Vi har varit förskonade från kommentarer och rasistiska påhopp i vår familj. Senast i morse träffade vi en mamma från dagis som kommenterade att Stora är så lik mig så hon hade aldrig kunnat tro att han var adopterad.

Hans kärlek till mig är så stor så stor och nu är han inne i en fas då han är väldigt gosig och kramig om vartannat. Han vill liksom se mig djupt i ögonen, låser sina armar om halsen och borrar in hela ansiktet i mitt. Våra pussar blir långa och blöta...

I lekparken på eftermiddagen skojade han med en pinne i handen.
-Det är en trollstav mamma, jag ska trolla bort dig.
-Jaha, vill du inte ha mig som mamma sa jag.
-Nej, jag vill ha 2 pappor istället, sa Stora.
Jag kände ett sting i hjärtat och kände hur det också nådde mina ögon, som var fästa vid Storas blick.
Han insåg att han gjort mig lite ledsen och började själv gråta hjärtskärandes.

Vi satt länge och kramades, jag sa att jag förstod att han inte menat att göra mig ledsen och att han alltid alltid kommer vara min pojke! Jag ska alltid alltidvara hans mamma och jag ska alltid älska honom! Alltid!

Men jag inser också att det kommer hända att människor inte kommer se våra likheter utan bara hur olika vi är. Hur de kommer prata mer om hans ursprung än hans fantastiska personlighet. De kommer ifrågasätta hans rätt att befinna sig här och hur vi kan kalla oss familj med så olika bakgrunder. Hur kan jag vara hans mamma och han min son?

Jag hoppas innerligt att jag har fel men vi kommer att få gå igenom alla dessa prövningar, det är jag säker på. Säker eftersom var 10:e person i vår kommun röstade fram SD mot en kallare och mörkare framtid.

Det bar lite ledset de sista dagarna förra veckan.
När jag sagt att nu ska vi säga hej då så har han vinkat 'hejjå' till pedagogen och velat gå med mig hem såklart.

Han harblivit ledsen ett kort tag när vi nämnt förskolan i helgen men det gick bra att lämna Stora och hänga med in på avdelningen idag. Men när jag skulle gå då kom gråten.

Jag var rädd att de kanske skulle behöva ringa dit mig men när jag kom dit efter vilan hade dagen gått bra.
Lite upp å ner med humöret men ändå okej.

Ungefär som hemma. Han har ändå vaknat glad de två senaste dagarna vilket gör underverk för de vuxnas morgonfeeling. Finns inget tristare än att stiga upp med en ursur bebis... Eller ja, så värst liten är han ju inte längre...

Helgen fick ett bra slut. Vi har träffat familjen och vi har fått goda nyheter om barnvakt med övernattning hos mormor inom kort. Det kändes som en dyr present!

Sjukt egentligen, att kämpa i åratal för att få barn och sen längta efter den dagen (och natten!) man är ifrån dem!

Men som sagt, vi har inte varit ensamma hemma sen nov -11.
Det är ett långt tag sen!

Och vi behöver prata ihop oss och bli det team som utkämpade barnlöshetsåren, tillsammans är vi ju starkast! Inte var för sig. Så svårt att komma ihåg när allt är kaos och uppåner.

Regnet vräker ner ute, barnen somnade till slut efter massa bökande och viskande i sina sängar. Maken snarkar och jag har både kommit igång med stickande och läsande igen efter långt uppehåll.

Hoppas på en bra vecka! En intervju skulle sittabra tänker jag!

Ok morgon, både jag och maken slumrade med Lilla liggandes mellan oss. Stora kollade paddan med lurar!

Frukost avlöpte ok. Sen hade jag och Stora en dust när vi skulle ut och fixa en grej på tomten tillsammans. Allt går inte att göra på hans sätt tyvärr. Att han sen har en jävligt envis mamma hjälper inte.

Sen var barnen ute och lekte fint tillsammans en bra stund. Plötsligt satte hunger och tröttma in och Lilla blir då ungefär som en trulig tonåring som är uppkäftig och rebelliskt. Maken höll på med lunchen så jag lyfte in Lilla till honom. Det var inte poppis. Gråt och skrik. Eftersom maken fixade maten och jag tänkte att det skulle räcka med en "matpolis" vid bordet gick jag upp. Skrik och gråt fortsatte hela matstunden. Varvat med skratt när Stora hittade på nåt bus.

Sen försökte jag lägga Lilla på övervåningen samtidigt som jag föreslog att Stora och maken kunde gå ut och cykla. Men maken tog istället gråtande Stora in på deras rum. Stora ville vara med mamma.
Jag märkte på Lilla att han inte skulle komma till ro sålänge Stora grät nere så jag föreslog igen att de skulle gå ut.
-Han vill inte det, sa maken.
Samtidigt lyfter han upp Stora och bär honom till dörren.
-Vi F Å R inte vara inne säger han.

