Förbluffad över min egen tanke... på väg hem gick jag och funderade på småsaker sådär som man gör...

Plötsligt inser jag att jag inte längre tänker OM vi får barn... utan NÄR!

Härlig känsla i kroppen... att det inte känns omöjligt och oöverstigligt längre... det finns en bortre horisont med en ljusare rand...

Men det är såklart långt dit. Men inte oändligt.

Tänk så lite som kan göra en glad :-D

Dagens sysslor o hemmet: handlat några småsaker, plockat i ordning tvätten, lagat mat, målat en bricka... tagit fram middagsmat till imorgon och lagt till några saker på inköpslistan...
:-D

Komiskt också att en rubrik som den förra plötsligt lockar 25 nya läsare - varför det??? Ingen fann det tydligen värt att kommentara iaf...

Min nya grej har ju verkligen blivit att lära mig något samtidigt som jag motionerar...
Just nu är mitt stora intresse att lyssna på "heliga familjen" som är en serie radioprogram som handlar om varför vi bildar familj, hur historien ser på familj och varför normen är tvåsamhet av olika kön och säkert en hel massa annat...

Jag är inte nån superpolitisk människa och jag är ibland lite blåögd när det gäller jämstäldhet, feminism och politik... man är som man är och mycket är som det alltid har varit. Men varför?

Det roliga med "heliga familjen" är att de pratar med så många olika typer av människor och programmet igår handlade det om skiljsmässa.
När Kicki Danielsson var 5 år gammal skildes hennes förälrar och på den tiden kunde det ibland hända att barnen adopterades bort. Kicki själv trodde det berodde på fattigdom. Tydligen hade hannes mamma träffat nån ny och ur skilsmässan tog hon endast Kickis lillebror. Syster och hon delades det på och de adopterades bort. Men föräldrarna hälsade på; mamman med sina 5 nya barn (!) och pappan med fantastiska presenter...

Kickis eget vuxenliv har ju alla som kan läsa tagit del av... hon kör rattfull och tröstäter korv och är en tragisk figur... Och jag har tyckt att 'vafan ska hon fläkas ut på alla löpsedlar för - hon får väl skylla sig själv'

... men nu förstår jag lite mer att hennes liv är präglat av svåra separationer och hon slog nästan knut på sig själv i sitt äktenskap för att barnen inte skulle bli skilsmässobarn som hon själv...
Säkert har hon tagit till det man kan ta till för att förtränga, glömma och gömma sig bakom; missbruk och tröst... i form av korv...

Jag vet hur min egen farmor berättade om sin första kull med barn... Det var några år sen bara som det kom till min kännedom att hon varit gift en gång förrut och hade barn i det äktenskapet också... Jag har allså kusiner som jag aldrig träffat eller ens vet vad de heter...
Det var så tragiskt hela historien, man skildes ju inte alls på samma sätt på den här tiden... Hon fick inte behålla barnen för att hon erkände otrohet i rätten...
Hon förlorade sina 3 barn och återsåg dem aldrig egentligen...
För att hon ville ha kärlek i sitt liv...

Jag undrar hur hennes barn växte upp och vad de fick höra om sin mamma egentligen...
Därefter kom ju min pappa till världen och han fick nog kompensation med uppmärksamhet och kärlek trots att farmor bev ensam med honom efter en tid...

Jag kan ändå tänka att jag är glad att hon faktiskt valde kärleken (så länge den nu varade) och faktiskt sen uppfostrade min pappa ensam - det har ju banat väg för en humanare sy på att bilda och upplösa familjen som instution och att kunna leva ett mer humant liv än att stanna i en relation bara för att man inte kan eller tillåts ta sig ur den...
Hon har inte haft det enkelt och vi var så lika, hon och jag... fast jag lever i en helt annan tid än hon gjorde...

Många som jag berättar om adoptionen för ifrågasätter att man måste vara gift. Det är inte många av mina vänner som är det, trots att de har barn... Det har helt enkelt inte varit det viktigaste för dem. Det var inte så viktigt för oss heller när vi väl började fundera på barn...
Men först när allting började falla sönder och det blev klart för oss att det här blir svårare än svårt - då friade min man - och vi började planera för bröllop. Det bröllop vi ville ha; trots att det hade gett oss fler länder att välja på osv så valde vi ändå att göra det som vi ville, när vi ville det...
Det enda jag saknade var att min farmor inte kunde vara med, hon gick bort på våren innan vi gifte oss...

