Som nykär är man ju inte så lite på - helst skulle man bara tumla runt i sänghalmen och gosa med sin parnet dygnet runt...

Vi valde att skydda oss mot det där - som ju faktiskt kunde hända.
Vi hade dock snabbt talat om barn, vi ville båda ha barn. Men kanske inte det första som hände mellan oss.

Allt gick fort ändå. Och bakom oss hade vi långa relationer. Vi var klara med att vi hade hittat rätt - vi ville sätta bo och eftersom vi var båda över 30 ville vi inte vänta för länge med barn. Vi väntade 6 månader.

Jag umgick med en tjej som också försökte bli med barn och vi pratade jättemycket om att få barn. Hon lyckades relativt snabbt och då pratade vi om hennes graviditet istället.

När det dröjde för oss började jag ju snabbt leta "möjligheter" - vi provade hemma alla möjliga och omöjliga saker. Zink, folsyra, hostmedicin, kuddar under rumpan, varannandagssex, vartredjedagssex, ägglossningstester och allt allt. Det hände ingenting. 

Jag anslöt mig ganska tidigt till Familjeliv och började hänga där och ta del av alla möjliga trådar om allt mellan himmel och jord...

Vi ljög på Kvinnokliniken och fick en utredning redan 7 månader efter vi börjat försöka - resultat - makens simmare var kassa - gå direkt vidare till ICSI utan att passera gå.
Här och nu uppenbarades det stora bekymret - det här skulle inte bli så lätt. Skulden satte in - maken hade ju anat att han inte kunde göra någon gravid och hans bägare rann över med panikångest och ständigt oro och kroppsliga symptom. Det blev en skitjobbig period för oss båda. Han var ständigt trött, ledsen, orsäker, orolig, kände och klämde och var övertygad om att han var sjuk på mer än ett sätt.

Jag kände mig kall och behärskad - lugn och nästan avståndstagande. Någon måste ju behålla huvudet i allt det här. Någon måste ju kunna ta in alla fakta kring IVF, leta eftermöjligheter, läsa på... Tur att han bara ska ge ett bidrag i en burk - tänk om det här hade drabbat mig som ska medicinera, ta sprutor, spraya, plockas på ägg och tja, nej, skönt att jag kan behålla lugnet även om jag var ledsen och orolig jag med.

Vi drog oss undan människor helt naturligt. Maken var trött och orlig, vi orkade inte med människors frågande och antaganden. Vi slickade dessa sår i vår grotta.
När sen vårt första IVF blev en sån katastrof och det visade sig att det var något knas även med mig - då bröt den stora skulden och skammen ut hos mig. Hade jag misskött min kropp så att den inte fungerar? Jag har ätit p-piller så länge, jag har rökt länge och jag har festat rätt mycket under en tid. Jag har involverat mig med fel männsikor, jag har försökt vara alla till lags, jag har brukat våld på mig själv. Var det min radonlägenhet som orksakat detta, för att jag bär min mobil och trådlös telefon på jobbet i fickan hela tiden? Är detta resultatet. Är det jag själv som dragit denna olycka över oss???
Skulden gnagde på mig...

Precis samtidigt börjar mina vänner bli gravida och får barn på barn...
Skammen över att inte kunna gör det olidligt att umgås, att inte kunna bli glad utan bara känna den röda kvävande känslan av avund stiga inom mig. Att med tårar i ögonen gratulera till ännu ett barn på telefon eller SMS. Att vet att jag förmodligen A L D R I G får ringa dem och "säga att vi väntar barn"...

Att skulden höll mig tillbaka och att jag inte haft så bra relation till min familj gjorde att jag drog lääänge på att berätta för dem om vår belägenhet. Det hade ju vart så himla mycket roligare att få säga att vi väntade barn än att behöva berätta att vi har försökt men misslyckats - nu vet vi inte vad vi ska göra...

Min vän Kvarnlyckan slår huvuet det på spiken här - jag citerar henne för hon skriver det så bra...

Och i allt skulden över att inte orka vara en bra vän, inte orka möta andras barn, glädjas åt andras graviditeter, inte vilja prata om andras föräldraskap, undvika sammanhang, inte orka, inte klara, inte vilja. Känslor av skam och skuld över att inte klara att möta det, leva i verkligheten, göra det förväntade, inte kunna möta andras självklara liv.

Och sedan skuldkänslor, ångest, inför adoptionsprocessen. Kommer vi duga, startade vi tidigt nog, är vi bra nog, bra ekonomi, väger tillräckligt lite, gifte oss tillräckligt snabbt. Vi borde spara pengar, inte unna oss resan. Vi borde gjort iordning papprena snabbare, bättre, trevligare, för fula fotografier, för tråkiga personliga brev. Skuld över att inte vara 150 % utan bara normal procentig.

