ämnet är önskad av Kvarnlyckan.

Som liten var jag en rätt lycklig unge - det var när mina föräldrar skilde sig i början på tonåren som det blev lite stökigare i mitt liv.

Jag inbillade mig att jag var stark fast jag var ensam. Jag delade mina innersta tankar med min dagbok och mina vänner.

Jag flyttade hemifrån tidigt, tillbaka till min stad men utan att egentligen känna någon - det funkade bra, trots att jag inte hade något heltidsjobb. Jag klarade mig bra ändå.

När jag träffade min första pojkvän tog jag mig an vårt nya liv med hull och hår. Han flyttade från sin mamma till sin "nya mamma" - mig!

Han ville gärna ha barn men jag vill vänta - vi väntade så länge så kärleken svalnade och det tog slut. Jag höll mig kvar så länge jag kände att jag ville att allt skulle bli bra - men en dag vaknade jag och ville att det skulle ta slut. Då lämnade jag... 
Som singel levde jag upp, hade nya vänner, festade och levde loppan och var en riktigt partyprinsessa! Drog på festivaler, såg mängder med konserter, kände folk och band och var någon...

Barn fanns inte på kartan.

Sen fyllde jag 30, insåg att jag måste ta tag i mig. Insåg att det inte kunde vara 'dem' - det måste vara jag.
Började på allvar längta efter barn. Fick ett jobb på ett ställe där det kryllade av barnvagnar, gravidmagar, småbarn, byggprojekt, utbyggnad, renoveringar och tja - mina gamla klasskompisar var många av dem och alla frågade...

-Men hur går det för dig, har inte du barn?

Jag längtade i smyg och hoppades på att må så bra så jag kunde träffa någon.

En dag gjorde jag det. Mådde bättre, kände mig lycklig i mig själv,träffade nån och såg en ljusnade framtid som var vår!

Nu kommer jag till föräldraskapet - hur jag vill vara som mamma och hur jag tror det kommer bli...

Jag skulle vilja vara en tålmodig mamma som har tid med mitt/mina barn. Jag vill vara en god förebild, en inspiratör och igångsättare.

Men någonstans tror jag ju att jag kommer vara rätt sträng. Jag uppskattar barn som har hyfs, säger tack och är artiga och hjälpsamma och generösa. Jag kan väl lätt säga att jag är uppfostrad så själv och maken likaså. Därför tror jag att det är vår gemensamma norm på något sätt.
Att barnet/barnen får lära sig att uppföra sig...

Som barn hade vi ganska stränga regler kring mat och ätande - det vi tog till oss skulle vi äta upp och åt vi inte upp fick vi inget annat sen heller...
Hos min mammas nya man var det ännu strängare - vi fick inte lämna aldrig så lite. Tallriken skulle skrapas ren...

Så vill jag inte bli - mat ska vara gott och lustfullt - inte tröst och inte skamfyllt. Vi har pratat mycket kring maten och ätandet - båda vill att barnet ska smaka på maten, vi vill inte laga flera oliga rätter bara för att barnet/barnen ska äta men det ska inte vara tvång eller långrandigt och förknippat med tjat.
Låt barnen äta när de är hungriga och lämna när de är mätta. Blandad kost - kött (kyckling) fisk grönt och ägg. 'Ren' mat så långt det är möjligt, högvärdigt fett. Lagat från grunden - och låt barnet/barnen hjälpa till så långt det är möjligt!

Jag läste någonstans att man kan tänkas lägga grunden till fetma om ett barn alltid måste äta upp. Barnet lär sig inte känna igen mättnadssignaler utan pressar i sig all mat på tallriken och känner skuld över att lämna - jag kan åtminstone känna igen mig i detta. Jag rensar fatet. Jag lämnar sällan och tar om för att det är gott inte för att jag är hungrig.

Eftersom jag gillar att pyssla och hitta på saker så längtar jag efter att kunna baka, pyssla, pussla och spela spel och framför allt läsa med mitt barn/mina barn.
Jag spanar redan nu på massa kul saker man kan sysselsätta barn med i form av skattjakter, pyssel och pynt och saker man kan göra och ge bort. Det är en ådra som jag ärvt av min mor - och min far - att skapa och bygga och fixa till.

Jag har sen jag blev 30 haft en behov av att kunna vara själv. Att sitta ensam i soffan hemma och inte göra någonting - det behovet kommer inte att minska när vi fått barn. Men det kommer bli svårare att tillfredställa. Det här är en sak som oroar mig lite. Att jag inte ska ha någonstans att ta vägen när lillo är här. Att jag har en unge hängandes runt halsen vart jag än går. Att jag inte kan lämna över till pappan och att barnet är nöjt.

Pappan är nog oroad över att han inte får sova så mycket som han behöver - och att tiden att träna drastiskt ska minska. Jag kan känna att vi har ju inte strävat efter att vara en familj i snart 5 år och att livet ska se exakt likadant ut i tidsdispositionen som innan. Det är en omöjlighet.