Idag kom det nya medgivandet, ska kopieras och skickas till AC omgående...

God middag, äppelknyckarpromenad och "heliga familjen" om skiljsmässa i lurarna...
Bäst är när små barn får förklara vad olika ord som kärlek, bröllop och skiljsmässa mm betyder och innebär...

" det är när en får bo i ett annat hus och en annan bor i ett annat hus och hon säger att hon aaaaaaaaaaldrig mer vill se sin gamla kille för han har vart så himla himla dum mot henne...

det är att schilljas"  

Kusligt hur bra koll en del ungar har ändå - trots att de går på dagis...

SÖNDAG eftermiddag: Jag bloggar och mannen dammsuger - perfekt arbetsfördelning...
Faktum är att jag är en lyckligt lottad kvinna som har det så himla bra - min man är väldigt självgående och jag behöver aldrig be honom att utföra något här hemma och jag behöver aldrig göra om något han gjort eller påminna om att det behöver göras nåt... iaf väldigt sällan...
Jag är mer slarvig än han och vi har ett ganska prydligt hem och jag kan tyvärr inte ta åt mig äran...

Om jag sen ska vara mammaledig första tiden med vårt barn gissar jag att jag kommer ta mer hushållsarbete och han kanske "slipper" göra det på samma sätt som nu - eller så blir det inte så... :-D
Men för att vi ska kunna göra nån slags jämförelse så tänkte jag göra en lista här som jag nog kommer att uppdatera iom att jag kommer komma på andra saker...

Hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos er? Vilka saker gör ni för att det är roligt och varför. Hur många tråkiga sysslor hamnar på er och varför?

Jag avskyr att dammsuga och diska men kan tycka det är helt okej att tvätta - medans att ta hand om den rena tvätten blir tortyr (hatar att para ihop strumpor tex)
Maken har gärna rent omkring sig och bäddad säng - jag har tex aldrig bäddat sängen innan vi träffades... :-D

Vissa saker gör vi gemensamt, ofta har det nåt med mat att göra medans maken nästan alltid plockar bort efter vi ätit och lägger maten i matlådor till dagen efter...

Maken gör:

bäddar sängen

dammsuger

dammar

bäddar rent

vattnar blommorna

plockar undan

bokar tvättid

tvättar

hänger tvätt

viker tvätt

lägger in tvätt i skåp & lådor

städar badrummet

vädrar sängkläder

plockar i och ur diskmaskinen

dukar bordet

lagar mat

handlar

dukar av bordet

lägger överbliven mat i matlådor till oss båda

torkar av spisen

diskar det som inte går in i maskinen

städar kylskåpet

betalar räkningarna

sätter in papper i pärmar

tar hand om källsorteringen

går med källsorteringen till återvinningen

tar hand om cyklarna

klipper gräset

skottar snö

Jag gör:

lagar mat

handlar

skriver inköpslista

bokar tvätttid

tvättar

hänger tvätt

viker tvätt

lägger in tvätt i skåp & lådor

lagar kläder

tar hand om källsorteringen

går med källsorteringen till återvinningen

plockar undan

våttorkar golven

städar badrummet

plockar bort skor ur hallen

dukar bordet

dukar av bordet

plockar i och ur diskmaskinen

vattnar blommorna

planterar om blommorna

planterar på utsidan

städar källaren och håller viss ordning där

skruva upp hyllor

spikar upp tavlor

målar om saker

bäddar sängen

sätter ihop saker som vi köpt i byggsats

klipper gräset

skottar snö

målar

tapetserar

Sen tidigare relationer vet jag av erfarenhet att karlar brukar förvänta sig beröm och applåder när de självmant har utfört något hemma - och att det kan krävas en HEL DEL tjat och gnäll om ansvar och fördelning. Det är ofta en källa till bråk och jag har grälat på mina tidigare killar, halleluja och amen!

Men det är så otroligt skönt att slippa det nu, ofta kommer vi gemensamt fram till att nu behöver vi göra ett ryck...
Vi gör de saker vi är bäst på och ofta samarbetar vi. Men för min del känns det som om maken tar lite mer markservice och jag lagar mat och trollar med råvarorna - och det är ju kul!