Bästa R sa nu häromsistens att "jag frågar inte längre om folk väntar barn" som om det vore något som underlättar för oss. Det handlar ju inte om att inte tala om barnlöshet - för just det har vi gjort allihop vi som drabbats av det. Det handlar om att tala om barnlösheten med öppenhet, att visa förståelse för att det är ömtåligt med allt som har med barn att göra. Att skapa klimat där det går att samtala om det men på våra villkor.

Det är nästintill omöjligt att förstå vad den här gör med en människa - men jag tycker att Kvarnlyckan beskriver det så bra. Vi ska ha svar på allt, tänkt igenom allt, vara lyckosamma på alla plan (förutom barn), gifta, rika, välartade, ostraffade, friska, smarta, välavlönade och framgångsrika, smala och sunda utan tatueringar eller trasiga familjer, helst av allt goda kristna som regelbundet går i kyrkan. Vi ska umgås flitigt med barnfamiljer och gärna ha ett par färdigmöblerade barnrum ståendes över här hemma. Ett par bilar, båtar och fritidsintressen eller landställe gör väl inte det hela sämre kan jag tänka...

Min kommentar till det hela - man undrar hur folk tänker när de slänger ur sig ett "kul att ni ska adoptera" när man berättar hur man väntar barn...

"Kul" tänker jag... jag vet inte det, men det är helt enkelt livsnödvändigt för mig att gå igenom allt det här - för att jag ska känna mig hel, som person, som kvinna, som människa och för att jag och min man vill känna oss som en familj... 

Det som Kvarnlycka belyser som jag faktiskt inte ens tänkt över - är hur vi går vidare - vi som kan det - våra sorger blandas med barnets bakgrund. Ibland är det ju väldigt svåra omständigheter som gör att barnet lämnas till adoption. Hur tar vi vara på våra upplevelser och förvaltar dem på bästa sätt?

Jag kan tänka idag att jag är glad att läsa så mycket fina bloggar som handlar om familjer som adopterat. Jag ser en genuin glädje hos dem. Jag läser mig till att de känner sig hela och mår förhållande vis väl - både föräldrar och barn. Deras småttingars liv och leverne speglar sina bakgrunder med nattskräck, språk som faller bort, lekar som leks och tandborsning som inte längre byts mot kakor...

Vi får ju aldrig glömma vår kamp för att nå "familjelyckan" och vi får aldrig glömma barnets bagage...

 

Ann

5 juli 2011 22:17

Litenlängtan, du och Kvarnlyckan skriver så bra, huvudet på spiken!!
Du delar med dig och jag tror att din historia är så mångas.
Stor kram

litenlangtan

6 juli 2011 09:25

Tack Ann! Det är skönt att få ur sig alla känslor... och jag tror att det är viktigt att belysa att det inte är ovanligt att känna så här - men att det går över!

 

Hedda

5 juli 2011 22:23

Så fint skrivet! Jag får många tankar. Det där med att två komplicerade bakgrunder vävs samman i en adoption - tänker att det egentligen lika gärna vara en fördel som en nackdel att föräldrarna genomgått barnlöshetsprocessen. Kanske är det något särskilt som man förvärvar när man går genom barnlösheten och kommer ut som fortfarande människa på andra sidan. Att förståelsen för kris och saknad finns och att det är till fördel för barnet. Men jag tror också att det har stor betydelse hur man hanterar sin kris, för hur man sedan harvmöjlighet att fungera som förälder.

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

6 juli 2011 09:23

ja, visst är det en fördel att ha fått kämpa lite i livet. Jag ser ju på min bror som egentligen inte haft så mycket motgångar hur "enkelt" allt är i hans ögon.
Jag har fått kämpa sen jag flyttade hemifrån - för att få ihop till hyran, för att få vänner, för att kunna passa in, för att hitta nytt jobb, för att finna kärleken och nu för att få barn...
Jag är inte avundsjuk på hans liv - för jag har andra värderingar och ser livet annorlunda och uppskattar små saker - men man ser också tydligt skillnader och vi drabbar samman kring de mest banala saker för att vi inte tänker lika. Om något liknande hänt dem hade det kanske fått dem ur balans på ett helt annat sätt. Jag och maken svetsades samman i sorgen istället för att gå skilda vägar som många annars kanske gjort...

Hur sen vår historia påverkar vårt barn vet jag inte - men det kanske är en fördel - det visar sig! Tack för värmande ord!

 

Jeane

6 juli 2011 17:07

Så oerhört bra, så träffsäkert och sant!
Hoppas ni har en fin sommar medan ni väntar och väntar.
Kram Jeane!

http://jeanequidote.blogspot.com

litenlangtan

6 juli 2011 20:32

Tack - ja väntan fortgår...
jag säger som gitarristen i bob hund sa:
"jag börjar bli ganska bra på att ha tråkigt"
:-D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...