En väldigt smutsig, ful och förbjuden sjuka är avundsjukan...

Det är på inget sätt en sjuka jag är stolt över att vara drabbad av men även de sjuka känslorna måste få finnas - och de måste få luftas... annars blir man nog värre drabbad än om de faktiskt inte får finnas till...
Jag vet ju att det kommer en tid när jag kan känna mig fri från den här sjukan igen...

Sen vi först började planera för barn för 4 år sen var jag inte avundsjuk på gravida och nyblivna mammor, jag var mest nyfiken...
Hur det kändes, vad man tänkte och hur lycklig man kunde känna sig av att få vara med om det där... som jag också så gärna ville...

En vän som jag träffade regelbundet blev gravid ungefär samtidigt som vi började försöka...
Hon lugnade min oro med att hon hade nästan blivit galen av att det tog så lång tid att bli gravid - 5 månader - och hade nästan börjat tro att något var fel på henne (hennes kille hade redan två barn sen tidigare) så jag skulle inte tänka så mycket på det och bara slappna av... så skulle jag nog vips vara gravid jag med!

När det gått drygt 6 månader så började jag känna ålderspaniken komma - jag skulle bli 35 snart och efter 35 VET man ju att fertilitet minskar... Kanske borde vi söka hjälp ganska omgående och ljuga lite om nån frågar hur länge vi försökt...

Så vi gjorde det... och blev utredda på en kvinnoklinik...
När min man fick reda på att han hade för få spermier var det som att presentera ett ofarligt skrubbsår för doktorn. För oss var det som om världen började gunga...
Läkaren slängde nonchalant över en broschyr och sa att vi snart skulle bli kallade till IVF-kliniken och där skulle vi få hjälp...

Omtumlade gick vi hem och försökte smälta informationen och jag började leta info på nätet om IVF... detta var hösten 2007.

Tidigt följande år fick vi komma på nybesök på IVF-kliniken... Det var så spännande och hoppingivande och allt kändes ganska bra, min cykel såg fin ut och vi fick starta upp redan efter några veckor...

På våren flyttade vi till vår nya lägenhet, en tvåa, vi visste ju ändå OM att vi hade svårt att få barn och var nya i BRF-svängen så en tvåa var lagom till att börja med... barnet behövde ju ändå inte så mycket plats i början när det var så litet...

Fram tills det här visste ingen om vår belägenhet... vi ville ju berätta den glada överaskningen - att vi väntade barn!

Iom flytten bad vi om hjälp och då fick jag besked från 2 nära vänner att de hjälpte gärna till med kunde inte bära så tungt, de var nämligen gravida!

Då drabbade den mig - svartsjukan...  Den fula och hemska svartsjukan...
När jag fick höra det svartnade det nästan för ögonen och jag kände hur magen flög upp i halsen och snabbt ner igen för att snarast göra om samma resa igen och igen...

Jag fick tvinga mig att verka glad och samtidigt kände jag ögonen fyllas med tårar... det gjorde så ont, så ont... Åh, vad jag önskade att jag var dem... Att jag kunde utropa:

-JAG MED, åh vad roligt att vi ska ha barn!

Istället tog jag mod till mig och berättade att vi skulle så gärna vilja vara i er sits men vi har svårt att få barn, vi ska få hjälp med det här genom provrörsbefruktning...

Reaktionerna var väldigt olika... ömsom hurtiga och ömsom tanklösa...

Vi skulle nog se att detta skulle gå bra, nån av dem kände till många som fått hjälpt av läkarna som vaaa så duktiga nuförtiden... Allt skulle gå som en dans...

I beräkningen fanns inte ens det som hände oss med alls... att inget ägg blev befruktat och kunde återföras...

Då dog jag nästan...

Det räckte liksom inte med att det var fel på min mans spermier - det var även fel på mig...
"Ett fel som jag säkert hade läst om" sa läkaren som ringde upp mig...

När jag hämtat mig någorlunda och gråtit tusentals tårar i kudden, mot min mans axel, på toa, på jobbet osv osv så tog jag mig i kragen och började söka efter det där jag skulle ha läst om på nätet...

hittade inget.

inget.

