Måndagar är alltid lika spända - man kollar telefonen hela tiden, är den påslagen, har den ljud, är den laddad - hör jag OM det ringer?

Tisdagar är ungefär som ovan - jag tar med telefonen på toa, jag har den i fickan och lättåtkomligt med överallt...

Onsdagar går det upp för en att nej, de kommer inte ringa den här veckan heller - man släpper det krampaktiga greppet om mobilen... lämnar den obevakad längre stunder.

Torsdagar - då börjar man längta till fredagen då det är möte på vårt barnhem. Kanske är det vår akt som åker fram den här gången?
Håller tummar och hoppas att vårt barn blir matchat under morgondagen.

Fredag - hoppet om att de ska ringa den här veckan är helt ute, men jag är ändå uppåt eftersom det är möte idag. Kanske kanske kanske är det vår tur vid dagens möte?

Helgen - ofta har vi något planerat, något vi vill göra några vi vill träffa, ibland jobb...
Veckorna rullar på, månad läggs till månad. Vi skakar på våra huvuden och inser att det är en märklig tid det här - den går snabbt och långsamt samtidigt. Vi ser ofta på varandra och tänker - jo vi har aldrig varit närmare än nu... Men vad hjälper det när det är så långt bort?

Nu är det obevekligen höst, kylan rinner in under kragen, regn och regn och åter regn strilar från himlen. Igår bokade jag in första händelsen i juletid. Lika bra att anta att vi är hemma...
Var skulle vi annars vara?

Lite info om hur man tänker kring att skicka familjer till landet över jul och nyår har kommit till min kännedom. Tydligen så är det resestopp efter början på november - då domstolar och rättsväsendet tar semester över ju och nyår. Skönt ändå att inte riskera att bli fast där - men tja, det ser ju inte ljust ut för oss att komma iväg i år. Jag menar... Då borde vi ju få BB typ den här veckan och näe, telefonen har inte ringt och kommer högst troligen inte ringa varken idag eller imorgon...

 

jessica

29 september 2011 12:44

Hang in there!
Jag har inte börjat ta med mobilen överallt än men det kommer nog :-)
Jag kollar den oftare än innan iaf !!

 

Hedda

29 september 2011 21:49

Vad fint du beskriver det! Jag är inte där än att jag kollar mobilen. På nåt sätt tänker jag att de par som skickade ansökan strax före oss, när jag får veta att de fått veta, då kommer jag att bli spänd och nervös. Men samtidigt vet jag att landet inte går strikt efter kö. Men nu har vi faktiskt väntat tre månader, den minsta väntetiden man får räkna med. Och den tid som ett par fick vänta som fick besked i somras.

Det är en underlig tillvaro detta. Hoppas de ringer er snart! Det kan inte vara länge till nu...

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

29 september 2011 22:22

För vår egen del så har både jag och mannen levt så här i 8 månader nu - för i vårt land är det vanligt med väldigt kort väntetid också - allt från några veckor/månader och upp till ganska nära 1 år...
Det känns som att det har varat så länge nu - den här "det är inte långt kvar" :-/

 

Susanne

30 september 2011 01:45

Det går flera veckor från fredagsbeslutet till ni får barnbesked så haka inte upp dig på att de ska ringa just måndag eller tisdag. De meddelar inte er förrän allt är översatt och klart. Jag hoppas att ni får resa hit snart och att ni redan är matchade även om ni inte vet om det än. Stora kramar!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...