Ibland kan jag förundras över att människor tycks tro att vår väntan på barn började samma dag som vi skickade våra handlingar till landet. Det är iofs det lättaste sättet att relatera till det. Att från den dagen vi postade handlingarna så började nedräkningen...

I sommar var jag på ett kalas och en tjej (som är styvmamma) hade två "roliga" kommentarer. Dels sa hon att "vi hade halva tiden kvar" - det var då ca 4½ månad sen vi postade... Och dels undrade hon om vi adopterade av ideologiska skäl...

Med halva tiden syftade hon på att man väntar biologiska barn i ca 9 månader (plus minus månader/veckor/dagar) och att vi då skulle vara halvvägs i vår väntan där och då...

De ideologiska skälen finns ju där o c k s å men det är ett bihang - en positiv räddningsplanka. Att vi har det materalistiskt bättre och ett mer demokratiskt samhälle och utan alltför mycket religiösa, politiska och sociala regler. Däremot har vi fortfarande rasism och främlingsfientlighet - kanske mer nu på vissa plan - än tidigare...

Men vi adopterar INTE av ideoligiska skäl - näe, det är av rent egoistiska men hjärtliga skäl... Vi vill vara familj, få tillträde till delar av livet som är dem med barn förunnat, vi vill slösa vår kärlek och vår tid på ett barn, utvecklas och svetsas samman till en trygg familj.

Vår väntan på barn - den som började med fantasier om en knappt synlig bula på min mage men som numera handlar om ett brunt lockigt (?) hår, sammetsbruna ögon och små vita risgryn till tänder - den började för sisådär exakt räknat 1682 dagar sen...  

Längtan började för oändligt mycket längre sen - och den innefattade även en man att dela familjelivet med då... Sen kom mannen och vi påbörjade på allvar vår längtan tillsammans. Det var ju först när han fanns där sida vid sida som det kunde fungera i praktiken också...

Det är helt omöjligt att föreställa sig hur lång tid är. Det ser ut som en felskrivning - men det är det inte...
Jag menar en seeeg dag på jobbet kan ju upplevas som en evighet, det tar aldrig slut... Medans en rolig stund som är lång blir kort som en snutt för att den tar slut...

Flummigt va?!

Jag tänkte imorse på min ena kompis dotter. Hon fyllde nyss 3 år... Vi var precis i början av IVF när jag fick reda på att hon fanns som ett frö i hennes mammas mage...

Hon var inte särskilt påtänkt, mer ett litet hoppsan - men hon gjorde sån otrolig skillnad i sina föräldrars liv. Hon är nu tre år. Så viljestark, så söt, så rolig och tokig - glad och sprallig och alldeles underbar...

Tre år. I så lång tid har vi varit medlemmar i AC. I hela hennes liv har jag grunnat, längtat, väntat och grubblat och vänt och vritt på möjligheter, upplevelser, tankar och funderingar kring det här med barn.
Visst kan det vara så att det finns en mening med saker och ting. Både jag och Maken har haft de här moraliska och filosofiska funderingarna - det kanske inte är meningen att alla ska ha barn.
Nä. Det är nog inte meningen. Men meningen är felvriden. Den är på kant med tillvaron. Det finns mängder med människor som aldrig borde blivit föräldrar. För de kan inte inse situationens allvar. För att de inte kan vårda och sörja för det barn de satt till världen. Vissa vill men kan inte - vissa kan men vill inte - vissa kan inte och vill inte. Och så finns vi som vill men inte kan. Alls. Själva.
Då passar det väl bra om vi kan och vill ta hand om ett barn vars föräldrar inte kan eller har möjlighet att själva se sitt barn växa upp.

Fler borde adoptera säger en del människor. Ja. Fler borde adoptera. Dels för att det finns så otroligt många barn i världen som växer upp utan den kärlek och omvårdnad som de förtjänar. För att många barn bor på institution hela barndomen. För att så många människor borde få vara med om denna märkliga men underbara resa. För jag är helt övertygad om att det kommer bli en fantastisk sådan. När den väl tar sin början...

Än så länge håller vi bara på att ta ut kordinaterna - vi håller på att preparera oss inför uppdraget, planera resrutt och vad som ska få följa med på färden. I viss mån också vilka som ska åka med. För ibland känns det jobbigt att inse att alla de jag känner faktiskt inte kommer hänga med. Antingen så vill de inte eller så låter jag dem inte.
Jag har lyckats ganska bra med att ta mig själv i kragen och utsätter mig inte längre för de "risker" som tidigare varit mina berg-å-dal-bane-relationer... Det kan ju bero på att jag hittade en man som gav mig allt det jag behövde och tog emot allt det jag ville och kunde ge...

