Jag läser en del hos Emelie och Anders och om deras upplevelser i adoptionsvärlden. Jag känner särskilt igen det faktum att "öppna förskolan" kändes som en ny mötesplats för de mammor som väntade smått samtidigt och alla kände varandra sen innan och satt och berömde varandras barn mest hela tiden.
Vår son var dubbelt så gammal och hade ju dykt upp hos oss på ett helt annat sätt.
Första gången vi gick dit var jag faktiskt helt ensam där med pedagogen som arbetade där och då fick jag berätta vår historia för henne - men allteftersom vi kom dit och det blev övervägande biomammor med nyfödda så kom hela verksamheten att riktas emot dem och deras små.
Inte ett enda försök att behålla mig som deltagare alls då min pojke blev mer och mer livlig och nyfiken på omvärlden. Allt var anpassat till den här klicken av mammor som hade barn kring 4-6 månader just då.

Några visste hur han kommit till oss och hade frågat osv men det kom till nya ansikten för mig men välbekanta för dem och så var jag hopplöst utanför som hade ett adoptivbarn.

Vi valde att gå till förskolan för adopterade i stället och där kände vi oss hemma från första stund...

Emelie och Anders har fått mycket kritiska och negativa komentarer på sina beskrivningar av känslor och upplevelser de har tillsammans med sin son. Och jag måste säga att jag klassar det lite granna som "näthat" som det blivit mycket snack och skriverier kring i media det senaste.
När en person inte vill ge sig tillkänna utan döljer sig bakom anonymiteten för att kränka och såra den som skrivit blir det "näthat" i mina ögon. Att man inte vågar lämna en mailadress eller svarar på uppmaningen att ta diskussioner mer privat och konkret utanför bloggens forum - då förstår jag att de lämnar det öppna forumet och stänger dörren till sin verklighet...
För omgivningen är inte mottaglig - inte öppen för allas åsikter.

Jag har inte mött någon sån kritik alls. Varken på bloggar eller privat. Än. Men vi har också ett annat utgångsläge...

Därmot möter jag ofta konstiga och obegripliga tankar och åsikter om adoption i stort. Och i synnerhet om vårt land som inte är ett vanligt turistland direkt.

Om jag hade fått pengar varje gång någon haft en märklig åsikt om landet eller adoptionen så hade jag lätt kunnat köpa mig något dyrt och välbehövligt, som en bil eller så...
Och det är så svårt att bemöta den här typen av kommentarer och åsikter. Visst; adoption är kostsamt - men vi kan väl inte få en unge till skänks bara för att det finns barn som behöver föräldrar och tvärtom?!
Det kostar att administrera ett adoptionsärende i Sverige och i adoptionslandet och det kostar att vårda och sköta ett barn i det land där barnet föds.
Sen tillkommer kostnader för resa och uppehälle och för att sköta driften för det hem man lämnar i Sverige.
Därför är adoption väldigt dyrt och ofta får man tänka att det är bra att det tar tid att adoptera för då hinner man förbereda för kostnaderna.

Men mest av allt skojjas och skämtas det om landet där min son kommer från. Jag kan tänka mig att inte alla som adopterar från vårt land hör samma saker. Men jag jobbar i en mansdominerad bransch där jargongen är rätt hård. Det är sexistiska skämt och då och då rasistiska kommentarer. Dessa brukar jag ofta bara lämna - jag visar mitt missnöje genom att säga att det här vill jag inte lyssna till och så går jag.

Men då jag gärna berättar om vår adoption är det ledsamt och tröttsamt att bli bemött med skämt och idiotkommentarer som påvisar deras fördomar om 'vårt' land.
Ibland säger jag:

-Men du hör ju inte på, då slutar jag berätta...
Jag försöker berätta om hur landet ser ut, vad som sker och hur vi upplevde vår resa (som ju ändå är "skyddad verkstad") men de lyssnar inte på det - utan fortsätter med sina dumma kommentarer...

Det sårar mig och jag funderar allvarligt på att låta bli att berätta fortsättningsvis. Iaf på jobbet. Det är så svårt att sålla ut vilka som är ärliga intresserade lyssnare och vilka som bara vill göra sig lustiga på min och min sons bekostnad....

Hur bemöts du och dina barn, ni som adopterat? Hur mycket kan människor om just ert land? Visst finns det gott om fördomar om andra ursprung än vårt barns?
 

 

TeachMom

27 mars 2013 13:20

Vi gick på öppna förskolan två gånger. De barn som fanns där var alldeles för små för att våra pojkar skulle få något utbyte av dem. Dessutom kändes de som om de var de föräldrarna mot oss på något sätt. Vi var på en annan nivå.

Istället kom vi till Spira och där syntes pojkarna verkligen - och jag kunde prata med föräldrar om gemensamma erfarenheter. Helt underbart.