Så idag, 2½ år efter det där uttalandet vet jag fortfarande inte vad det egentligen är för fel på mig... ingen kan förklara och ingen vet...

Åter till den kompis jag berättat om min oro för där i början när vi inget visste... Hon hade precis fått en underbar liten dotter och var solskenet själv...
-Du ska se att det fixar sig nästa gång!

Det sa även läkarna, att vi skull prova med andra hormoner osv - det skulle följas upp noga och allt skulle bli annorlunda...

Jag prövade också akupunktur i samband med IVF 2 - för att vara på säkra sidan...

Sommar, 4 folliklar började anas på VUL och jag hörde på läkaren att han var inte helt nöjd... de hade hoppats på mer... och det gjorde såklart jag med. Hoppet i botten igen - samtalet med mannen och akupunktören senare resulterade i att vi hoppades på bättre än förra gången... vi skulle vara nöjda med att få ett ägg tillbaka... 100% bättre än förra gången!

Vid äggplocket fick vi ut 7 ägg och jag började känna lite hopp igen - om alla blev befruktade så skulle kanske 2-3 ägg kunna klara sig vidare - inte kunde vi drabbas av samma jävla otur en gång till?

På dagen för ET - embryo transfer - var jag så jävla nervös... men samtalet kom inte så vi åkte till kliniken...

ETT ägg hade befruktat sig men delade sig långsamt... hade det funnits fler hade de aldrig ödslat tid och pengar på att återföra det där skruttiga embryot. Tillockmed läkaren var förvånad... bara ETT av sju, trots andra hormoner och allt...
Jag grät när jag fick tillbaka vår prick... systern som gav mig morfin höll min hand så hårt så hårt och jag såg att även hon var blank i ögonen...

Jag gav aldrig mycket tilltro till vår prick... jag kände att det skulle aldrig gå - men lusläste internet efter mirakelhistorier... och visst hittade jag några - men nej, det var för andra inte för oss...

På midsommarmorgonen testade jag negativt, vi firade ändå midsommar med vänner i all enkelhet. Ingen visste något och oturligt nog kom vi att prata ganska mycket om barn... Vi log och kände hur det falska leendet nästan gjorde att ansiktet fick kramp...

I juli gick vi med i AC och maken var helt inställd på att vi skulle adoptera...
jag ville ju så gärna få vara gravid, jag ville ju så gärna att vi skulle få ett kärleksbarn, till hälften mig och till hälften honom...
Jag var inte beredd att ge upp trots de motgångar vi haft...

Vi hade ju trots allt ett försök kvar - mirakel kan ske!

Hösten kom, vi gick föräldrautbildningen och det var väldigt spännade, intressant och hoppfullt. Det gav mersmak och maken hade friat så vi övervägde att rusa åstad och gifta oss - men stillade oss - vi ville ju ha med alla vänner och släkten och allt...

I december kom jag av en slump i kontakt med en kvinna som gått hos samma akupunktör som mig. Hon och hennes man hade båda gått hos akupunktören som en sista utväg och de hade fått uppleva mirakel - hon var gravid!
Jag blev eld och lågor, deras historia liknade vår, fler ägg men bara 1 enda embryo som delat sig och ingen graviditet fram tills de stålsatte sig och fick akupunktur under lång tid. Då blev det BINGO!

Jag och maken diskuterade, vi ville ju planera för ett bröllop och vi ville försöka med akupunktur - men hade inte råd med båda...
Vänliga sinnade människor hjälpte oss och vi startade behandligen i mars 2009. I efterhand vet jag inte om det var värt det - men det gjorde mig lugnare och mer tillfreds i sinnet...

Mina nära vänner hade fått sina gulliga små sötnosar, fler vänner blev med barn och efterhand började vi släppa på våra nyheter... vi kan inte, men vi ska göra ett tredje försök, sen, om det inte lyckas kanske vi väljer att adoptera...

Det blev enklare att hantera avundsjukan när jag kunde prata med människor om min sorg och min otur och mina förluster...