Tidigare har jag oftast lutat mig tillbaka och tittar på när maken röjer och grejar - om inte det är ett gemensamt påhitt att städa undan... Vill HAN städa och plocka så "go ahead" - låt inte mig störa(s) :-D
Men så hörde jag på ett tv-program där de frågade en familj vad de trodde var skälet till att de hållit i hop så länge och hon sa:

Tidigare var vi mycket noga med "din" tid och "min" tid... gör vi saker gemensamt så får båda mer tid över för allt går ju snabbare...

Det fick mig att tänka efter...
och på ett av radioprogrammen jag lyssnat på i helgen sa en tjej att det enda vi har lika mycket av allihopa är ju tid...
Jag kan ärligt säga att jag inte förstår hur min man kan sköta vårt hem så bra som han gör, samtidigt som han tränar i princip 7 dar i veckan...
Det kan bero på att jag ofta sköter matlagning och inköp så han inte behöver tänka på det också...
Jag känner att jag inte ens gör hälften av det han gör och tycker ändå att jag aldrig har tid så det räcker... och då har vi ju inte ens några barn än! 

Fick igår kväll kontakt med vännen som är min vän genom att vi båda varit barnlösa länge. Hon är det inte längre, sonen har fyllt 6 månader och deras sommar har varit en lång skön tid på landet...

Jag har saknat henne och då och då hört kort från henne via mobil och nätet...
Hon kommenterade vid något tillfälle att hon kände sig som en dålig vän som inte hade nån koll på hur det gick för oss nu med hemutredning osv...

Jag svarade henne om hur allt såg ut då - det var vidare strul med hemutredaren eller när det illa skrivna dokumentet precis kommit...
Hade väl förväntat mig ett svar tillbaka - men det saknas mig fortfarande...

Igår talade hon om träffas på mitt jobb men det var sent och hon skulle lägga sig...

jag kan inte säga annat än att jag kände mig besviken att när vi äntligen fick kontakt - då skulle hon hoppa i säng...
tankarna gick igång - vill hon inte ha mer kontakt, har hon undvikit mig, är jag för påträngande? Har det hänt nåt?
Sånna tankar som min ostimulerade hjärna kan sysselsätta sig med...
Men så frågade hon hur det gått för oss, hade vi fått något medgivande än?

Jodå, det har kommit svarade jag och hennes glädje gick det inte att ta fel på! Vi lovade att höras snart igen...

skönt. jag har gärna henne som vän. men vad jag inte behöver är ännu en person där jag agerar drivkraft och är den enda som "hittar" på saker att göra och tillfällen att ses... det måste vara från båda hållen känner jag å det bestämdaste... men jag kan misstänka att det är småbarnslivet som gör att dagarna fylls snabbt med öppna förskolan, träffa mammagruppen, bvc, barnvagsnbio, släktträffar och vanligt familjeliv om kvällar och helger...

Well, jag hoppas få se mer av henne nu när de är tillbaka från landet... hon är saknad!

Tyvärr är det här inget långt kapitel i mitt liv... för jag har nog egentligen aldrig vart smal...

Jag var väl kanske lite stadig som liten men aldrig tjock - inte som man tänker sig en fet liten unge idag... Med bilringar och dubbelhakor...
nä, stadig och med mjukt hull men aldrig tjock...
Ändå gjorde ungarna runt mig allt för att få mig att tro att jag var tjock... jag blev retad (som det hette då) för att jag var stor och tjock och rund och såg ut som en bulle...
Och självklart trodde jag på dem, att jag var annorlunda och en tjockis...
Men som vuxen, när jag ser tillbaka på de bilder som är av mig som barn, ser jag en normal unge... varifrån kom den snea bilden av att jag var tjock?
När jag precis kommit i puberteten skildes mina föräldar och jag fick flytta från stan ut på landet. Det blev långt till klasskompisar och jag skulle byta skola, plötsligt ha 5 mil till min pappa och det som var bekant slogs i spillror... Jag höll på med sport och tränade flera dagar i veckan. Något som inte skulle gå att upprätthålla i fortsättningen om jag inte bytte lag. Att flytta, byta skola OCH byta lag blev nog för mycket för mig. Jag valde att avstå från sporten och hittade en tjej som höll privata ridlektioner för mig istället... ett tag...
Jag åt väl ungefär som innan och började också lägga på hullet på mer kvinliga ställen som höfter, lår och bröst... plötsligt blev jag det som många redan sagt, lite tjock...
Några släktingar är runda och det ligger i mina gener att lätt gå upp i vikt... jag har kämpat emot övervikt i hela mitt vuxna liv - men jag har tur, jag väger bara kanske 10 kg för mycket... Eftersom alla jag känner alltid sett mig såhär så är det inte något som de höjer på ögonbrynen år - jag är "pyttemjuk" - dvs kort och rund :-D
Jag minns att min pappa ofta kommenterade min vikt och att jag skulle passa mig för att äta för mycket... Det var väldigt jobbigt och ledsamt att höra trots att jag vet att det var av välmening, han är ju själv så medveten om sin vikt och sitt utseende och sin kamp mot sina egna kilon...