Han försöker få på Stora kläder och skor och jag blir arg och vrålar att han ska släppa det skrikande barnet.

Sen lugnar Stora ner sig fort, accepterar att gå med Pappa ut och cykla och tar på skor och jacka.

I tumultet harjag slängt igen diskmaskinen så hårt att ett fat gått sönder. Maken väser mellan tänderna:
-Jag kanske ska flytta härifrån för här behövs ju ändå bara E N förälder...

Känns ledsamt, jobbigt och samtidigt bara så tomt inne i mig. Jag är inte där jag vill vara rent situationsmässigt. Arg, förtvivlad, ledsen och trött. Jävligt långt ifrån ett team. Jävligt långt ifrån en harmonisk familj. Bara jävligt...

Ok förmiddag. Sovmorgon. Jag åkte på barnmarknad och gjorde några fynd. Sen kom jag hem och packade en väska och så drog vi på en sportgrej.

Hem igen. Maken dammsög när jag och barnen var på övervåningen. Sen gick han ut med dem medans jag bäddade om i vår säng och sen åkte jag och hämtade förtjänsten på de prylar jag fick sålt vid marknaden.
Nästan 1000:-! Jag planerar att ta med Stora på Liseberg och åka järnet innan de stänger för säsongen.

Men jag är beredd att tänka om. Kvällen slutade i kaos. Lilla var redan trött och ledsen och gråtmumlade mantrat "mamma natta maj" och Stora vägrade tvätta händer och mun efter en extremt smörig macka vid kvällsmaten. När Stora slutligen tvättat händer och fått tänder borstade knuffar han så till Lilla en sista gång innan han ska gå upp och titta på TV.
Både jag och maken är rejält trötta på hans sätt att hantera lillebror och sa att Han får inte göra så och nu är det march i säng även för Stora.
Skrik, gråt, sparkar och vild brottning...
Väl på plats i sin säng vrålar båda "mamma natta mäj" och håller visst på än att försöka få maken att lämna sovrummet och ropa på mig.

Jag är så jävla trött på att vara favoriserad som förälder och jag är in i märgen trött på att vara trött... När Fan ska jag få känna mig lite pigg och orka något annat än att sjunka ner i soffan?

Blä!

Jag lär ju inte ha slut på uppslag att avhandla med psykologen nästa vecka iaf...

Efter 4 dar ensam hemma 5 timmar om dagen har jag idag"umgåtts" med båda mina barn.

Och tyvärr har jag skrikit mer på dem idag än på mycket länge...
Hjärtat värker och jag har gråten bakom ögonlocken och det värker i öronen av alla galltjut ochlånga gråtattacker...

Blä.

Barnen använder varandra som fjärrkontroller - trycker, klämmer och slår man på den ena kommer mamma rusande och ger uppmärksamhet (bra eller dålig spelar ingen roll)

Lilla var skitsur redan innan han steg ur sängen och var precis lika gnällig när han vaknade efter middagsvilan.

Ständigt gnäll gröper ur mig inifrån och jag blir trött, ledsen och arg istället. Det tar så mycket energi att försöka få allt att fungera med två små och att hålla dem på ok humör och inte banka på varandra hela tiden.

Värst är det kanske som nu när jag själv inte känner mig helt frisk.

Precis just nu är barnen dock lugna och tysta - en med paddan och en framför TVn...
Själv skulle jag kunna somna!

Klockan ringde, två små som inte var jättesugna på frukost, påklädning och tandborstning gick ok och sen stack vi iväg. Stora öppnade dörren till sin avdelning med kommentaren:

-Man vet aldrig vad som finns på andra sidan dörren... Och där var faktiskt helt tomt. Men när vi klätt av och han kom in och såg att de andra barnen lekte med nån lera så var han mer än sugen på att stanna och "dega" som han kallar det...

Lilla skev kavat in på sin avdelning, pekade på storebror som sitter på en bild på väggen och tog sen en pedagog vid handen och vinkade "hejjå"...

Så. Det var ju lätt.
Det kändes faktiskt inte ens särskilt jobbigt att gå hem. Inte idag. När alla var glada och nöjda. Men jag vet att det kommer, det där hjärtskärande gråtandet, då ens eget hjärta bara skriker "VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED, TA MED UNGEN HEM! GENAST!"
Och barnen klamrar sig fast vid en och vill aldrig släppa.

Oftast går det ju över på ingen tid alls. Så fort vi vuxna är ute genom dörren...

Väl hemma har jag plöjt igenom Platsbanken och skickat 5 ansökningar till jobb jag kan tänka mig.
Imorgon ska jag försöka få gjort något annat också men nu är kl redan 12.45 och det är dags att glida iväg och plocka upp Lilla och sen försöka få med Stora hem också...

Härligt väder blev det iaf! Dax att skala ett äpple och fixa lite mellis att tugga på på vägen hem...