Men när mina kollegor på jobbet blev gravida en efter en - helt oplanerat eller på första försöket var jag tyngd av sorg, avundsjuka, tankar om orättvisa och nästintill galenskap... jag var tungen att orka - vännerna kunde jag ju ändå välja bort om det var en jobbig dag men de här tjejerna jobbad jag ju med varje dag... det var bara att bita ihop och försöka se positivt på saken... vara glad för dem, gulla med vännernas bäbisar och grattulera de gravida vännerna på löpande band...

En bekant som jag vet gjort en abort för länge sen hade tydligen uttyckt att hon aldrig ville ha barn till en annan gemensam vän...
När jag listade ut att hon väntade barn genom en statusrad på FB orkade jag inte bli glad - det allra minsta... jaja, hon har uppenbarligen ändrat sig - men jag kan inte känna med henne.alls jag blir bara ledsen och arg och sur... jag har valt att inte befinna mig på platser där jag vet att jag har kunnat stöta på henne... avundsjukan och en slags oklädsam missunsamhet la sig över just den bekantskapen... Det här är första gången jag yppar nåt om detta - det känns för smutsigt och för fult...

men nu säger jag det så då får jag stå för den fula skamfulla känslan av avund...

Väninnan som blev gravid när vi började försöka ringde och frågade om antalet embryon i samband med IVF nummer två...
Jag berättade om vårt misslyckade skruttembryo och hur ledsen jag var... Hon försökte med ett glatt tillrop ge mig pepping men det var fel tillfälle... jag kunde inte känna något som helst hopp just då - så jag sa det till henne...
jag orkar inte ta in några glada styrkepeppningar just nu...

jag kan inte tro att det här ska gå...

Det var sista gången vi pratade...

hon försvann...

jag orkade inte ringa henne mer och hon struntade uppenbarligen i hur det gick för mig i framtiden...

hur empatiskt är det? Den stora tystnaden sa allt...

Svartsjukan är en ful kamrat som tyvärr är svår att bli av med... de vänner som kämpat länge för att bli gravida i sin tur kan jag ha otrolig empati med och känna deras oemotsagda glädje... Jag älskar att träffa deras barn och se dem växa...

Jag gillar alla mina vänners barn - missförstå mig rätt - men de där småttingarna som har föräldrar som lyser med hela ansiktet när de ser sina små - de har en alldeles särskild plats i mitt hjärta...

Graviditeter som det klagas över, gravida som tjatar om cigg och vin, Katrin Zytomierska som påstår att hon ska aga sitt barn och att missfall inte händer sånna som henne för hon bryr sig inte, människor som inte kan känna empati med oss som längtar efter barn på det sätt som vi gör och ser ner på oss för att vi säger något som för andra är otänkbart - för att de aldrig varit där själv - ja, jag vet inte vad jag ska säga...

Det finns så många hudlösa tillfällen, så många sorgliga upplevelser, så många påminnelser varje dag - du som är gravid eller vill bli, du vet vad jag talar om, det är en epedemi som drabbar ALLA utom just en själv...
En farsot som sprider sig, alla vill och kan och ska ha barn... utom jag.

Fast det är ju inte så, jag vet att jag talar för många, vi är många, som inte kan på olika sätt, som kämpar för att hålla ihop ansiktet varje gång man ser en gravidmage på stan... Som skrattar och får ögonen fylda med "glädjetårar" när de får höra om bästa vännens "plus på stickan"...

Att tycka "skaffa" barn blir ett skällsord... vadå skaffa... det ÄR inte en pryl eller ett husdjur eller en statusgrej...
Det är ett livslångt uppdrag som för en del är omöjligt att uppnå...

Några nöjer sig med att förbli barnlös... jag känner några sånna med tror jag... pratade kort med en senast i morse...

Men jag vill och ska bli förälder...

men det gör fortfarande ont att vara unik, på ett fult sätt... att bli svartsjuk, avis, få begärelser till sin nästas lycka och upplevelser, att tänka svarta hemska tankar om människor man inte känner... och att bemötas med okunskapen om hur det känns att vara ofrivilligt barnlös men ändå dömas för att jag är ärlig mot mig själv och mina känslor - att jag vågar tala öppet om de fula och skamliga tankarna som jag bär med mig - ibland ofta - ibland sällan...

