Historien om hur mitt barn kom till mig är lång och snårig. Det har gjort ont - och självklart är det en resa och en längtan som aldrig kan glömmas bort eller förminskas. Men den var tvunget till att gås igenom - genomlevas. Jag läste det någonstans - tror det var hos Maja, de starkaste får vänta längst.

Nu är det alldeles snart ett år sen vi blev en komplett familj. En mamma, en pappa och ett barn. Att det blev ett så litet barn är oss en gåva, så oväntat, så häftigt! Att vi fått vara med om denna lilla persons stora stora utvecklingssteg. Nästa skutt kommer bli att han börjar tala på allvar... Igår härmade han flera nya ord. Han sätter dem inte perfekt men det är på gång - starkt!

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker väldigt mycket på vår första tid tillsammans just nu. Minnena kommer ikapp, många vi känner firar fådelsedagar nu också och det är så magiskt att minnas tillbaka.
Jag var inte direkt nervös den där morgonen. Jag hade sovit dåligt, för jag var uppspelt, förväntansfull och lite pirrig. Jag visste ju ganska bra vad som skulle till att hända - fram till det ögonblick då vi fick varandra. Efter det kan ju ingen förutsäga hur just vårt möte skulle bli, hur dagen skulle förlöpa, hur den första natten skulle bli...

Då är det skönt att ha bilder att minnas genom. Jag skrev också en dagbok i pappersform som jag bläddrar i nån gång varje månad när jag fyller på med lite nytt som hänt.
Vi berättar ju också historien för honom; om hur just han kom till oss...

Idag har jag också beställt ett litet ringbundet album med bilder och egna texter som gör att vi tillsammans kan läsa och berätta och titta på bilder om hur den tiden var! Jag har länge tänkt att jag ville sätta ihop bilder och texter till en slags bok om hur just vår familj bildades.
För säkerhets skull gjorde jag två exemplar - ett att älska och läsa och bläddra i - och ett att spara till senare i livet...