Men jag insåg att han var den enda som överhuvutaget kommenterade det så jag sa ifrån: sluta hacka på mig om min vikt... gör något åt din egen istället sa jag. 
Sedan dess har vi talat om vikt och kost och så men aldrig mer har han kommenterat det nedlåtande...

När jag kom i 30-årsåldern ville jag ändra på så mycket i mitt liv på en och samma gång, flytta, sluta röka, byta jobb, bli smal och sund och reparera mig själv inifrån och ut...
Jag gick med i VV och samtidigt hade jag en skum menscykel som gjorde att jag hade mens var 3:e vecka och således samlade kroppen vatten och jag gick upp i vikt istället. Konsulenten tyckte det var så konstigt och jag med. 7 kilo gick jag ner och kände mig så smal och snygg och allt var ganska bra. Jag kunde köpa de eftertraktade storlek 38 på kläder och ibland tom 36...
Vid påsk det året var jag på en fest med vänner och fick många komplimanger men hamnade också i ett samtal som kan ha varit det utlösande...
När jag gick hem sen satte jag i mig en stor mängd godis och fick sån ångest över vad jag gjort så jag hamnade i badrummet, lutad över toaskålen och övervägde att stoppa fingarna i halsen...
Men som tur var lät jag bli... jag var rädd för hur jag tänkte - att jag var svag och eländig som inte kunde stå emot det söta och lockelserna... samtidigt var jag mer livrädd för hur jag skulle tänka och bli om jag lät mig själv kräkas upp det jag just stoppat i mig...

Jag avbröt min VV-session och gick ganska snabbt upp mina kilon igen och när jag sen träffade min man blev det lite för mycket chipsmys i soffan, för mycket gos, lagad mat och lockelser... 
Han var nästan lite för smal och det gjorde honom gott att få lite mer rutiner kring mat. 
Vintern 2007 köpte jag en våg - jag kände mig lite väl kraftig och gillade inte min spegelbild och de foton som jag såg av mig själv...
Jag gissade på ett tal men hela dagen blev förstörd när jag ställde mig på vågen och den visade på nästan 20 kg mer än vad som är rekomenderat BMI till min längd...

Nu jävlar!

Maken tippsade mig om en kost med mindre kolhydrater som hjälpt en han kände och jag kom för första gången i kontakt med GI och LCHF... Men att äta mer fett? Det kändes ju väldigt märkligt när man levt sitt vuxna liv med lätta, milda, flytande margarin, lightost, lightcremefraiche, sockerfritt och kalorisnålt och minimjölk...

Jaja, det är värt ett försök... 

Och JÄVLAR vilken god mat man fick äta, och kilona försvann och ju mer jag läste om det här dessto smartare verkade den här kosten. Jag upplevde själv att det hände mängder med andra saker i kroppen...

Mitt humör blev så mycket bättre av att slippa insulinutsöndring och "sockertoppar" och "sockerdalar", löjliga envetna krämpor i höft och axel försvann, magen blev tyst, platt och snäll på 3-4 dagar...  
Tänderna kändes renare när man inte åt något socker, fötterna som brukar vara torra blev mjuka och smidiga utan att smörja,  celluliterna började försvinna och jag började predika LCHF till alla jag kände!
jag gick ner 8 kilo på 3 månader och jag kände mig snygg och smal och alla mina kläder passade igen!

Eftersom vi här också inträdde IVF-världen så har följande år präglats av hormoner, akupunktur, matrestriktioner och panikkänslor inför min dröm om att bli förälder...