Och hur mycket folk i allmänhet vet om pojkarnas hemland? Snudd på inget. Jag har haft tur antar jag, det har inte kommit så många konstiga kommentarer om adoption - i alla fall inte så att jag hört dem. Men visst är jag trött på att få höra vilken fin sak vi gjort. Det är inte välgörenhet - det är våra barn!

http://varforintejagocksa.blogspot.se

litenlangtan

27 mars 2013 17:05

Jag kände verkligen samma på Hagas öppna förskola - att det var skönt att vara förälder på samma villkor...

Välgörenhetsbiten har vi tack å lov inte hört så mycket om - kanske mer min man i så fall som jobbar i en annan yrkesgrupp...

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Kram

 

Annika i Colombia

28 mars 2013 02:07

Det är så märkligt, jag har faktiskt väldigt svårt att förstå de som kommenterar så dumt. Jag har säkert använt uttryck som "riktiga föräldrar" i mitt liv, men aldrig som vuxen. Lär sig dessa människor aldrig att tänka?

http://colombialiv.blogspot.com

litenlangtan

28 mars 2013 09:00

Jag råkade faktiskt själv säga det på den öppna förskolan för adopterade en gång och blev supersnabbt korrigerad av en annan A-mamma och sedan dess har jag väldigt noga aktat mig för att ens tänka fel...
Jag tror det grundar sig i nyfikenhet över något folk inte känner till så mycket och då vill de bara snabbt stilla den nyfikenheten och tänker inte på hur de uttrycker sig... Skrivna kommentarer däremot har all möjlighet att vara genomtänkta men är ofta kanske det i syfte att såra eller kränka istället. Speciellt om man inte lämnar sitt namn ens utan döljer sina avsikter bakom anonymitet...

 

Julia

18 april 2013 19:08

Hej! Hittade nyss din blogg och började läsa. Jag är själv adopterad och minns då jag var på den öppna förskolan. Jag minns hur jag lekte med de andra barnen, vi sjöng och det var en upplevelse att få åka till stan med mamma.

Som barn märkte jag inte direkt vilka kommentarer mina föräldrar fick möta om mitt adptionsland. Själv stötte jag inte på så mycket fördomar om mitt födelseland, det enda var väl att jag kan stöta på folk som inte vet vart det ligger, okunskaper om vilket språk man pratar där, om människorna osv. Nu kan jag kan tycka det är skönt att komma från ett så "främmande" land eftersom jag ser det som "mitt" land, ingen ska veta mer än mig om mitt land. Det i jämförelse med min bror som kommer från Thailand. Han får ofta höra folk som reser dit årligen eller har hus där osv. medan han själv aldrig varit där efter adoptionen. Mina föräldrar har alltid talat om hur underbara våra adoptionsländer är. Dom har alltid varit stolta över att ha barn därifrån och det har fått mig att också vara stolt även om jag i perioder hatat att jag har mina rötter därifrån.
All negativ kritig beror på okunskap och tyvärr kommer vi nog stöta på det hela livet ut samtidigt som mitt liv som adopterad gett otroligt mycket. Speciellt de vänskapsband man kan knyta med andra, andra adopterade, speciellt dom från mitt egna adoptivland, de underbara människorna hade jag aldrig träffat om jag inte var adopterad och den gemenskapen är något som icke adopterade aldrig kommer att uppleva.
Fortsätt blogga och jag önskar dig och din familj all lycka!

litenlangtan

18 april 2013 19:26

Tack Julia för ditt långa och fina inlägg här! Härligt att läsa om dina erfarenheter som adopterad. Du har helt rätt i att ingen annan än de som själva är adopterade kan uppleva det speciella vänskapsbandet och jag är jätteglad att du har sånna vänner du kan dela dina erfarenheter med! Det vet jag att min son också kommer ha, både från exakt samma bakgrund; fostermamma som bebis och med andra adopterade från olika förhållanden i olika länder...
Fortsätt läsa och kommentera och all lycka till dig med!

 

Therese

23 april 2013 22:14

Vi står i adoptionskö och ska i dagarna skicka iväg vår ansökan till Filippinerna. Vi får ofta frågor som inte är så genomtänkta gällande vår adoption.
Och jag tänker på hur försiktig jag själv är med att ställa frågor om andras graviditeter. Förväntas vi vara mer hårdhudade? Kanske.
Ledsamt är det och missuppfattningarna om adoption är många.
Allra mest frågor är det om ålder. 0-3 år? Vad betyder det? Kan man få en bebis? För det är ju ganska speciellt...vill ni verkligen missa det?
Nej. Vi skulle gärna ha vårt filippinska barn från födseln, men så ser inte vår verklighet ut.

Alltså, dumma frågor! Suck!

KRAM på dig!

http://viadoptivforaldrar.blogspot.se

litenlangtan

25 april 2013 00:09

Jag minns en knasig reaktion jag fick när jag berättade om att vi skulle adoptera; en kille sa att det var ju praktiskt med ett äldre barn - " den där blöjperioden är ju bara jobbig" tyckte han...
Jag svarade att det var ju konstigt att inte fler valde att adoptera med den jobbiga blöjperioden i åtanke...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...