Tänk dig den gråblå bakgrunden som du eller dina barn fotades mot som små. På förskolan, i skolan eller på fritids... Kanske på ett köpcentrum eller hos en porträttfotograf?
Hur du skulle sitta på ett speciellt sätt. Le in i kameran och gärna ha hakan lite si eller så. Kanske händerna i sidan osv...

Känner du någon vuxen som har en sån bild på sig själv?
Näe, jag tänkte väl det...

Men det har jag. Och några till jag känner. En god vän till mig skulle börja jobba som skolfotograf nämlingen och behövde öva sig lite på några bångstyriga foto-objekt...

Så där sitter jag, med händerna i sidan, huvudet lite lite på sned, ett påklistrat leende och den gråblå spräckliga bakgrunden... hu... :-D

 

Jag kan omöjligt välja EN enda sak. Jag är svag för alla saker som har en historia. Och jag är svag för 50-/60-/70-talets träslag, tyger, färger och former. Och jag gillar att blanda - modernt strikt med mjukt och böljande saker som är designade för länge sen.
Särskilt svag är jag för de fynd jag gjort. Som stringhyllorna, bumlingarna och teakmöblerna :-D
Och alla mina textilier från gamla tider...

När jag och maken träffades hade han en väldigt minimalistisk inredningsstil - som säkerligen krockade ganska rejält med mina prylar som inte fyller någon annan funktion än att vara vackra. Gemensamt intresse är porslin och glas och även där möter det nya det gamla. Vi samlar på lite olika prylar och mixar hej vilt! Men det skapar tillsammans en väldigt personlig stil. Jag gillar att blanda och mixa - och jag tycker om färg. Jag blir lite förtvivlad när människor säger att de gillar en "naturlig färgskala" och menar vita, grå, beiga och bruna toner - när är det naturens färger? Jo en moddig slaskig vinterdag!

En inredningsdetalj som jag saknar och skulle vilja ha plats för är en gungstol... Men det får bli i ett annat hem med lite större ytor!

Exakt just nu saknar jag faktiskt ingen eller inget...
Men imorgon vid samma tid kommer jag svara man och barn...

Vi ska fira jul hos farmor & farfar i år och mina killar åker i förväg. Det kommer säkert vara helt okej en max två dagar. Men kanske blir det jobbigt redan på kvällen när det är dags att sova...

Vi har aldrig varit ifrån varandra så här många dagar. Och inte heller så här många nätter.
Samtidigt är jag en "vara-ensam-hemma-knarkare" vilket jag kommer få mitt lystmäte på nu. Kan inte minnas när varken man eller barn var hemmifrån samtdigt som jag var hemma senast?! Känns som flera månader sen.
Gäller att passa på att göra lite saker hemma - kanske tvätta golven, skrapa och måla lite, byta ur silikonet i duschen som börjat lossa och mögla och lite sånt. Listan kan göra s lång, dagarna kommer gå fort och kvällarna med...

Man saknar mindre när man sysselsätter sig och en vecka går fort! Snart får jag ju träffa dem igen och fira vår andra jul tillsammans som familj!

Låt oss ponera att arbetsmarknaden och ekonomin stabiliserar sig, att världen är en fin och glad plats för alla människor att leva på och jag kunde få vad jag ville...

Då skulle jag bo i samma område som vi bor nu förmodar jag; på behörigt avstånd från 'stora staden' fast aningens större än nu, jag skulle vara gift med samma man och ha två barn (dvs ett mer än nu) och jag skulle försörja mig och familjen på något som jag verkligen tycker är kul! (typ något som har med mina hobbies sy, pyssla, sticka och måla att göra...)

Jag skulle umgås ofta med trevliga, intressanta, kloka människor som värdesätter mitt sällskap lika mycket som jag värdesätter deras.

Vi skulle ha en bra och meningsfull fritid och kunna resa och se världen tillsammans som familj.

Det är inte så spektakulärt eller ouppnåligt - bara lite mer smooth än livet är precis just nu...
Och det känns skönt att veta att det är inom räckhåll också...  

För fyra år sen skulle det varit otänkbart att ens krama mitt syskonbarn. Hon var inte alls intresserad av att leka, busa eller gosa med någon annan än sina föräldrar.
Sen vi kom hem med sonen har vi träffats rätt många gånger men båda har varit avvaktande mot varandra och det är ju trots allt rätt många år emellan dem.
Förra veckan där vi sågs var det fullt med andra människor också men igår var vi hos dem.

Jag blir faktiskt väldigt mjuk i hjärtat och får lite grus i ögonen när jag tänker på hur fint de lekte tillsammans igår. Hon pratar, hittar på och fantiserar. Han svarar jakande och hänger på så gott han kan...

Hon verkade tycka det var minst lika kul som han!

Jag ser framför mig roliga stunder framöver, kanske ännu mer när i takt med att han lär sig använda sitt språk!

Jag klarar mig rätt så bra utan väska... Bara jag har mobilen och plånboken och nycklarna med mig...

Ofta har jag nån form av tygkasse med mig till och från jobbet. I den bär jag min lunchlåda samt ett par regnbyxor och om det är nåt annat jag behöver.

Är jag ute med sonen är det såklart lite viktigare att ha en väska med. Han behöver ju fortfarande en hel del prylar:
Blöjor, våtservetter, påsar till använda blöjor, skötunderlägg, ombyte, haklapp, sked, kex och förströelse...