Men när det kommer till vänskapsrelationer så har jag fortfarande tendenserna kvar. Jag vill för mycket. Vil ge lagom och få tillbaka. Vill få mer än jag får. Blir besviken när det sker och ledsen för det.
Det är ju på ett sätt också en kärleksrelation. Till vänner. Det är det som jag inte fattat och som jag fortfarande kämpar med.

Jag vill finnas med i deras priolista. Jag vill känna mig saknad. Inte bara läsa det mellan raderna då och då. Att man borde ses oftare. Att 'jag skull ringt men...' Att jag är en självskriven gäst när de hittar på något roligt... Inte bara när jag frågar om något händer...

Jag är väldigt glad åt de nya vänner den här barnsaknaden gett mig. Det som knyter oss samman är att våra tankar och känslor bottnar i samma längtan. Vi är på olika nivå i livet men vi har alla samma mål. Att bilda familj.

Däremot tror jag att min barnsaknad även här avspeglar vad och varför i många lägen kring mitt privatliv och min fritid...
Jag har alltid varit en grubblare och jag har en tendens att fundera mycket när jag har tid över. Lite att göra på jobbet i kombination med en luftig fritid gör att hjärnan har fritt spelrum. Många andra har så mycket folk omkring sig att de inte hinner se att de är ensamma... :-D
När ett barn fyller min tid från morgon till kväll kommer många av dessa saker få en naturlig fortsättning eller ett naturligt slut. Även jag komer inse hur svårt det är att få ihop livet och alla borden, måsten och viljor hit och dit...

Det blev ett långt och spretigt inlägg idag med... dagen som började med att jag öppnade upp ett nytt inlägg och fick inte ur mig något...

Nu har snart min arbetsdag gått och jag ska förbi vår lokala second hand på vägen hem. Sen ska jag rensa i garderober och källare för att plocka fram kläder som ska skänkas till en kvinnojour. Sen ska jag blogga på pysselbloggen, lillos egen blogg och fota lite nya skapelser - ikväll har jag både TV och dator för mig själv... Maken är lite på rymmen...

Längtar dock till imorgon då han kommer hem igen!

Igår fick jag info från A som handlade om vilka som väntar och hur länge de väntat...
A hade fått tag på någon på AC - och fått svar att det var två familjer som skickat före dem...

Vilket borde innebära att en "hemlig" barnväntande kommit in från höger och knuffat bort dem från "plats" två i 'väntat-längst-klubben' men det verkade vara ett falsklarm...

Jag fick tag på samma person på eftermiddagen och hon sa att före oss hade två familjer skickat - vilket då stämmer bättre - det är A och de som vi kallar för "augustifamiljen"...

Vidare har 3 par fått syskonbesked och 2 par har fått 1 "lite äldre barn" och då undrar man ju såklart var S & S passar in som fått en 2-åring...
Det förtäljde inte historien...

Jag har för länge sen tappat räkningen - hur många barn har det kommit från vårt barnhem i år? Känns som om vi ändå är upp i förra årets sammanlagda kvot iaf?!

Nu ringde jag till AC igen... fick tag på en handläggare och började ställa samma frågor som igår...

Hon replikerade med att jag "verkade ha ganska god koll"...
Jag svarade med att det är ju lite granna det enda vi har att sysselsätta oss med...

Kring 'augustifamiljen' sa hon att det "är lite speciella omständigheter... så det behöver inte betyda något..."

Jag frågade om hon menade att det beror på familjen att det dröjer, inte på barnhemmet... ?

Så kan man uttrycka det - jag kan inte gå in det som du förstår...

Så A, vi kan nog släppa "augustifamiljen" och inse att det är inget som händer generellt på barnhemmet - det är familjen själva som har nån slags paus framme i kön...

I mars kom besked om att 5 familjer fått 7 (eller var det 8?) barn tilldelade... Nu efter nästan 5 månader till är förbi är ytterligare 8 barn placerade - alla är inte i sina nya familjer ännu - det är ju iaf kvoten fylld från förra året då det kom totalt 14 barn...
Det kan ju innebära att det kan komma ännu fler BB inom kort. Det är ju iaf 3 månader kvar innan vårt land går på semester...
Det verkar som om vi är 7 st familjer som väntar totalt sett på vårt barnhem nu vad handläggaren kunde se. Av dem vet vi ju då att 5 har medgivande för ett barn upp till tre år.

