man belyser helt meningslösa och ogrundade påståenden.

Vad tycker du i den här frågan?

 

Märta

22 september 2011 10:19

Jag har själv aldrig tvivlat på att kunna älska ett adopterat barn. Men jag vet att det är en vanlig rädsla hos de som funderar på att adoptera. Det behöver inte vara något fel i det, utan kanske bara en process de behöver gå igenom för att sedan komma fram till att de kommer älska barnet utan deras gener...

http://ivantanpaettbarn.wordpress.com

litenlangtan

22 september 2011 11:58

Jag har heller aldrig tvivlat på förmågan att älska barnet oavsett gener.
När vi höll på som mest med egna försök och IVF var det väldigt fjärran att adoptera - det har vuxit fram hos mig som det förmodligen växer fram hos många andra - då det sällan är ett första alternativ. Sjukvården matar ju en med IVF och donation och insemineringar först...
Adoption pratas så lite om på klinkerna tycker jag...
Tror du inte att det skulle vara många fler som adopterade än harvade runt i IVF år efter år efter år om man inte har nån slags egen gräns för vad kärleken förmår? Om man tvivlar på att kunna älska ett barn oavsett vad det har för biolgisk bakgrund så kommer man kanske inte över det?
Det känns som att jag gick igenom en trestegsraket - först trodde jag allt skulle gå som en dans på egen hand, sen trodde vi att IVF var lösningen - för att sen gå vidare till adoption. Men något tivel har jag inte känt och därför var steget över till adoption inte så svårt - vi växlade fokus från VÅRT barn till vårt BARN!

 

Hedda

22 september 2011 20:21

Bra att du tar upp att motiven att få barn inte är olika oavsett om de kommer biologiskt eller adopteras. Det är en helt mänsklig önskan om barn och föräldraskap som ligger i botten. Det är också en handling som varken är mer eller mindre egoistisk oavsett om man har lätt eller svårt att få barn, oavsett hur man får dem.
Blir så trött på fördomar och okunskap.

http://heddasdagbok.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...