Vår semester i våras var så himla skön - vi var i ett främmande land och jag såg knappt en gravidmage på 3 veckor... Det var vi, havet och solen och sanden. Då kunde jag känna mig levande igen - ta igen förlorad tid, tänka på andra saker, framtiden, skratta åt minnen av dåtiden, slappna av på garden lite...
Väl hemma igen gick det en gravidmage/barnvagn/bilbarnstol/mammamagasin/blöjreklam/familjepizza/

graviditeskalender/mammakläder/spammail om ägglossningsstickor på varje sekund dygnet runt...

ÖRK!

jaja, för det mesta går det bra, det funkar... jag sörjer inte så mycket längre det barn som aldrig kommer födas - som kanske hade haft makens fina läppar och mitt tjocka hår och kanske hans fallenhet för att bli solbränd...

Ibland blir man mer ledsen än andra dagar... ens favoritbloggerska  väntar kanske plötsligt barn och vips så är man där igen i det svarta geggiga sorgträsket...

Jag menar inte att vara elak när jag säger att jag får ett stygn i hjärtat av att läsa om hennes fantastiska lycka!
Jag menar ju inte att jag missunnar henne det - jag är inte ledsen för att hon är gravid - jag är ju ledsen för att JAG inte är det...

Fick tag på en rådgivare på AC som sa att det var väldigt ovanligt att man åldersbegränsade medgivanden idag...
Vi måste återvända till kommunen och be dem skriva om dokumentet...

Eftersom jag blev så jävla arg på kommunen och framför allt kändes det som min sinnesfrid kring hemutredningen och medgivandet blev så totalt fucked up så jag bad maken ringa till vår hemutredare för att få grepp om situationen.

På vägen till jobbet krockade jag med en annan cyklist - inte allvarligt - men tillräckligt för att sätta mig ur spel på det mentala planet...

Väl på jobbet ringer maken; hemutredaren har noterat att vårt medgivande är åldersbegränsat och även att fler som fått sina medgivanden under hennes frånvaro fått likadant. Det ska inte vara så.
Men maken fick känslan av att "jaha, nu ringer du också, jaja, då måste jag väl ta tag i det här nu då..."

Hon måste gå till sin chef och tala med denne - för skulden ligger hos utskottets sekreterare eller vem det nu är som skriver ut besluten - de har helt enkelt fått tag i en gammal mall som inte gäller längre...

Så nu inväntar vi hennes samtal/brev om vad som händer...
Vi är ju naturligtvis angelägna om att rätt papper ska finnas på rätt ställe - inte för att vi verkar få skicka några papper i år (buhu) men rätt ska ju vara rätt och man blir så le åt att det här fortsätter att strula...

Well... det var ju en liten tröst att det verkar vara fel beslutspapper och att det på något sätt ska skrivas ett nytt!

Nu till jobbproblem istället! 

Inser ikväll att jag måste ringa AC imorgon och fråga mer om medgivande för Colombia... Jag trodde i min enfald att man kunde känna sig trygg med att hemutredaren vet vad som gäller... Vi har bett hemutredaren rikta hemutredningen mot Colombia eftersom det tydligen är väldigt speciella önskemål därifrån... Nu inser jag att med vårt åldersbestämda medgivande sitter vi djupt i skiten... Vi har ett fåtal länder som kräver medgivande 0-24 mån och de flesta kräver oxå att man är kristen... Så vad har vi för alternativ kvar? Hemutredaren ställde på vår sista träff frågor som" är det mot Colombia ni riktar er ansökan?Jag svarade att vi vill ha den möjligheten men att Ecuador kanske är det land vi tittat mest på... En annan fråga handlade om ålder och maken svarade jakande på frågan om så litet barn som möjligt...Men vet inte de som fattar besluten att vi har sämre möjligheter att komma till målet om de tidsbestämmer medgivandet? Hur kan de få skriva ålder på beslutet? Mnga verkar också varit frågande till att åldersbestmda medgivanden fortfarande ges... Ska inte myndigheten veta sånt? Varför verkar det hela tiden som om att man inte kan förlita sig på att nån annan ska se till så att alla fakta stämmer och att allt blir till det bästa för en? Varför måste man hela tiden lusläsa regelverk och alla olika metoder för att själv alltid vara den drivande i allt? Jag hade fullt sjå med hennes jävla formuleringar och syftningar och har missat att dubbelkolla landskrav osv... Nu känner jag mig totalt misslyckad! Den glädjen var kortvarig... Måste ringa AC imorgon... Trodde det skulle kännas lugnt ett litet tag nu...