Sen vårt sista IVF i nov/dec 2009 så har jag inte brytt mig så mycket om vad jag stoppat i mig - kanske som ett slags tröst för allt som vi vart med om... Men nu är vi godkända föräldrar och ska påbärja en resa mot ett nytt sätt att ta sig an världen.

Jag vill vara nöjd med den jag är, äta det som passar min kropp och min själ - dvs nån form av kolhydratsnål kost - det är det som passar mig bäst. Jag vill kunna komma i de kläder som ligger och hänger i min garderob, jag vill vara rörlig och frisk för att kunna leva livet fullt ut som förälder, jag vill känna mig stolt och nöjd över min kropp och hur jag ser ut på de kommande familjefotona som jag ska leva med i resten av mitt liv. Den kost jag nu äter kommer ge mig allt det där - utan att svälta, utan att försätta min hjärna i nåt slags tvång och där jag måste väga, mäta, räkna, svälta eller äta kopiösa mängder för att känna mig mätt.
Det jag äter nu är en ren mathållning där jag utesluter matvaror som jag nästan är allergisk mot - jag går upp i vikt av dem. Men jag är mätt och glad och trivs med mig själv igen...

Bakar lite och har vart i stan för att luncha med min man - det är inte så ofta det blir av - och träffat en av mina finaste vänner en kort kort stund...

Förr om åren sågs vi varje dag eller iaf så hördes vi varje dag... Ibland flera gånger om dagen... *ler åt det minnet*

Nu fick jag ett infall att jag skulle kolla om hon hade tid att "ta en cigg" - ja inte jag då men hn kunde få ta en...
Hon hade tid och jag köpte kaffe och vi satte oss på en parkbänk i närheten av hennes jobb och småpratade lite...
Hon berättade att hon sagt upp sig från sitt jobb - igår!

Modigt, på tiden och fan vad bra att hon känner sig nöjd med sitt beslut... Jag blev så glad för henne så jag nästan måste grina...
hon har pratat om att byta jobb, flytta på sig och göra något annat i flera flera år...
Men det är så drasktiskt, så crazy när man jobbar på ett bra företag och har goda chanser till bättre lön och bättre förmåner osv osv, men nu var det dags... Företaget kan inte tillgodse hennes behov länge och hon känner sig inte sedd och prioriterad längre. Hon vill mer. Men de ger inte mer.
Så - nu är det livlina fram till jul och sen är det freefaling för henne... men hon landar på fötterna och fixar det. Det här är ju inget hon kommit på den här veckan utan det har ju verkligen tagit lång tid att komma fram till beslutet och nu var det dax...

Så jag hoppas för hennes skull att hon hittar något så hon slipper gå arbetslös sen...

Det känns också som att jag borde ta tag i min sits... jag känner inte att jag trivs så bra. Jag har också vart på väg i 2 år. Men vår sits gör det lite svårare... Alla på jobbet vet vad vi håller på med och pengarna betyder en del. Sen finns det jävligt dåligt med jobb inom mitt skrå och jag vill inte ens göra samma igen. Jag vill något annat och funderar hela tiden på vad det är...
NU ska jag baka ut lite bröd - hoppas de blir bra, något verkar knas med receptet... degen är alldeles för kladdig...

Ha en härligt fredag mina vänner!

Jag har en tidig vecka - när jag börjar r i k t i g t tidigt och en sen vecka då jag slutar ganska sent...

Eftersom jag tänkt göra nåt åt min semesterkropp nu och börja må lite bättre i mig själv igen så har jag rivstartat denna vecka med timslånga morgonpromenader...
Jag har också inordnat mig i LCHF igen och skippar allt vad kolhydrater heter...

Och min vana trogen är jag inte en sån där som startar på måndagar utan jag börjar gärna på söndagar... :-D

Så i söndags åt jag lite mindre socker och laddade ner en massa Podradioprogram till min iPhone - bland annat P3 dokumentärer som är ca 1 timme långa... det fanns också program som handlade om mat, något som heter 'heliga familjen' som samtalar kring olika familjerelaterade frågor och några avsnitt av SOMMAR i P1...

Idag blev det en perfekt morgon, inte för kallt - fick upp farten ganska snabbt och hade Annika Östbergs sommarprat i öronen...
Strax efter att jag kommit upp för första backen säger hon något som får mina ögon av fyllas av tårar... det handlar om hennes längtan hem till Sverige. Längtan är ju något jag verkligen kan identifiera mig med och ja, den är ju grundläggande och nära besläktad med sjukan i tidigare inlägg... Man vill ha något man inte kan få som andra har... japp, been there, done that...

