Helgen har varit bra men jag har varit ledsen. Jag insåg i går att en väns barn fyllde år och vi har inte varit bjudna på något kalas i år. Det känns konstigt och märkligt. Vi har ju varit där under alla år vi var barnlösa. Suttit där först med andra gemensamma vänner utan barn, sen med fler och fler gravida magar och sett deras barn växa upp. Men i år var vi visst inte välkomna. Trots att vi mer än någonsin var legetima gäster på ett eventuellt barnkalas. 
Jag vet inte varför vi inte var bjudna om det nu var barnkalas. För inte ens det vet jag. Men facebook skvallrade om att en annan gemensam bekant skulle på barnkalas och kvällen avslutades iaf med att vännens bror suttit på deras uteplats och spelat gitarr.

Det känns tungt att tänka att vi setts mindre i år sen jag fått barn och är hemma varje dag - än vi någonsin gjort på de 12 år vi känt varandra. Vi sågs betydligt fler gånger för en timmes lunch förra året - då hon var föräldraledig iaf. Men alltid på mitt initiativ.

Och visst har jag inviterat henne till lunch även i år. Och visst träffades vi. Men efter det har vi varken setts eller hörts mer än 1 gång på hela våren. Det var nyligen när min son fyllde år. Då var hon här men pratade mest med våra andra gemensamma vänner (som hon förmodligen pratar ganska ofta med ändå) och inte ett ljud om att ses eller höras. Inte ett ord om min son. Inte nåt.

Jag borde kanske ha en egen kateori ute till höger där - vänner mm - eller nåt. För jag vet att det här är en upprepad historia. Jag känner mig mer ensam nu än någonsin tidigare tror jag.
Men det känns jävligt jobbigt att alltid vara den som kommer med förslag om att ses. Alltid är den som hör av sig. Alltid är den som tänker tanken först att det var länge sen...

Människor runt om mig har hektiska liv. Men de kan fan inte vara så jävla upptagna så de glömmer av att jag finns? Men det är väl enklare att gilla en status på facebook än att ta sig tid att ringa. Det är väl enklare att skicka ett SMS än att träffas... Eller kanske läsa sonens blogg och känna att "de har ganska fullt upp verkar det som" - fast jag vet inte ens om hon läser bloggen längre...

Det är konstigt det här med hur dagarna på något sätt ändå går, passerar förbi, för ensam är jag ju inte. jag har ju honom som fyller mitt liv med innehåll. Men mina vänner tycks vara så jäkla upptagna så jag vet inte vad. En del har inte ens tid att svara på meddelanden.

Jag må vara besk och syrlig och trist och gnällig men ensam är just vad jag känner mig. Jag tänker att det kanske bli bättre sen när sonen växer upp lite och börjar på förskola och får lekkamrater mm. Visst har jag träffat nya vänner genom barnlösheten och honom - men det finns inte tillräckligt många för att ersätta dem som inte längre tycks ha utrymme för mig. Vi har inga grannar med barn i exakt samma ålder. Ingen i området är föräldraledig med en liten. Det finns en tjej som jag träffar ibland från öppna förskolan - nästa gång vi ses ska jag be om hennes nummer.

Det gör ont att tänka att vännen här ovan - med barnet som fyllde år - hållit sig vän med mig tills mitt helvette var över?
Även om jag försökt tränga undan saknade efter henne och ilskan över att vänskapen oss emellan verkar bero på mig - hör jag inte av mig så finns inte jag?! Hur gör andra? Hur tänker du?

Jag vill inte förlora de vänner jag har - men samtidigt så orkar jag faktiskt inte ge och ge och ge och ge och ge och aldrig få något. Jag orkar inte känna så här gång på gång. Jag blir ledsen och känner att det är tungt och sorgligt att vara jag just idag.