Grämerierna är borta... Det var bara en sån där tanke...
Näe, tvärtom så känns allt väldigt bra just nu, jag har precis lunchat med gravida vännen och det var så förlösande skönt och roligt och precis som vanligt! Vi pratade först om allt möjligt... sen kom vi in på hennes mage och att lillan ska får ett syskon fast hon tror att det blir en katt (!) och lite om normala kontra onormala förlossningar och sen frågade hon om hon tolkat min statusrad på FB rätt - jag skrev att vi var ett steg närmare idag då i förra veckan när medgivandet kommit...

Jodå, jag bekräftade och hon blev jätteglad för oss och kommenterade med spännande och roligt... och ja, jag erkänner, det börjar kännas lite spännande och det kommer en massa tankar i huvet hela tiden...

För hennes del så vet hon ju i princip hur stor hennes bebis kommer blir och hur h*n förhoppningsvis kommer utvecklas och knyta an iom att hon är mamma redan...
Men i vårt fall har vi ju ingen aning... Hur stor kommer vår "bebis" bli - ja jag tänker säga "bebis" eftersom det är en helt ny varelse för oss iaf... även om den blir närmare 2 år gammal... :-D
Vi har ingen aning om hur h*n kommer knyta an till oss och utvecklas och - vi vet ju nära nog ingenting - men har massor av nytt att ta in!

När jag väntade på R så gick jag in i en barn och babybutik och funderade på vagn... Hur ska man tänka? Ska man köpa vagn om man skulle komma över en bra till lagom pris? Hur växer barnet ur sin vagn? Ska man köpa en som barnet både kan ligga och sitta i? Vilket är det bästa märket? Jag har ju förstått att det är smart att ha barnet vänt mot sig så att man kan kommunicera och finnas som en tröst och skydd för barnet även om det inte är i famnen...
Ja, jag kan i pricinp få lov att ställa de här frågorna till mig själv och andra nu - för jag har lov till det...

Fan vad svårt att ställa om hjärnan till att få tänka framåt och planera framåt och för att vi ska bli fler...

Men det känns roligt och spännande... Jag kan inte bara få lov att läsa böcker om barns utveckling och anknytning - jag kan också få titta på barnkläder, potta, säng, vagn, sele och allt annat man behöver...
Spännande!

Har mjukstart den här första veckan på jobbet då jag börjar sent och har kort vecka dessutom - ganska bra första dag igår - inte allt för betyngande... och butiken såg prydlig och trevlig ut...
Det kanske visar sig att jag kommer sakna en viss person som slutar nu...

Igår och idag har jag börjat min morgon med 1 timmes rask promenad med P3 dokumentärer och andra intressanta podradioprogram i öronen...
fast det kändes lite märkligt att promenera och lyssna på program som handlar om "maten i huvudet" och ortorexi - sjukligt stor fixering vid nyttig och hälsosam kost och träning...
"Kristin går inte en timmes powerwalk i skogen för att njuta av naturen, det är för att dova sin ångest"...
Riktigt så är det ju inte för mig - jag vill däremot försöka rivstarta min LCHFkost med lite extra motion, dels för att göra mig piggare (blir bara tröttare av att sova länge) och dels för att få iin lite rutiner för jag är värdelös på att hålla igång...
Med intressanta radioprogram och en runda som tar precis en timme så är det perfekt start eller slut på dagen...

Igår funderade jag över hur vi som par ska börja kunna känna oss som en familj - vi pratade lite om det när vi lagade middag...
Att det varit så omöjligt att tänka i dessa banor under så lång tid nu - med all smärta som det medför - att nu när vi (jag) ska börja tänka om så är det om möjligt ännu med omöjligt... Det känns skitsvårt...

