Vad jag förstod har ni firat din dotters andra födelsedag i helgen som gick... Jag är ledsen över att vi inte var bjudna.

Och jag är väldigt ledsen över att vi inte har kunnat ses de gånger vi planerat nu under året. Och jag är ännu mer ledsen över att vi aldrig ses eller hörs numera.

Jag vet inte ens om du undrar varför jag aldrig hör av mig nuförtiden...

Det beror med stor sannolikhet på flera olika saker - men mest beror det på att jag hade hoppats att vår vänskap betydde lika mycket för dig som den betytt för mig. Att du kanske nånstans skulle sakna att jag ringde ibland, bad att få äta lunch med dig eller träffa dig och din man och era barn... 

Men med största sannolikhet har du inte undrat, inte saknar eller ens tänkt särskilt mycket på nån av oss här i i vår del av stan... i så fall hade du väl ringt?

De senaste åren har vi ju setts några gånger ibland iaf, jag har passat på att besöka er när jag nån gång haft bil och jag har traskar förbi ditt jobb när jag har haft vägarna förbi. Vi har lunchat då och då - både på nåt uteställe och på våra respektive jobb. Nära nog varje gång på mitt initivativ.

Och eftersom mitt initiativ uteblivit så har också alla samtal och alla träffar uteblivit. 
Några gånger har jag funderat över varför jag bara tycks ha fallit bort ur dina tankar. Ibland kommer jag fram till att allt bottnar i det där samtalet som aldrig blev. Då du så snällt ville berätta om att ni väntade barn igen men som av flera olika anledningar kändes så jobbigt för mig att höra.
Vi var riktigt ledsna då, båda två. Vi har nog försökt att reda ut det, flera gånger... Men inte vet jag, kanske var det nån slags spik i nån kista från din sida? 
Jag kan nog inte be om ursäkt fler gånger men kanske var det det?

Jag minns dock att jag trodde att min familjebildning var viktig för dig, att du brydde dig på riktigt och ville att allt skulle gå oss väl. Att du verkligen längtade med oss och hoppades med oss... 
Konstigt att du inte en enda gång sen vi kom hem ringt och förhört dig om hur det går, hur vi mår och hur saker och ting känns nu - när vi äntligen är en familj...  
Fast det är klart, några gånger har du "gillat" saker jag skrivit och postat på Facebook. Men det känns liksom inte på riktigt...

Det som är så tråkigt är att jag intalat mig själv att vi har vart med om värre saker, värre tillfällen, värre dippar i vår vänskap. Men kanske kanske är det så att den här gången vänder det inte...
Förmodligen kommer jag aldrig ens skriva det här så du kan läsa det. Förmodligen stannar det här och nu. Jag har ju försökt förut, både med dig och med andra. Kanske är jag fånig som förväntar mig att vänskap ska vara på ett visst sätt, kännas på ett visst sätt och åtminstone tänkas på lika mycket från båda håll...
Kanske behöver jag bara "tänka lite högt", bubbla ur mig det där som gör ont och som skaver, det där som blöder och gnager... 

Kanske har det nu gått allt för lång tid för att vi ska hitta tillbaka till varandra? Kankse är det inte meningen att vi ska fortsätta vara vänner?
Nu har jag fått ur mig det som jag tänkt på och nu ska jag lägga mig - jämte min fina son, som du träffat 2 gången sen vi fick honom. Jag tänker på att jag suttit länge länge med dina två och luktat på dem, gullat med dem och lekt med dem...
Det hade vart fint om du hade velat bekanta dig med mitt barn efter alla år av längtan.