Jag har lite svårt att få uppslag till tänkvärdheter och klokma...
jag behöver lite hjälp...

Hos Annika såg jag något kul som tydligen 'florerar' i bloggvärlden...
 
Ni bestämmer rubriken på mitt inlägg och jag skriver! Vad säger ni?

Vad vill ni läsa om här? Framtid, nutid, dåtid - vad är du nyfiken på men för lat för att leta efter? Skriv en rubrik (eller flera) i kommentarsfältet så får jag författa ihop en text till den.
Glöm inte länka till din blogg om du vill ha feedback!

Flera exempel finns i Annikas inlägg... kom igeeeen!

Googlade bloggtorka men fick upp de här bedårande kaninerna...

Någonstans någongång läste jag något om att man helst ska se "likadan ut" på bilder man skickar till barnet och när man hämtar. Kläder och frisyr får gärna likna - så att barnet kan känna igen eller relatera till bilderna...

Jag tänker på en sak jag läste i bloggen om två gryn - de undrade självklart över deras dockors klädsel på bilden i albumet de fått på barnhemmet - de kläderna väntade nämligen hemma på att få komma fram - barnen är uppmärksamma på detaljer som vi kanske inte ägnar en tanke åt.

Nu är det så att jag verkligen borde klippa mig. Men så fick jag nån fix idé om att jag skulle göra det när vi fått BB. Men eftersom det verkar dröja så kanske jag ska göra det iaf. Fast jag vill vänta - saken är den att jag har ganska långt hår nu - sparade inför bröllopet för 2 år sen och sen har det bara vuxit vidare. Och eftersom jag inte vet hur jag vill klippa mig så låter jag det bara växa och växa.

Samtidigt har jag fått mycket sämre hårkvalitet. Det är tunnt igen som inför bröllopet då jag hade en väldigt märklig diet.
Jag tycker jag äter ganska varierat men jag har ändå börjat ta tillskott - och det har minskat håravfallet lite granna. Men inte helt. Kort sagt ser håret för jävla risigt ut. Men samtidigt kommer det nytt hår så jag vet inte vad som är i görningen - min kropp har nämligen diverse fixa idéer för sig för att stressa upp mig. Jag tänker på den här smärtan i revbensbåden i sidan. Den som inte visar sig på röntgen, inte går över med medicin och inte försvinner av sig själv. Den som hållt i sig i snart 2 år...
Vad farao kan det vara? Och varför går det fram och tillbaka? Det känns som om håret är lite samma - något slags inre o-frid eller stress utan att vara stressad. Det är väl det hela sammantaget kan jag tänka mig.
Att leva under det här märkliga tillståndet när man är i limbo - vi vet inte alls NÄR det kan tänkas ringa. I fredags hade de ju ett nytt möte men inget samtal idag - ringer de i morgon istället? Eller först om tidigast en vecka... Jag vet inte hur man ska tänka.

Kanske bäst att baa låta bli. Kroppen bråkar med mig iaf - det är ett som är säkert. Revbensbågen fram och tillbaka och håret som växer men ralar av...

Var ska det sluta?

Riktigt dålig hårdag... 

Första helgen i juli avklarad. Tiden går väldigt fort trots att den segar sig fram i adoptionssammanhanden. En tredjedel av sommaren har passerat och två tredjedelar är kvar.

Helgen har bjudit på rabarberpaj med knäcktäcke, massor med kaffe, sjalstickning, tvättstugan, gallring i morotslandet, besök av syster och hennes pojkvän, grillning, bartömning (har druckit upp en bag-in-box mned rött vin - minns INTE när det hände senast!!!) cykelutflykt och kokning av rabarbersaft för första gången.

Grannen frågade igår om vi kunde ta hand om post och slänga lite vatten på blommorna när han sticker på semester i 3 veckor. Skulle vi få BB så hinner vi ändå sköta om allt tills han är tillbaka. Det är helt okej för vi får också låna hans lilla gulliga sportbil med cab och den ska susas omkring i flitigt tänkte jag!

Jag får vara lite observant med bloggen nu en period eftersom min nyfikna men samtidigt helt privata kollega är här lite mer nu.
Honvalde för några år sen att ta sig friheten att läsa mina mest innersta privata tankar då jag mådde som sämst och hon blev gravid.

Jag lovade mig själv där och då att aldrig dela något mer med henne - men eftersom hon är den enda kvinnan jag jobbar med så hade det blev helt ohållbart OM vi inte skulle prata alls. Så jag är som jag är och hon är som hon är...

Nu måste jag jobba...

    

Min kloka bloggvän Hedda skriver om rädslan för att inte kunna älska det barn som jag inte själv har burit under hjärtat och fött fram.