Jag tänker att det kan bli en hulkande, grinande, promenad idag...
Men som tur är duggregnar det så möter jag någon behöver jag inte skämmas för mina tårar...

Jag är glad åt era kommentarer - er bekräftelse på mina tankar och ord... Det är på något sätt därför jag bloggar öppet. Jag har säkert skrivit tidigare om min helt privata dagbok på nätet. DÄR ingen vet vem jag är eller vad jag bor, eller hur gammal jag är eller nåt alls...
Jag såg igår att några inlägg lästs av så många som 350 personer men ingen endaste människa har kommenterat. Det känns ju märkligt, mina ord och tankar och känslor finns där med små svarta krummelurer mot vit bakgrund - förmodligen fullt förståelliga för alla som klickat fram dem, men ingen har blivit berörd på ett sätt som gör att de vill lämna ett avtryck...

Jag minns när jag gick i en terapigrupp för många år sen. Hur nervös jag var för att prata inför de här människorna och hur det skulle kännas att granskas och bedömas av dem...
De kom att bli väldigt nära vänner trots att de inte kommenterade ett enda ord av det jag sa - det var inte så terapin fungerade...
Det fungerade så att en person pratade och de andra lyssnade. När den första pratat klart lämnade man över ordet till nästan person som pratade - om sitt - många gånger blev det man sa färgat av det som tidigare person talat om, men man fick aldrig någonsin kommentera det tidigare talare just sagt, råda, tipsa, kommentera, svara, reflektera över - Big No No...
Men vetskapen om att mina tankar fått formuleras, komma ut ur min mun, landa i andras öron och antingen lyssnas intensivt på eller bara passera deras medvetande gjorde mig till en mycket bättre människa... att någon hört vad jag sagt. Orden har hörts av någon, alltså finns de, och med det också jag. Deras tysta lyssnande gav mig den bekräftelse jag så väl behövde och det räckte så väl så...

att någon hört mig...

Man kan säkert tycka att det verkade onödigt för oss att gå igenom 3 IVF med så mediokert resultat som 1 enda befruktat embryo... och så här i efterhand kan jag också hålla med om det...
Men hoppet fanns alltid med, läkararna sa att risken fanns att det skulle se likadant ut som förra gången men man vet aldrig - det kan bli bättre, det kan bli sämre. Det finns för lite forskning och det finns ett antal läkemedel och metoder som används...
Just det som drabbat mig vet man väldigt lite om... Det är vanligt hos 'älder kvinnor' men jag är ju inte sååå himla gammal...
Akupunktören gav mig massor med hopp, vi kan göra såååå mycket för dig... och visst. Hans egen fru är ett levande exempel på att det säkert kan funka... Men allt har sin gräns och sin tid... 

Nu kan jag med backspegeln i handen säga att jag inte borde varit så envis... men hade vi bara gjort 2 försök hade jag kanske alltid undrat vad det där 3:e försöket skulle kunnat ge...
Nu vet jag, det gav absolut noll och ingenting.
Samtidigt så kände jag att rent kroppsligt kunde jag hållit på än - det fysiska förändringarna gjorde mig inget, smärtor och läkarbesöken, hormonerna och äggplocken, det var inte så farligt...
Det mentala var så mycket värre... det var så knäckade att det inte fanns några svar... Jag har ju ett fel men ingen kan förklara det. Jag avundas inte de oförklarligt barnlösa som har gott om ägg, snabba och fina spermier i mängder, gör IVF efter IVF med många fina toppembryon - som ändå inte lyckas... usch usch usch vad jag inte skulle vilja vara dem... där det finns hopp och god chans... bara man har pengar, uthållighet och den mentala styrkan att orka gå vidare...

Nä, det känns faktiskt skönt att det snart gått ett år sen vi la det där bakom oss på allvar... 

Nu ska jag rikta in mig på det lugn och den glädje jag känt kring att vi är på väg på allvar.
Igår kväll läste maken upp mailet från hemutredaren, vi ska få ett nytt medgivandedokument - ett utan åldersbegränsning - vilken dag som helst...
Allt var ett misstag...

Men lagen om alla tings jävlighet ser ut att hålla i sig - så det är väl bara att vänta på nästa grej, fast hoppas det dröjer...