Kännner mig lite vissen idag - vet inte riktigt varför...
Bara trött och ledsen... har tårar bakom ögonen och känner att jag är "känslig" - har inga bra svar... 

Klurar på saker och ting. Hur jag ska framföra till min pappa vad en del av mina tankar går ut på. På HUR jag ska skaffa mig ett nytt jobb. Jag kände ilska och irritation sekunden efter jag steg in genom dörren i morse...
Den manliga kollegan som jag grälat med har varit på ett synnerligen bra humör de senaste dagarna och vi har talat mycket om vanliga saker. Men det oroar mig - han är en ulv i fårakläder enligt mig eftersom han "skvallrat" till chefen som inte fick föra det vidare (men som gjorde det eftersom jag tog upp det i min månadsrapport)

Jag saknar maken idag med även om han är hemma och har sovit jämte mig hela natten. Han har haft flera möten idag och är inte online på nätet för samtal... Saknar det...
Vädret ordnar upp sig och vi har hoppat fram två platser i vår adoptionskö - vad mer kan man begära en måndag?

Tja, jag vet inte...

Har ätit lite dåligt i helgen och det kanske beror på det också...

nåja... snart får jag gå hem för idag...

Maken blev glatt överaskad av att jag väntade på stationen! Det var skönt att ha honom hemma igen! Men det jag egentligen skulle skriva var att vi hoppat två köplatser fram idag! Vilket tempo! Vet kods att det kan ske bakåt i samma takt! Men just idag är jag glad...

http://milasdaydreams.blogspot.com/

Jag vet inte vad jag ska säga...

Det blev en cykeltur till mitt kantarellställe = 1 liter kantareller...
På vägen dit såg jag att gamlingarna som håller till i nån slags hembyggdsgård intill där vi bor hade grönsaker till försäljning. Kom på att det var "jordens mat" på Gunnebo lust i helgen men jag hade inte lust att gå dit ensam. Köpte istället ett vitkålshuvud, en knippe morötter, 2 stora purjolökar samt 3 tunnbröd som var gräddade idag för 100:-
Kände mig väldigt nöjd med det - maken älskar tunnbröd och kommer bli så glad när han kommer hem ikväll.

Sen tog jag några kassar med mig till den ödeträdgården som ligger 10 minuters promenad från oss. Plockade både plommon, äpplen av olika slag och lite päron. Det är så synd att lämna allt till fåglar, getingar och sniglar...

Sen plockade jag lite trådgårdsbjörnbär på tomten och kände mig mycket nöjd...

När jag lagt ut allt jag köpt och plockat idag på köksbordet kände jag en härlig värme i kroppen. Är så glad över att ha naturen så nära och att kunna skörda, plocka, handla ekologisk utan att behöva anstränga mig så mycket.

Fick ett SMS från en av mina kunder som blivit pappa idag... en söt liten tjej blev det och jag är jätteglad för honom! :-D

I torsdags kom min chef på besök. Jag har inte ringt honom om sammandrabbningen med kollegan men jag hade omnämnt det i en månadsrapport jag lömnat ifrån mig. Chefen nämnde då att kollegan tagit upp detta med honom då chefen gjort ett oväntat morgonbesök i förra veckan...
Jag fick aldrig pratat klart och jag fick heller ingen känsla för var i detta min chef står - min min eller kollgegans sida. Han lovade att återkomma på fredag morgon. Men han kom inte, ringde inte och mailade inte.
Jag blev väldigt arg över detta och det kommer jag ta upp med honom nästa gång han behagar höra av sig. I veckan som kommer ska han till ett platschefsmöte så det finns ingen tid att få det här ur världen å det snaraste...
mellan kollegan och mig har ett lugn infunnit sig - men det faktum att han till min chef sagt sig vantrivas och inte kunna jobba med med mig gör mig själigen förbannad och arg, ledsen och frustrerad.
Jag har väldigt svårt att vara en bra chef till honom eftersom jag inte har något bra klimat för mig att chefa i. Min egen chef har för mycket att göra för att kunna fungera som ett bra stöd för mig - det stöd jag behöver.