Närhet är en annan sak som är viktig. Makens familj har inte vart så generösa med närhet. Han han inte minnas att han blívit kramad som liten. Det blev han säkert men man kanske har sina första minnen från 4-5 års ålder och han minns inte så mycket närhet.

Jag tror jag har fått rätt mycket närhet även som lite äldre barn. Och jag vill att vårt barn ska få krypa upp i famnen länge länge!
Jag och maken är väldigt fysiska och pussas och kramas ofta och gärna offentligt - sen vi träffades har maken ändrat sig på den punkten.
Vi tankar ofta närhet hos varandra och är fysiska i alla sällskap. Det tycker jag är en väldigt viktig bit - att stimulera även kroppens minne med fysiskkärlek och ömhet.

Som jag skrivit förut tror jag inte vi kommer ha plats för hur mycket leksaker och prylar som helst. Men musik och böcker ska barnen få precis så mycket det vill!

Ett visst mått av regler och ramar är nog bra - förbud tror jag kan göra de där sakerna mer spännande - men jag tror att vuxna åtnjöt mer respekt förr (alltså när jag var liten - det räckte ju att hota med mamma - men jag kan liksom inte minnas att hon var elak mot oss)
Men en regel som är bra är från min egen barndom - att erkänna/berätta om sitt bus/dumhet gör att det blir till hälften förlåtet (dvs - "straffet" ska inte bli så allvarligt" om man erkänner)

Rutiner och "ritualer" är säkerligen bra för att få igenkänning och kontinuitet hos barnet/barnen men det måste ske på barnets villkor.

Det är jättesvårt att relatera till och tänka ut hur man vill vara som förälder. Jag ser min egen uppfostran som god - jag vet vad som är rätt och fel, jag ljuger inte mer än nödvändigt och jag har respekt och ser upp till mina föräldrar - samtidigt som jag faktiskt inte tycker att de skött allt på bästa sätt. Men jag väljer själv vad jag vill föra vidare till mitt/mina barn och vad som ska förkastas...

Som ni märker skriver jag mitt/mina barn. Jag vill nog gärna ha fler barn. maken är helt på det klara med att vi "börjar med en" - sen har jag inte jättemånga år innan jag blir för gammal fär att adoptera - och som det ser ut nu har vi INTE råd med ett barn till. Men man vet aldrig.
Så därför skriver jag mitt/mina barn... 
Vi är inte överens alltså :-D

Båda mina föräldrar har jobbat hårt i sina liv och tagit sig rätt långt utan universitetsexamen. Hårt slit ger utdelning om man har tur. Min pappa är inte rädd för att ta tag i saker han inte behärskar. Jag har under min arbetskarriär lärt om och jobbat i tre helt olika branscher och klarat mig rätt bra. Jag är inte rädd för att byta bana igen. Maken har pluggat på universitet. Som första i sin släkt har han tagit examen och jobbar nu inom universitetsvärlden. Han trivs med det och har inte ambitioner att bli någon chef eller ledare. Men han har drömmar och utvecklas och förverkligar sina mål bit för bit. Det är för att hans grogrund och klimatet för att få möjlighet att utvecklas och nå sina mål är annorlunda nu.

Vi kompletterar varandra - han kan vilja många saker men har svårt att fatta beslut. Jag tänker fort och stakar ut vägen för oss. Jag har egenskaper för att leda och ta befäl. Jag är orädd och har stark vilja.

Tillsammans är vi ett ödmjukt och starkt team. Han har ordningssinne och jag har streetsmartness. Ingen 'got the looks' - det får lillo stå för

:-D

Det här är lite hur mina tankar går. Jag vill och hoppas att vårt barn kommer kunna visa oss vägen och att vi inte bara ska låta allt gå överstyr för att vårt barn haft en tuff start och en trasslig bakgrund. Det måste finnas ett visst mått av ramar. Och en hel massa kärlek!

  


Föräldraskapet är inte bara rosenrött skimmer - det har

jag förstått!

Ps! Vill du "önska" en rubrik - läs här och lämna ditt egna förslag på rubrik! Ds

 

Kvarnlyckan

6 juli 2011 22:17

Tack! :-)

http://kvarnlyckan.wordpress.com

litenlangtan

7 juli 2011 09:27

Var det allt du hade att säga om mitt lååååånga inlägg?? Va va va?
:-)

 

Kvarnlyckan

7 juli 2011 12:00

Tja, jag öppnade ju upp för samma sak på min blogg så du får väl önska dig rubriken reflektioner över Litenlängtans inlägg.... :-)

Och jag tyckte att det var ett bra inlägg! :-)

http://kvarnlyckan.wordpress.com

litenlangtan

7 juli 2011 12:05

okej! :-D

 

Mymlan

8 juli 2011 19:49

Vad fint skrivet! Jag känner väl igen mig i dina tankar och funderingar. Hoppas ni får ta det där steget snart och bli tre (eller fler:_))

http://mymlansskriverier.blogspot.com

litenlangtan

8 juli 2011 19:53

Tack - ja vi hoppas inte det är allt för långt borta!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...