Maken berättade om en artikel i dagens aftonbladet där det påtalas att färre adoptioner av utlandsfödda barn sker till Sverige.
Det talas också om det faktum att antalet SN barn ökar bland de barn som adopteras hit.

Men det talas inte särskilt mycket om varför antalet "friska" barn minskar och varför antalet SN-barn ökar...
Men under tiden som vi varit öppna för adoption har det hela tiden pratats om att att antalet "friska" barn minskar mycket på grund av att medelklassen i givarländerna ökar och inhemska adoptioner ökar. Där får de "friska" och hälsosamma barnen nya föräldrar inom landet och de svårare fallen placeras utomlands i allt större utsträckning - för att dessa barn väljs bort i sina hemländer eller anses för svåra att placera...

I Sverige anses deras hälsa inte särskilt komplicerad eller svårartad och jag funderar över hur vanligt det är med svenska barn som föds utan diverse "fel och brister"... Det är ju öronbarn, allergier mot mjölk, gluten, pälsdjur, ägg, pollen, gräs mm mm... Hjärtfel, diverse åkommor vid för tidig födsel, syn- och hörselfel och autism, down syndrom, cp-skador och mycket mycket mer...

Detta är vardagsmat - det föds i Sverige ca 125 barn per år med Downs syndrom, ca 200 barn per år föds med LKG mot i Kina 50 000 barn per år...

Vi har ett av världens lägsta födelsetal för barn med medfött ryggmärgsbråck läste jag någonstans...
Vi har gott om föda, nästan alla gravida äter folsyra och andra tillskott för att minska riskerna för skador och de alldra flesta kör nolltollerans på tobak och alkohol. Till skillnad från många andra länder.

Jag upprörs över de hemska kommentare som skrivs på aftonbladet och när jag letade efter information och siffror hamnade jag på en sida där Sverigedemokrater diskuterar "import" av barn med skador och medfödda problem... "varför ska vi ta hit de barn som de här länderna själva inte ens vill ha?"

Det förekommer också kommentarer av karaktären att det handlar om barmhärtighet emot de fattiga hjälplösa sjuka barn som lever i slumområden i u-länder.
Visst får adopterade en betydligt bättre standard och vardag med i princip fri tillgång till mat, gratis utbildning och bra sjukvård. MEN det handlar ju inte om det - det är ju inte därför vi köar i nästan ett halvt decenium för att resa halva jorden runt och hämta ett barn till vår familj...

Vi gör ju det för att få ett slut på vårt eget lidande. Vi gör ju det mest för att stilla vårt eget begär efter familj och barn. Vi gör ju det för att vi vill älska en annan individ. För att vi kapabla att älska och ge omsorg om en annans barn såsom vårt eget. INTE för att vi så gärna vill "rädda" ett utsatt barn. Det kommer ju automatiskt - men för oss är det inte huvudskälet.

'Adoption' har alltid funnits. Barnlösa har också alltid funnits och de har förmodligen alltid premierats i byar och samhällen då ett barn förlorat sin biologiska familj.
Tillexempel berättade en god vän om att i hennes släkt hade ett barn i en barnrik familj placerats hos ett barnlöst släktpar av barmhärtighet för alla... de utan barn fick ett barn och de med många barn fick en mun mindre att mätta... Detta skedde under våra föräldras tid - alltså sent 50-tal tidigt 60-tal...

Det är nog omöjligt att säga hur det skulle se ut i Sverige om vi hade hungersnöd, strängare abortlagstiftning eller ett sämre socialt skyddsnät. Det hade nog krävts att många bidrog till att göra livet drägligt för "våra" barn - och kanske fanns det föer barn som for riktigt illa än det fanns villiga föräldrar...

Det skrämmer mig att människor är inskränkta och betraktar dessa barn som bördor för samhället. Om vi som är barnlösa i Sverige idag kunde fått biologiska barn hade vi naturligtvis haft det. Och i många fall förblir de här familjerna enbarnsfamiljer. Långt ifrån alla som vill kan eller har tid att få syskon och bli storfamiljer. Det talas om att 3 och 4 barn innebär en slags status bland barnfamiljer. Visst tror jag att de som adopterar också skulle vilja ha så många barn men det finns inte tid eller pengar till det. Det är för vår del kostsamt att bilda familj - vilket till skillnad från de biologiska barnfamiljerna är helt gratis. Att HA barn kostar däremot lika mycket. Vare sig barnet är adopterat eller biologisk... Med tid menar jag att lagens råmärke 42 år sätter stopp för många att få bli flerbarnsfamiljer - inget annat...