Både jag och maken har skickat iväg varsin jobbansökan i veckan som gått.

Däremot så fick jag talat ut lite med en som deffinitivt står på min sida - första kollegan som blev gravid. Jag är lite ambivalent till henne - då jag misstänker att hon smygläste min förra blogg. kanske har hon fått upp ett spår nu när jag har en mer öppen blogg och läser även här. Det må vara hänt. Just nu har vi inget otalt och det var tvärtom VÄLDIGT skönt att få prata med någon bara... om situationen i vår butik och hon sa sig ha känt likadant. Det är en påfrestande vardag med dessa två herrar och ibland orkar man fan inte ens vara på humör. punkt.

Har varit ensam hemma hela helgen, maken är i Sthlm och bor hos vänner - han hade gjort bra ifrån sig på halvmaran och kände sig väldigt nöjd. Skönt att han fick så bra tid...
Tänkte faktiskt möta honom inne på centralen ikväll när han kommer med tåget. Har saknat honom jättemycket, framförallt på kvällarna...

Idag satt jag och läste morgontidningen och läste nåt om "fröken Märkvärdig" som är ritad av Joanna Rubin Dranger...

Kom på att man kanske kunde göra seriestrippar av de hemskaste ögonblicken i min barnlöshetskarriär - de är ju inte ett dugg roliga men det gick faktiskt att korta de de där hemska ögonblicken till 3 serierutor.

Kanske att jag kan förmå mig att jobba lite på dem och presentera dem här? Jag är ju ingen skicklig tecknare men det kanske inte spelar så himla stor roll. Vad jag vet finns det inga serier som handlar om barnlöshet...

Nu ska jag ge mig ut och se om jag kan palla lite plommon och kanske hitta lite kantareller...

hejpåer!

Bagage har vi alla - och ju mer man talar om det med vänner och bekanta och föräldrar osv (jag upplevde hemutredningen som lite "grävande journalistik" där jag ställde frågor om då-tiden till mina egna föräldrar osv) ju mer varse blir man om att de allra flesta människor har ett bagage som påverkat dem mycket under en kortare eller längre period...

En ryggsäck som funnits där men som varit lite avglömd eller ignorerad var en historia som min pappa försökte dra fram på min bröllopsdag (!) för ett år sen. Min pappa hade druckit lite alkohol och blev plötsligt sentimental och skulle dela med sig av något så bisarrt som den otrohetsaffär som ledde fram till att mina föräldrar gick isär...
Jag hade INGEN lust att sitta på MITT bröllop och höra på det där så jag minglade vidare...
Men pappa skulle promt lätta sitt hjärta så han hittade någon annan som var villig att lyssna - min brors blivande fru...

Så när vi var på middag hos brorsan i våras så nystades historien upp på nytt och jag blev så arg och ledsen så jag har faktiskt inte pratat med min pappa mer än några ord på ca 6-7 månader...

Det framgick av den historien att jag i allra högsta grad har hållit ihop vår familj. Jag har alltid sett min pappa som en som alltid haft så mycket att göra och varit så stressad och slitit så hårt osv osv...
Jag har nöjt mig med dessa ursäkter för att han inte hållit kontakten med sina två äldsta barn (mig och min bror) och min farmor var väldigt bra på att ojja sig och sucka över hur mycket pappa alltid hade... 

Men nu blir jag förbannad bara jag tänker på att all den tid som han kunnat vårda sina befintliga relationer till "gamla" barn, sambo, "nya barn" och sin åldrande mor - mycket av den tiden har alltså gått åt att jaga nya kvinnor och nya relationer...
Vid sidan av det liv som ska rulla på och flyta... och det har rullat på och flutit - för att vi varit (o)medvetna om det hela och hjälpt till att lösa det praktiska, det vardagliga, det svåra i att behålla relationer osv...