Ibland kan jag känna att det är skönt att inte hänga för mycket på familjelivs forum för där finns så många människor som har osunda tankar och värderingar och det blir som en mani... men samtidigt så inser jag att det finns kontakter ochvärdefull info som jag kanske borde tagit del av...

En sak som jag kan känna lite ångest över nu är att vi har ett åldersbestämt medgivande och att vi inte gick med i svenska kyrkan igen för att kanske ha möjlighet att skicka en ansökan till Sydafrika... Där hade vi haft köplats nr 3 i dagsläget...

Hade vi vart lite mer om oss och kring oss så hade vi kunnat be om ett "öppet medgivande" och kanske tillskrivit oss en liten dos kristenhet ändå...
Jag har en känsla av att "leva efter kristna värderingar" kanske inte passerar som "kristen tro" men vi får se vad vår handläggare säger när de tar kontakt... 

Samtidigt så kan jag känna att det är inte bra att vara för påläst och kunnig och teoretiskt heller... Hur var det förr? När adoptionerna kom igång ordentligt på 70-talet... var fick man infon ifrån? Hur förbereder sig "vanliga föräldrar" Det är väl iofs alltid så att man hör saker som man missat i efterhand och grämer sig över att man inte vart mer på...

Idag ska jag luncha med "nygravida vännen" som borde vara i 6 månaden nu va... vi träffades som hastigast i lördags på 1-årskalaset men då hann vi inte prata så mycket...
Jag tycker iofs att våra luncher blir lite väl korta också men samtidigt så är det ju väldigt trevligt att hinna ses en liten stund istället för inte alls... 

Jag längtar lite efter hösten faktiskt... att äntligen få krypa upp under filten i soffan, mysa med levande ljus och te och stickningen...
Våra symöten ska väl starta igen snart hoppas jag och sen kommer en god vän att lära mig spanska! Det ser jag jättemycket fram emot!
Jag ska plugga in några olika värdefulla handtecken för enkla ord också som man kan försöka lära barnet så det blir enklare att kommunicera sen! Måste ta in lite mer info om hur man tränar in sånna och läsa på om nån som har erfarenhet av tecken...
Det kommer nog bli en händelserik höst! 
 

Ettårskalas... vi kom samtidigt som en familj med ett barn i samma ålder (hallå - alla de där ungarna är ju i samma ålder för fan) och det blev ju såklart massa 'åh vad duktigt han går nu' och 'vad långt hår och vad lockigt' och 'se vad lillen fick i present, kan du ge leksaken till honom, ska ni leka med den båda två' ...

Alla blickar på barnen och där stod vi två som fån och jag sysselsatte mig med att kolla runt i deras nya lägenhet... De har ganska mycket mindre på ytan men det kändes mycket större för bostaden är mycket bättre planerad...
Så kom nästa familj, en dotter på 4 och så kom singeltjejen som tror man blir gravid på första inseminationen och så kom R med sin familj och med magen...

Det känns så uppenbart att man är utanför och att man studerar och inte kan känna sig delaktig... samtidigt som mammam med 4-årsdottern försökte diskutera något kring mammalivet med mig och jag ville bara fly och kunde liksom inte slappna av och känna mig glad över att hon ville prata barn och mammaliv med mig. Jag antar att jag kanske kändes väldigt disträ och frånvarande kanske? Att jag inte kändes intresserad av det hon ville prata om... vad vet jag...Jag tror att jag distanisierar mig på grund av att jag förväntar mig att få frågan om när vi ska ha barn eller om vi har barn eller om vi planerar barn... Den kommer ju ofta och det är jobbigt att svara trots att vi ändå är på väg för att kunna bli en familj...

Inga frågor, inga kommentarer om vårt...
= ingen som bryr sig alls...