 

Jeane Quidote

8 juli 2012 20:14

Vänsanering är inte så dumt ibland. Du kan inte välja hur hon ska vara men du kan välja att inte bli bortvald, välja att inte vara den som "trånar", välja att själv välja bort. Gör slut med henne.
Kram

http://jeanequidote.blogspot.com

litenlangtan

8 juli 2012 20:21

Åhdet är det svåraste man kan göra... Och jag inser att det faktiskt går i vågor. Både hennes liv och mitt. En annan fin vän rådde mig tidigare att pausa - att försöka att inte bli ledsen. Någon gång framöver kanske vi kommer på samma bana i livet igen...
Och vad gör man när "alla" ens vänner gör likadant? För det är ofta så det känns...

 

MDB

8 juli 2012 23:06

Det är svårt det där med vänner som bara "tar energi", för man behöver ju ändå vänner. Jag brukar komma på mig själv att vara avis på makens syskons vänner som verkar ha stora gäng där de umgås familjevis. Jag har några vänner, men de umgås jag med - inte vi. Det gör att det blir svårare att hitta tiden tycker jag. Och sedan att de är få - vad gör man när alla är upptagna med sitt hela tiden? Vi har ett "gammalt gäng" med det känns som att vi tappade kontakten under barnlöshetstiden när de fick unge på unge, och nu ser jag ofta på FB att det varit grejer som inte vi blivit inbjudna till. :-(

Usch, nu blev det här här mest gnäll över min egen sits och ingen kommentar på din, men men... jag förstår hur du känner helt enkelt.

http://minadrommarsbarn.blogspot.com

litenlangtan

9 juli 2012 07:28

Ja visst behöver man det! Och ibland tycks det som om ALLA vänner är på samma sätt eller lika upptagna. Ofta tänker jag inte på det men de "sociala medierna" gör det både lättare och svårare att nå varandra och att exkludera andra.
Det sjunker tröst att jag inte är ensam om fenomenet iaf...

 

Evelina

11 juli 2012 08:23

Åh jag känner igen mig. Nu har jag inget barn ännu - väntar på sista IVFen i augusti. Men med vänner som använder facebook istället för att ringa. Livet har blivit med socialt samtidigt som det blivit jävligt ensamt med alla sociala medier. och att göra slut med en vän är inte alltid lätt. Fast man måste, för att må bra. Jag gjorde det för några veckor sedan själv. Kompisen blev gravid med nummer två och valde värsta tänkbara tillfälle att berätta det på och begärde att jag skulle vara glad för henne. Där gick min gräns för vad jag pallade så jag sa vi behöver aldrig mer höras. Nu fick jag det att låta enkelt men det var det inte. Och det var inte så banalt som att hon blev gravid med nummer två bara heller men det är en lång historia som bara gjorde för ont. Det tråkiga med att bli äldre är att kompisar blir svårare att hitta. Känner mig väldigt ensam och det är ingen bra känsla!

Kram
Evelina

litenlangtan

13 juli 2012 21:50

Jag tillhör ju tyvärr också de där som inte ringer så ofta - fast jag har slutat ringa för att folk ändå aldrig svarar och sen får man SMS om det och det...
Jag har ju valt bort en person som bar sig otroligt klumpigt åt och sa massa idiotgrejer men den här personen harvars slutat att höra av sig... Och tja, det får väl bli så då...

Hoppas det går bra för er med nästa IVF!

 

Annika

12 juli 2012 16:24

Sa trist det är när det blir sa! Man känner liksom att luften gar ur lite och "jaha, jag var tydligen inte lika intressant för henne som hon för mig". Men även om du inte vill förlora henne kanske det är läge att pausa. Du förlorar kanske mer pa att ge och ge och ge och bara blir besviken. Det finns andra som är mer värda att lägga den energin pa.

Önskar att vi hamnar i Göteborg nagon gang i framtiden, jag umgas gärna!

Kramar

http://colombialiv.blogspot.com

litenlangtan

13 juli 2012 21:44

Paus är det - jag står i valet och kvalet att påminna om min existens men lägger energi på andra istället!
Har faktiskt haft fullt upp i veckan med nya vänner!
Jag längtar efter att ni ska flytta till Sverige! Vill gärna umgås med er med! Kram

 

marie

8 augusti 2012 09:46

Usch, jag känner igen mig... Stor kram till dig!

litenlangtan

10 augusti 2012 12:24

...och till dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...