Här ser jag en tydlig koppling till saker som jag gör även för andra människor... jag roddar omedvetet ihop saker hela tiden... för att andra ska slippa - mycket av detta handlar om vänskap.
Jag kan ofta uppleva att jag är den som driver vänskapen framåt - ser till att hitta på saker, bjuder in till träffar, middagar, fikor, sy-möten, kräftkalas, grillkvällar, you-name-it...
Mina vänner gör roliga saker utan att ens skänka mig en tanke om att jag kanske ville vart med på det...
Iofs så har jag en stor glädje i att planera, handla, baka, laga, duka, fixa... det är bara att infinna sig!
Men exempelvis den här nya vännen - jag lämnade bollen åt henne att komma till mig med förslag på när vi ska ses nästan gång...
Jag vill ha en tvåvägskommunikation och en tvåvägsansträngning...

Jag börjar bli lite less på att vara bullmamma och "fixaren" till alla människor... om inte jag ringer så kanske den andre inte gör det heller.

Det har ju visat sig vara så med några vänner - dem sörjer jag inte ett skit.

Pappa har jag inte ringt på 6 månader nåt sånt. I våras köpte de bilen av mig till min lillebror - som för övrigt fyller år idag...
I sommar har han ringt mig till jobbet i gång för att han ville köpa färg...
Hans sambo ringde en gång för att hon ville köpa färg.

Sen... helt dött...

Pappa nämnde när han var i butiken att vi kanske ville komma ner och grilla nån dag...

Men eftesom inte jag ringt och sagt mig vilja komma så har han inte heller hört av sig. Han undrar säkert varför jag inte hör av mig, kanske tom snackar som han gjort kring min bror som för länge sen tagit nån slags ställning gentemot pappa - att han kräver lite ansträngning från pappas sida också...
Att en relation är ömesesidig.

Pappa vet inte att jag nu fått nya fakta i målet. Han vet inte heller skälet till att jag tagit en "paus" eller vad man ska säga. Men jag är fortfarande arg när jag tänker på hur han levt sitt liv. Hur han slösat med vår tid, andras tid. När jag vikt mig dubbel för att få ihop nån slags familjekänsla - och han fortsätter jaga andra kvinnor...
HUR FAN KAN MAN GÖRA SÅ MOT SIN(A) FAMILJ(ER)?

Jag påbörjade detta inlägg för flera månader sen - nu ska jag äntligen skriva klart det. Jag har funderat länge och jag vill verkligen tala om för min pappa att jag är besviken på honom för att han slösat med min tid. Att han varit så jävla självupptagen med sitt rännande efter kvinnor, kickar, bekräftelse att han överlåtet sammanhållandet av vår familj till mig...

Att han pratar nedlåtande om min bror som aldrig ringer när han själv är precis likadan...

Att han skiter totalt i min farmors syster - för att han inte orkar hålla liv i ytterligare en relation...

Jag ringer inte för jag väntar ut nåt slags livstecken från min pappas sida... För att se om han undrar var jag är...
För att se om han tänker ta sin del av ansvaret. Om han som är min far tänker på mig och undrar vad som händer och varför...

Jag har inte velat se... och jag har hela mitt liv försvarat hans agerande. Hans brist på intresse, brist på ansvar, brist på engagemang, brist på ork och lust att hålla oss samman...

För han är ju MIN pappa...

Har inte kikat på ACs sida på köplatser denna vecka - det är ju lite som att väga sig varje dag...
Händer det något från dag till dag eller känns det roligare att kolla en gång i veckan och få ett positivt besked?

Men så kolla jag idag och vi är ett steg fram i kö från förra veckan...

och -3 kg totalt sen jag tog tag i saken igen...

Kommer vara ensam i helgen då maken ska till Sthlm för att springar... tror inte det gått in i huvet förrän idag att han ska åka ifrån mig...

Kände mig helt övermäktigt trött igår eftermiddag - borde gått en promenad, slängt återvinningen, tvättat lite och sett om det gck att plocka några plommon på ödetomten...

Men istället gick jag och la mig med Mikael Nyqvists bok... och somnade lite... När maken kom frös jag som skam och jag känner mig lite kass i halsen... kan det vara så illa att jag håller på att bli sjuk...

Har en tid varit sugen på att läsa skådespelaren Mikael Nyqvists bok "när barnet lagt sig". Den har varit utlånad på biblioteket men igår fanns den inne. Den var inte så tjock (jag gillar tjocka böcker) och den hade stor text så jag misstänker att jag kommer läsa ut den ganska snabbt - även om jag är väldigt trött på kvällarna just nu...