Det är svårt att identifiera sig med de familjer vi har omkring oss... Det är svårt att överhuvudtaget greppa att vi ska bli som dem. Det stora svåra och ogripbara konstaterandet att vi inte är som dem - ska plötsligt ställas om och inbegripa även oss - inte än men sen...
Det är svårt att programmera om sig. Det är svårt att tänka att jag ska vara öppen, att jag ska bjuda in till att samtala om detta, att jag lika gärna kunde berättat om vår glada nyhet idag...
Men det finns där i bakgrunden att helst inte prata om det - det gör mindre ont då. Att helt låtsas som det inte finns... Kanske tänker andra så också? Vad vet jag...
Att vi är som vem som helst som inte har barn - att det är ett medvetet val, en tanke vi överväger...


Men vi har firat oss ikväll - vi har varit på Heaven 23 och ätit 3-rätters och druckit gott vin och skålat i champagne :-D
Jag startade med kräftcarpacio med syrad sjökorall, gurka, vildsparris och rostad vitlökscreme och maken valde halstrad pilgrimsmussla med rökt lax, vit sparris, fänkål och dill. Till förrätten drack vi varsitt glas champagne!
Min förrätt var ganska intetsägande... carpacion var som ett kräftsmaksatt gelantinblad kan man säga - men det smakade mycket så det var väl hela grejen...
Varmrätten var m y c k e t bättre! Ångad sejrygg, fänkålscreme, svartrot, onstronskivling, morötter och musselvelouté var kalasgod med ett smakrikt och kryddigt vitt vin till!

Maken åt vitlökstekt kungsflunda, rökt krabba, jordärtskocka, linser och skaldjurssky till det...
Även han tog ett vitt vin, men det var inte alls så kraftfullt som mitt...
Efter maten tog vi varsin cappuccino, lakritspannacotta med rabarbersorbet och pecannötter... maken avrundade med ett glas grappa...
Så nu är vi så nöjda och så mätta! Det här var en toppenavslutning på en bra vecka!
Först medgivandet i hand, postat och emottaget på AC (de skrev i ett mail att de skulle försöka återkomma till oss inom 1 månad, men att det kanske kunde ta lite längre tid - vi fortsätter räkna med att de återkommer i oktober) och sen några stillsamma sköna dagar med hotell i Köpenhamn, sen den här dundergoda middagen där vi inte snålade eller sparade på krutet... imorgon är vår sista lediga dag innan allvaret börjar igen...

Jag ska begrunda och fundera över hur jag ska ta mig an uppgiften att meddela omvärlden att vi snart väntar barn... För jag anser att när vi väl fått iväg vår ansökan till ett land så är vi bland dem som väntar på allvar...
Kanske kan jag fundera över hur jag ska ta mig an den uppgiften genom att gå och prata med nån? Jag hoppas att AC får igång en hämta barn kurs nu i höst för jag skulle behöva andra i samma sits att prata med...
jag behöver vidga mina vyer och få nya vänner i adoptivsammanhang.
Självklart finns det trådar på familjeliv som jag kan använda mig av men tja, jag är lite skadad av det där och tar faktiskt lite avstånd från nätet... speciellt som min mamma säger att hon läser mycket på familjeliv. Hittar hon mig där så förblir jag ju inte hemlig längre och det känns sådär. Eftersom jag har ett förflutet med mamma där jag tagit avstånd från att dela saker med henne av olika anledningar så jobbar vi på att förbättra vår relation och jag för att återfå min tillit till henne. Men den kommer ju tillintetgöras OM jag min identitet skulle bli avslöjad där...

Nåväl - en härlig lördag är snart till sin ände...

Så var vi hemma från vårt äventyr igen... Vi räknade med regn och ännu mera regn men vi har klarat oss ganska bra!
Det har vart ganska gott på dagarna men regnat lite på kvällarna och värst var i torsdags kväll då vi satt på en uteservering på ett mysigt litet torg och käkade italienskt - när vi betalat notan och svalt sista slatten ur vinglasen började det regna...
Och som det regnade! Det vräkte ner i 10 minuter och vi satt där och glodde på varandra medans restaurangen började packa ihop...
Så vi tog beslutet att gå när det regnade lite mindre...
Men vi hade missbedömt avståndet till tunnelbanan och snart kom det mer regn och ännu mer...
Så i mörkret och regnet gick vi nästan fel och när vi tillslut hittade vår tunnelbanestation så var vi dyblöta - in på bara skinnet... och vi fick hänga upp kläderna över hela hotellrummet och blåsa det sista torrt med hårtorken innan vi kunde ge oss av hem igår...