Även om det inte kastar något nytt ljus på vår situation alls så för varje dag som går kommer vi ett lite lite babystep närmare lillo.

I går pratade vi om den här illusionen av barn vi går och bär på hela tiden. En sån liten sak som att se ett barn ropa hej då till sin mamma väcker känslor och tankar i mig.

"-Tänk att nästa sommar är det min lillo som vinkar hej då till mig på samma sätt"

Samtidigt känns det nästan som en dröm - som är på väg att gå om intet. Varför var vi så dumma som verkligen trodde på att det här skulle gå i uppfyllelse? Är det inte bara en illusion, en fantasti,  en dröm - om barn - som likt alla andra drömmar, illusioner och fantasier om barn kommer gå i kras?

En illusion...

Vår klinik erbjöd Psykologhjälp - rätt billigt dessutom. Men det funkade aldrig för mig... maken däremot var och pratade några gånger då det var som jobbigast för honom. Sen bollades han över till en annan person...

Just det här som beskrivs i texten nedan - att sätta stopp är otroligt svårt. Den grundmurade längtan försvinner ju inte av sig själv... Den mattas möjligen av med tiden men den går endast att komma över med barn.
Så upplever jag det...
Vi fick ingen som helst hjälp med att sätta stopp. Där var det bara att inse att så här dåliga odds är det inget att komma med. Vi var för "a second oppinion" på en privat klinik och där tändes mitt hopp upp igen och de sa rakt ut att jag skulle göra mitt 3:e och sista försök på Su innan vi skulle överväga att komma till dem - 'ge inte upp efter  två försök' var deras åsikt...

Efter tre katastrofer talade vår läkare om äggdonation och att vi kanske kunde få det bekostat av staten...
Men jag blir inte yngre och även om jag skulle få kanonfina ägg av någon annan finns inga garrantier. Adoption ger till 99,9% chans ett barn. Jag säger inte 100% för i vissa fall kommer saker att gå snett där med - relationer som kraschar, någon blir svårt sjuk, det kan hända något med barnet, landet, domstolen... ja, vi har läst det och hört det...
I vissa fall spelar åldern in och det blir stopp på grund av det...

Men det kändes tryggare för oss att välja adoption och min kropp och mitt psyke tackar mig idag...

Ibland kan jag undra över vem jag varit och hur jag varit om jag fått biobarn - så där plättlätt som det verkar vara för en del...
Hur hade jag varit som människa, vilka vänner hade jag umgåtts med, Var hade jag jobbat nu? Hade vi bott någon annanstans?

Det tyngsta lasset just nu idag är faktiskt inte väntan - för varje dag som går kommer jag ett steg närmare...
Det tunga idag är fortfarande mina vänner. Eller de jag trodde var vänner. Jag saknar dem så det gör ont i ibland men jag är så jävla trött på att vara den som ständigt och jämt knackar på deras dörrar...  
När ska de ringa på hos mig?

Jag skriver gärna under på att klinikerna som behandlar barnlöshet måste se HELA människan. Det går att stoppa in embryon men det går inte att ge en "quickfix" åt psyket... Här måste alla kliniker ta sitt ansvar och det måste skapas mer debatt kring ämnet!

Läs gärna texten nedan och sprid den du också!

Barnlös – meningslös?

Föreningen Barnlängtan publicerade i slutet av juni 2011 rapporten ”Meningen med livet – Ofrivilligt barnlösas hälsa och livskvalitet” som bygger på en enkätundersökning besvarad av över 1000 personer med erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Så gott som alla, 99%, svarade att deras livskvalitet har påverkats negativt av barnlösheten.
Mer än hälften har någon gång under barnlösheten upplevt att de inte vill leva. Infertilitet drabbar omkring 15% av den del av befolkningen som är i barnafödande ålder. Omkring 2,8 miljoner svenskar är enligt SCB mellan 20 och 42 år, om det är den ålderns som anses som barnafödande är det över 420 000 personer som drabbas av infertilitet, och en stor del av dessa som mår psykiskt mycket dåligt av barnlösheten.

Trots detta är det psykologiska stödet som erbjuds barnlösa begränsat. Nästan 60% av dem som besvarat Barnlängtans undersökning har inte erbjudits något psykologiskt stöd alls under behandlingarna. Fertilitetsklinikerna tar emot mängder av privatbetalande patienter vars högsta önskan är att bli föräldrar. Det är inte ovanligt att misslyckade behandlingar leder till att man går vidare från en klinik till en annan, eller kanske flera andra. Det förefaller däremot ovanligt – om det ens förekommer – att klinikerna följer upp hur patienterna mår mentalt och tar ansvar för den totala omfattningen av behandlingar.