Jag började på den igår och den har inte riktigt kommit in till pudelns kärna ännu... Men de gör en resa till Italien när han är runt 7-8 år och där berättar mamma och pappa att de inte är hans riktiga föräldrar och att hans bio-pappa sägs vara italienare...

Det ska bli spännande att läsa vidare - jag behöver mer vuxenperspektiv på adoptionen.
Hur många adopterade känner ni andra?
Jag känner till några stycken som jag pluggat ihop med men de blev egentligen aldrig nära vänner och har mer eller mindre försvunnit ur mitt liv. En av min brors bästa vänner är adopterad och en av svägerskans bästa vänner är adopterad.
Maken har några vänner som också har adopterats och han har haft en adopterad flickvän under många år...
Jag märker att jag undrar om de vältaliga kunderna som kommer in i min butik och talar perfekt svenska är adopterade eller invandrare... jag drar slutsatsen att de nog är adopterade... samtidigt som en av mina bästa vänner pratar 99,99% perfekt svenska trots att hon inte alltid bott i Sverige. Varför gör jag så?

Jag lyssnade på ett podradioprogram igår på min cykeltur hem från spanskan som handlade om familjeband och föräldrarollen...
En barnpedagog talade om skillnaderna mellan familjesituationerna förr och nu. Våra mammor (framförallt) kom till MVC och frågade om vad det var för fel på barnet som kissade på sig i 4-årsåldern...
Då talades det om olika saker som kanske förändrats i barnets närhet och man löste det genom samtal mm.

Idag är föräldrar äldre, har färre barn, har läst på, är bättre utbildade över lag, har en aktiv tanke och idé om fostran, båda föräldrarna är aktivt deltagande i fostran och man undrar inte vad det är för fel på barnet. Man ställer sig frågan - vad gör JAG för fel...

Det är väldigt intressant att lyssna på de här resonemangen och ibland känner jag att hela min kropp skriker - JAG HAR INTE KUNNAT VÄLJA!!!
hade allt klafat i livet så hade jag gärna haft barn som en yngre verison av mig själv. Men jag har inte haft något val...

Och jag är så himla tacksam att jag ändå väntade tills jag hittade mannen i mitt liv istället för att jag försökte mig på inseminering på egen hand eller nåt eftersom jag hade ruinerat mig på försöken och varit ensam i hela sorgen... hemska tanke...

Appropå mannen i mitt liv och kärlek...

I dag hade jag en kund som ovanpå sitt oglamorösa liv som hantverkare också är rockstjärna... inte på låtsas utan på riktigt riktigt...
Han sjunger och spelar gitarr (?) i ett av sveriges största rockband... fast de har nog en ganska ung publik... :-D
Han är en väldigt sympatisk och trevlig kille som alltid snackar varmt och öppet om sitt liv. Idag kom vi att tala om hans nya relation och ålderskillnader och lite granna om hur man håller kärleken vid liv...
Han vill leva båda liven och kanske kommer lyckas med det den här gången... ?!

Hur vårdar ni era relationer? För visst har barnlösheten slitit på er också?

Vi har i mångafall klamrat oss fast vid varandra - många gånger har man känt att vi inte platsar i något läger, inte bland de frivilligt barnläsa och inte bland barnfamiljerna. Vi har heller inte några vänner som tillhör subgruppen adopterande familjer. Det finns några få som fortfarande IVFar men de är inte sugna på att adoptera... (än).
Ibland orkar man inte försöka bara vara "som vanligt" för allt är ju fan inte så...
Om vi hade vart "som vanligt" så hade vi haft åtminstone en unge som var runt 2½ år i dag... Då hade väl vår verklighet sett annorlunda ut kan jag tänka mig. MEN nu är vi kvar på 'ground level' i spelet "La Familia" och där kutar vi fortfarande runt... Vi har inte möjlighet att klara den här "världen" ännu och få tillgång till nästa nivå... Det är rätt så tröttsamt men det är nog få som tänker på det...