Totalt sett har vi haft det grymt skönt - det har vart fina dagar med massor av kultur - vi har ätit massor med "skräp" så efter den här helgen börjar min "nya livsstil" - när jag får helt enkelt återgå till den jag hade innan. Med noll kolhydrater och mer fett. Alla dagar i veckan...

Det är ju den kost jag mår bäst av och håller vikten med. Nu har jag säkert gått upp allt det jag gick ner 2008 och 2009... *suck*

Ikväll ska vi ut och fira på lyxrestaurang här hemma - ska kanske plocka upp champagnen från källaren också som vi fick på vår bröllopsdag förra året och skåla ordentligt...
Nästa etappmål är väl att skicka våra handlingar till ett land och då först väntar vi officiellt barn i mina ögon. Även om det inte kan bli så att de drar tillbaka vårt medgivande eller att något annat kan gå snett just nu så är det väl egentligen inte nån barnväntan just nu som jag ser det...

En av mina favoritbloggare har i dagarna kungjort att hon väntar barn, jag har anat det men hon har dolt det väl...
Det blir alltid lite jobbigt när någon man beundrar och läser om varje dag, det blir ju som en god vän, outar det och det tar över hela bloggen på något sätt... fast det kommer det nog göra på alla mina forum den dag jag väl "väntar barn" och får barn...
Jag har en bilddagbok som kommer fyllas med bilder på oss och vår familj såklart. Jag har en annan blogg där jag skriver om sånt som jag handarbetar, lagar, bakar osv - den kommer absolut fyllas med bilder på saker som kretsar kring barn framöver...
Jag har en privat dagbok som bara en endaste nu levande människa som känner mig kan läsa - fast jag tror inte hon gör det längre - så där skriver jag när det blir FÖR jobbigt att hantera saker... när jag måste skriva riktigt elakt, riktigt gråtigt eller något jag inte vill att min man ska läsa :-o
Så jag har många gömseln och många sidor där jag återfinns... :-D och där barnets avtryck kommer blir synliga framöver... och jag hoppas att jag kommer finna tid och ork till att blogga vidare även med barnet vid min sida - för skrivit har jag gjort i alla tider, sen jag kunde stava rätt och formulera mig - och det kommer jag fortsätta med... :-D

Vi ska duscha, äta frukost och sen åka iväg på barnkalas... Mina vänner som håller i kalaset kämpade länge med sin längtan efter barn... 4 år ganska precis... och nu har de äntligen sin son - det märkliga är ju att hon aldrig ställer några frågor till mig om vad som rör sig under min (vår) yta... eftersom A inte kommer med idag så kanske kanske det kommer nån fråga - vi får se...

Nu väntar duschen....

Tack för era kommentarer... Det känns toppen att sitta på en buss på väg till en ny stad och nya äventyr med vetskapen om att vi har medgivandet och postat det till organisationen... För att svara på lite frågor här så är vi bara med i AC sen juli 2008. Vi funderar på Sydamerika och inget bestämt land än, kanske Colombia... Men vi har resonerat som så att vår blivande handlägare på AC säkert kan tipsa om vilka länder som är aktuella för oss... Eftersom vi är väldigt oreligiösa av oss och inte ens är med i kyrkan så går många länder bort pga det...Jag fick oväntat väldigt trevlig respons på vårt medgivandebesked av två vänner igår som blev så glada för oss! Det var väldigt skönt att de ville fira och var glada och lättade för vår skull... Internetvännen var visst nyfiken skrev hon på Facebook men hon får allt anstränga sig lite - hittills är alla våra träffar initierade av mig och nu överlåter jag till henne att hitta på och bjuda in till nästa träff. Jag behöver inte fler vänner som bara får tummen ur när jag tänker på att höras och ses... Nu är jag och maken på väg ut i Europa för några dar och det ska bli mysigt. Jag hoppas att tystnaden som uppstått mellan oss försvinner för jag längtar efter djupa samtal om livet och döden och allt däremellan! Och så saknar jag N.E inser jag...