För individen kan det vara oerhört svårt att själv sätta stopp för de påfrestande behandlingarna, och att i tid börja bearbeta tanken på andra alternativ. Adoption eller ett liv utan barn. Om fertilitetsklinikerna och privata gynekologmottagningar skulle ta ansvar sina patienters mentala hälsa, vilket skulle kunna innebära att inkomstbringande behandlingsserier avslutas tidigare, skulle sannolikt resultatet i Barnlängtans undersökning ha sett annorlunda ut.

I en svår livskris behöver vi ofta professionell hjälp för att komma vidare, därför bör alla patienter hos fertilitetskliniker erbjudas samtalsstöd. Detta ska ske kontinuerligt. Det räcker inte med ett kuratorssamtal vid inskrivning. Just då är hoppet stort att hjälpen ska komma. Behovet av stöd är större efter de misslyckade behandlingar och missfall som många, kanske majoriteten, av patienterna drabbas av. Om en så stor del av Sveriges befolkning beroende på barnlöshet upplever meningslöshet och till och med tappar livslusten bör alla organisationer och instanser samverka för att ge det stöd som behövs.

De som får barn genom fertilitetsbehandling eller adoption mitt i en obearbetad livskris får svårt att utöva det föräldraskap de vill eller borde. Med andra ord är det inte ”enbart” de femton procenten som drabbas av att ofrivilligt barnlösa inte får det psykologiska stöd de behöver. Tiden av kris kan också drabba de barn som till slut kommer. Vi vill uppmana fertilitetskliniker att arbeta tydligare med dessa frågor och föreslår att det i varje avgift som den vårdsökande betalar för behandling eller utredning ska ingå erbjudande om flera samtal med psykolog eller kurator.

Cecilia Cecilia summerar

Hedda Heddas Dagbok
Litenlängtan Litenlangtan

Bloggupprop! Om du tycker det här är viktigt, får du gärna kopiera eller använda delar av den här texten på din egen blogg. Och varför inte samtidigt mejla din fertilitetsklinik angående möjligheten att få psykologiskt stöd?

Jag känner mig tjatig om väntan - för vår väntan är ju inte värre än någon annans väntan. Men det är outhärligt nu - samtidigt som dagarna går och går...
Nyss var det fredag igen... Nytt möte på barnhemmet - om det nu är möten varje vecka - det vet man ju inte...

Då och då kollar jag in den danska sidan där det står exakt hur länge den familj som väntat längst har väntat. Och exakt hur många som väntar på samma barnhem. Där står fortfarande slutet på mars som nummer 1 på listan som väntar barn från vårt barnhem. Den väntetiden slår vi ju med några månader...

Vad ska jag sikta in mig på? Vad ska ske? När när när får vi veta vem vi väntar på? Ibland känns allt som en enda stor dröm - som en fantasi som precis som tidigare drömmar om barn aldrig ska slå in...

I förra veckan besökte jag en vän med ett nyfött spädbarn. Jag träffade henne för ca 3 månader sen och vi pratade ganska mycket om väntan och längtan kring barn såklart... Hon hade någon månads väntan kvar på sitt lilla liv och jag hade ju inte mycket att komma med nu heller.
Att vänta ett biologiskt barn är ju ändå rätt så annorlunda - du vet på ett ungefär när den kommer ut och att det blir ett barn på 3-4 kg och med ett visst mått av skills och intressen... Kön borde man ju inte veta förrän den kommer ut men ibland vet de det också...

Vi har verkligen inte ett jota att förhålla oss till. Vi vet inte NÄR, vi vet inte VEM och vi vet inte vad hen kan eller är intresserad av...
det kan ju driva vem som helst till vansinne...

Nu är jag inte den förste att vara i den här situtionen där väntan spelar en central roll MEN det börjar bli riktigt långtråkigt och ledsamt nu...

Om vi dessutom ska ha en rimlig chans att vara hemma innan jul så hade det vart fint att få ett besked snart...


Tittar på AC's sida och noterar att två av tre handläggare är på plats. Vår har fortfarande semester... Snart är det Picnic i Slottskogen och strax inleds höstens program med samtal för 'dem som väntar' - det bär mig emot att behöva boka in mig/oss på något sådant men det är samtidigt bra att förkovra sig så mycket som möjligt såkalrt och det är alltid trevligt att träffa personer i samma sits...
Att vänta är 'överjävligt' långtråkigt och karaktärsprövande...

Oj vad trött jag är nu... vi har varit i skärgården hela dagen och haft det helt underbart...

