I lördags var vi hemma hos min bror, hans sambo och deras 3½-åriga dotter. Den främsta anledningen är att min bror och hans sambo ska skriva ett av våra referentbrev. Sekundär anledning - vi umgås ganska sällan av skäl jag ska beskriva, avståndet och (o-intresset) som finns/har funnits...

På förmiddagen kom jag på att vi kunde titta förbi mamma som bor på vägen på lite fika eftersom hon har en hårddisk med bilder på sen semestern som är vår. Vi stannade på lite kaffe och våfflor och det förflöt ungefär som vanligt. Jag och mamma pratar på och mammas nya man och min man sitter tysta och iaktar vår konversation :-D

Så kom vi upp till brorsan och jag och hans sambo satt i soffan med deras dotter och pratade - mest om anlednignen till referentbrevet och kring adoptionen. Min man och min bror stor i köket och fixade maten och småpratade på sitt håll.

Så åt vi middag och pratade och sen var det kaffe och glass och nattning av lillan. Maken började gäspa och vi var på väg att dra oss när vi plötsligt kom in på något kring pappa och hans sambo...

Så var samtalet igång...
Vi kom att samtala om min och min brors upplevelser från sen barndom (våra föräldrar skildes när jag var 11 år) och en del saker som min brors sambo vart med om under sin barndom.

Framförallt hade jag svårt att komma över att min familj splitrades och vi flyttade ut på landet till min mammas nya man. Honom kom jag dåligt överens med och vi hamnade i konflikter - som bollades mellan mig-mamma-honom-mamma-mig ett tag. Så sa min mamma att om jag hade "problem" med honom så fick jag ta det direkt med honom - hon ville inte stå emellan... eller så fick jag välja att avstå från att ta upp det jag upplevde som problem.
Det största problemet i det var att jag var livrädd för att åka ut på gatan ifall jag gjorde eller sa något som inte passade honom. Så jag avstod från att protestera eller bråka allt för mycket med honom och höll allt inom mig.
Mamma hade ju redan tagit hans parti iom att hon gav mig allt ansvar för att få min och hans relation att fungera. Där fanns ju inget att hämta; varken stöd eller råd. Jag kände mig övergiven, ensam, utlämnad och sviken. Pappa fanns ju många mil bort och hade fullt upp med sitt. Han var inget riktigt stöd heller utan hade ju sina problem och issuses att få rätsida på. Där ville jag inte heller bo - jag ville ju ha kvar den trygghet det ändå var att bo med min bror och min mamma.

I efterhand har jag svårt att se hur man kan lägga över en så stor del av problematiken på ett barn.
Det kan tilläggas att min mamma är väldigt konflikträdd och envis. Det faktum att jag inte pratat om något djupare än vardagsprat med henne sen jag var 15 år är ju enbart ett resultat av allt som hände då. Jag vågar inte anförtro henne något eftersom hon inte ställer upp på mig. Jag vill heller inte dra upp allt det där från tonårstiden för jag vet att hon är extremt dålig på att hantera konflikter och jag kanske har skonat henne (och mig själv) från detta under alla år. Men nu har jag tagit tag i surdegar från då-tiden med min bror, en gammal vän, pappa och kanske börjar jag närma mig ett ultimatum inom mig själv.

Jag saknar ju en djupare relation med min mamma. Jag önskar så att hon kunde finnas där så jag kunde luta mig mot henne när jag har det svårt. Jag önskar att hon kunde förstå att jag har sökt "henne" i alla andra kvinnor jag mött under alla jävla år...

Och på grund av alla svek och skadad tillit vågar jag inte släppa in henne och håller henne ständigt på armlängs avstånd.

Min brors sambo sa att mamma är känslokall; jag vet egentligen inte vad som karaktäriserar en känslokall person. Men jag minns att jag blev så förvånad över en av mina systrars kompis som verkligen hyllar min mamma - det stöd och den positiva anda som mamma utstrålar...
Jag undrade om vi verkligen talade om samma person. Hon har aldrig funnits där som stöd för mig tänkte jag. Men saken är den att jag sällan anförtrott henne något av rädsla att bli sviken - igen.

Jag och min bror har haft mycket problem med vår relation också - men som tur var vågade jag ta upp det till "vädring" för ca 1½ år sen. Jag hade nämligen ont i magen VARJE gång vi skulle ses. Jag förväntade mig att han skulle vara en skitstövel och säga idiotgrejer - och han införlivade mina förväntningar VARJE GÅNG. Tillslut pallade jag inte mer - inför vårt stundande bröllop och eventuell adoption var jag tvungen att prata allvar med honom. Det höll på att gå käpprätt åt helvette men tack vare en utomstående person så lyckades vi vända det hela och idag är det inte längre lika jobbigt att ses. Jag är fortfarande misstänksam mot honom kan jag känna. Jag vågar inte fullt ut lita på att han kommer fortsätta vara en "bra" bror - utan jag har nån slags underliggande misstanke om att allt plötsligt ska återgå till hur han var innan. Det har nämligen hänt förut att han "inte orkat" jobba på relationen och allt gick överstyr igen...
Men efter vårt samtal i helgen känns det som vi kommit ett steg närmare varandra igen. Vi har öppet luftat allt det här som ändå vart lite tabu under året som gått - då vi skulle försöka att mötas som vuxna och inte blanda in dåtid och gammalt groll.

Nyligen fick jag också reda på några nya obehagliga sanningar om min pappa.  Det gjorde mig jävligt förbannad och ledsen och jag känner att mycket jag tänkt om honom ställdes på sin spets och jag var tvungen att omvärdera mina tankar kring honom och hans sätt att förhålla sig till oss, min bror, hans släkt och sin nya familj...
Tid och engagemang som han borde lagt på att få saker och ting att lösa sig med sin familj - hela sin familj  - det har han ägnat åt att stärka sin egen självbild - på ett sätt som säkerligen fått konsekvenser om det kommit fram. Hela den här grejen gör mig asförbannad...

Jag orkar inte tycka synd om eller försvara min pappas handlingar längre. Jag har "ärvt" ett slags särskilt förlåtande för allt som min pappa gjort av min farmor. Hon har alltid försvarat pappa - på långt fler sätt än han förtjänat förmodar jag.
Nu vill jag inte vara med på det längre. Jag ansvarar inte för någon annans liv än mitt eget och jag känner mig lite snuvad på energi där för ganska lång tid bakåt...

Phu... det har tagit hela förmiddagen att skriva nu. Eftersom jag står i en butik så kommer det ständigt in kunder som behöver hjälp...

En sak som känns väldigt skön med helgens samtal är att jag fått lite mer kött på benen vad det gäller min brors sambo. Jag har också slappnat av lite mer vad det gäller anspänningarna inför min bror och har goda förhoppningar där inför framtiden. Jag tyckte det var skönt att få lufta allt det här på ett neutralt sätt. Det fanns väldigt lite bitterhet - det var liksom vuxna individer som pratade om erfarenheter och alla är terapi:ade :-D så vi har nycklar och verktyg att förstå och förlåta och ansvarsfullt förvalta de här nya känslorna, erfarenheterna och upplevelserna...
Det var inte med ont i magen jag vaknade i går utan med lättnad och befrielse...
Så skönt!