Det finns också forskning som talar för att den tredjedel av barnlängtande par som sjukvården inte kan hjälpa via IVF och inseminationer bildar familj ändå. Genom adoption, donation, styvbarn, nya partners och i vissa fall säkerligen också surrogatmoderskap. De som vill ha barn ser till att det slutligen blir barn - i de allra flesta fall.

Att vara en minoritet och avikande är alltid problematiskt. Men det verkar som att samhället i stort får upp ögonen för barnlöshet som ett växande fenomen och problem. Jag är glad att jag kunnat bidra till att skaffa information om hur barnlösa mår och hur de går vidare med sina önskningar och sin längtan.

Jag hoppas också att många fler människor får kunskap om adoptioners och adopterades villkor. För det skrämmer mig att så många har så mycket att tycka och tänka om adoptioner. De människor man samtalar med är VÄLDIGT dåligt upplysta om HUR det funkar och varför det är som det är och vad som är myter och sägner kring adoptioner.

 

Torsdag - den här veckan har verkligen gått fort - skönt med ledig måndag!

Har i veckan sökt ett måndag - fredag jobb som jag skulle kunna tänka mig. Frågan är om de kan tänka sig mig. Det som stör mig allra mest med att söka jobb är faktiskt att aldrig få svar. Inte ett endaste litet ord om att "nej, vi behöver inte dig". Det är en nackdel med att söka jobb hos rekryteringsfirmor på grund av just det. Du får aldrig tillfälle att ringa direkt till arbetsplatsen...
Nu har jag inte engagerat mig till 100% i att söka nytt jobb heller och kanske kanske skiner det igen på något sätt. Ändå lägger jag energi på att rikta mitt brev mot företaget och ändra mitt cv så det motsvarar det som krävs då det går. men ett måndag - fredagsjobb hade vart gött faktiskt efter alla de här åren inom butik - med helgjobb, tidiga morgonar och sena kvällar...

Igår var vi kulturella - vi var på en liten jazz-spelning i en park där maken känner banjospelaren då de jobbat ihop... Det var mest pensionärer - och så vi - och några knuttar från en MC-klubb i närheten... Man kunde nästan se hur alla pensionärerna blev raka i ryggen när de tjocka läderklädda knuttarna med väst och hästsvans kom travandes med en picnickorg full med öl och slog sig ner under ett träd... Eller ja, några satt men de tjockaste stod kvar - jag tror inte de hade kommit upp om de satt sig ner i gröngräset! :-D
bandet var ett litet roligt och udda inslag i vardagstristessen - de var inte bara jazzmusiker - de var filosofer och hobbyterapeuter också... Mellan låtarna pratades det mycket om tänkvärda ting och ensamhet och hur fort livet snurrar på...

Idag har jag läst första rapporten från S & S's resa till landet. Jag hade bett om bilder och täta uppdateringar och idag ska de få träffa barnhemmets personal och förmodligen få ställa frågor och få veta mer som sin son... Roligt att få se hur hotellrummet ser ut och hur omgivningarna ser ut! Så himla spännande! Synd att vi ligger före dem i tid - jag vill ju veta nu hur allt har gått - som itne ens har hänt än... :-D

Jag börjar fundera över vad vi ska bjuda A & J på i nästa vecka när de kommer och hälsar på oss. De väntar också på barn från samma barnhem och  vi har haft en del kontakt via mail och här i bloggen...
Det ska bli jättespännande att träffa dem - kanske ses vi sen igen i landet! Jag hoppas på det!

I morgon är det fredag = nytt möte på barnhemmet. Kan det vara så att det går lånsammare att översätta handlingar tillbaka till svenska nu när det är så liten personalstyrka på AC?

Många frågetecken att räta ut...

snart 6 månader sen våra handlingar lämnade Sverige...