Vi åkte supersnabb ribbåt och promenerade en stund på Vinga... Vi såg sälar och har myst på piren och i stan med god mat och gott vin...

Sjön suger och jag är helt mör... Men lycklig!

 

Min svägerska skrev på vår andra blogg att innan vi sågs på grillning i söndags hade deras dotter och tillika blivnade kusin till lillo sagt:

"Tänk om lillo kommit och är hos farmor... "

Jag blev så rörd och glad och ledsen om vartannat...
Tänk att även hon, snart 5, tycker att det dröjt länge länge nu och längtar hon med...

Vår adoption har inneburit två steg fram och ett tillbaka när det gäller familjerelationer.

Jag känner mig närmare min mamma än på mycket mycket länge. Jag blir inte längre förbannad varje gång vi ses utan kan träffa henne med och utan andra och det funkar.

Den bästa relationen som förbättrats är den till min brorsa. Det känns otroligt mycket bättre - trots att vi egentligen inte ses oftare än innan - det är bara det att vi inte är i luven på varandra HELA tiden - det är en otroligt mycket bättre känsla. Vi kan samtala om saker och vi har båda tagit ett ansvar för att föra relationen framåt. Vi vet vad som triggar den andre och vi undviker de situationerna och det ger mig en känsla av nöjdhet.
Det har tagit nästan 3 år att känna så här men det har vart väl värt det...

Den relation som har försämrats betydligt är den mellan min pappa och mig. Mellan min bror och honom har den alltid varit undermålig och mest på en "måste-nivå" medans jag alltid varit 'pappas flicka' - men relationens varande har vilat på mig... Sen jag var tonåring och mina föräldrar gick isär...

Det har tagit över 20 år att komma till den här punkten - när jag känner att OM vi ses och hörs beror helt och hållet på mig. Visst har jag känt det så innan också men då har jag helt och hållet tagit det ansvaret och hållit relationen levande - nu är den obefintlig och det på grund av att jag inte jobbar på den längre.
Jag ville veta hur min bror gör och vi talades vid en stund idag. De besökte pappa i början på hans semester, helt pliktskyldigt. Och självklart bjuder de inte till deras dotters kalas nu snart - men ingen vet om de tänker komma.

Brorsan berättade att hans dotter saknar sin farfar och längtar efter honom. Brorsan vet inte hur han ska göra - han vill ju att farfar ska vilja träffa sitt barnbarn också. Jag tror han saknar sin pappa också - för det gör iaf jag. Men det måste ju finnas en vilja, ett intresse, relationen kan ju inte bara baseras på att en tar allt initiativ och söker den andre.
jag inser ju det nu, att alltför många relationer ser ut så och en dag tar det stopp. Man orkar inte vara den som driver och driver och driver, man måste få bränsle också...

Jag hade som förslag till brorsan att han ska berätta för vår pappa hur saknad och älskad han är av sitt enda barnbarn. Att vi saknar och älskar honom likväl - men att vi inte vill fortsätta bära relationen på vårt ansvar. Att vi tagit avstånd från det som sårat hos varandra (syskonen) och mötts på halva vägen och att vi är intresserade av att ha en fungerande relation med vår pappa och våra barns farfar/morfar...

Eftersom det aldrig kommer något bra tillfälle så får jag se till att skapa ett...

Och med så mycket annat - om jag inte tar tag i det så kommer det rinna ut i sanden och bli ett 'ingenting'...

Jag tänkte dela med mig av min blogglista - dessa tjejer (!) är inspirerande, roliga, knasiga och vackra och alla deras mysiga sidor besöker jag när jag behöver piggas upp och se vackra saker och nya hyss... 

Lilla A

ljuvligt pyssel för små och stora barn - här har du ett samlat pysselbibliotek!

Engrish

helt enkelt galet dålig engelska

Mina bestyr

Tvillingmamma bosatt norröver - fina bilder och lagom vanligt

Popmorsa

Varannanveckasmamma med spännande vänner och coola intressen

Elsa Billgren

Rödhårig! Modeikon! Fotofantast! Henne vill jag vara!

Norrsken

vackra finurliga och roliga bilder i en salig blandning

DosFamily

Pyssel, inredning, foto och DYI...

Bara 5 barnkalas

Allt du berhöver veta om barn - i siffror...

Dödergök

Vemodig popälskande husrenoverande stickerska från Dalarna

Nu får du ge mig dina allra bästa bloggtips - allt från inredning, matrecept, familjeliv, secondhand, kärlek, trams - ja vad du vill!
kom igen jag behöver lite nya länkar!