Så länge vi försökte få biologiska barn tyckte jag att tanken på adoption var lite skrämmande. Inte för att jag inte trodde mig kunna älskar ett barn fött av någon annan. Nej, det var nog mer att vara utanför normen. Att inte fungera som kvinna och människa. Att känna mig sviken av min kropp och att vi hade ett konstaterat problem - makens få och slöa simmare.
Det var aldrig tal om att det skulle vara fel även på mig. Men när det visade sig vara det. Då blev jag arg, besviken, ledsen och rädd - rädd att det inte skulle bli några barn. Alls.

Jag var så inställd på att det jag skyddat mig emot i mer än halva mitt liv bara skulle ske. Men det gjorde ju inte det. Då blev jag rädd att vi aldrig skulle få ett barn som liknade mig och maken. Att vi skulle bli utan, för evigt utanför.

Alla de hjärtlösa och idiotförklarade kommentarer som människor i min omgivning slängt ur sig under de här åren träffade och etsade sig fast i mitt minne. Jag åt, sov, andades och levde i barnlöshetsbubblan. Min sorg förblindade mig och den som faktiskt bara accepterade och  ställde om till adoption var maken.
-Nähä, IVF funkar inte. Men då provar vi väl adoption?!

Det tog lång tid för mig att ställa om - att börja se de där mörklockiga, snedögda, mörkhyade barnen med kritvita föräldrar - de fanns ju överallt OM man bara visste att det var dem man skulle leta efter... Att det var dem man skulle höra samman med på ett speciellt sätt. Att det var dem jag skulle identifiera mig med.

Sakta förstod jag också att det spelar ingen roll vem som satt det här barnet till världen. Det viktiga är att vi vill ge barnet ett hem, en trygg plats att växa upp på. Att ge kärlek och gränser och skapa en fortsättning som ger barnet möjligheter och en framtid att se fram emot.

Vi får ju så mycket mer. Vi får ju verkligen tänka över vår familjebildning. Varför vi vill ha barn och familj. Varför vi vill gå igenom "sju sorger och åtta bedrövelser" innan vi är framme. Vi får verkligen fundera över hur vi ska klara av det här svåra uppdraget. Inte bara de här självklara sakerna som fostran, regler osv. Vi får tänka igenom hur vi ska finansiera det - hur vi ska presentera våra vänner och våra familjemedlemmar. Hur vi vill göra med föräldraledighet och jobb.

Vad som är viktiga egenskaper som oss som föräldrar och vad som kanske inte är så smickrande. Hur vi ska bygga en trygg relation och en bra anknytning till vårt barn. Hur vi ska brottas med rasism, värderingar, fostran och vad vi vill ge till våra barn.

För många människor är barn "bara något som blir" - långtifrån alla sätter barn till världen med ett hoppsan, men många blir lätt gravida och har normalsvåra förlossningar och barnsjukdomar, dagisgnäll och vabdagar och föräldramöten - men de kanske inte stannat upp och funderat VARFÖR de har barn...

I vårt fall har jag vänt utochin på varför jag INTE har barn. Men att jag gärna vill ha barn och därmed kommer se till att få det. Genom att kämpa, köa, vänta och längta och ta banklån och jobba kvar och sätta livet lite i karantän nu när vi bara väntar...

Men vi vet ju varför vi gör det här och vi anser att när vi väl har vårt barn här så är det så väl värt allt vad vi gått igenom.

Sen är jag mycket väl medveten om att det kommer ta tid att ta in det här barnet och älska det som mitt eget. Jag vet att det kan komma väldigt tuffa protester och tecken på att anknytningen inte kommer igång eller är störd på flera sätt. Det kan komma att bli den tuffaste utmaningen hittills i livet. Men nu har vi fan kämpat så här länge och med det i vårt bagage så kommer nästa utmaning inte ses med samma ögon. Då har vi ju på något sätt nått ett mål och kommer ta sats och starta upp något annat. Något som givetvis kommer vara kämpigt - men på ett helt annat sätt och där belöningen kommer komma långt snabbare än jag någonsin kommer förstå.

Den kvinna som gett liv åt mitt barn kommer för evigt ha en plats i mitt hjärta. Det barn som blir mitt kommer jag alltid se som en gåva - att förvalta på bästa sätt.

Vi kommer nog alltid känna en särsklild tacksamhet över att vi faktiskt kommer vara en familj...

-Heeej min bästa kompis!

Så brukar det låta när man hör av sig till nån som man behöver en tjänst av som man kanske inte har så där jättetät kontakt med...

Men ibland har vi ju alla sånna där saker som vi verkligen behöver hjälp med (eller få rabatt av) som kan nåt som eller känner nån som kan nåt eller tja, nåt man behöver som man inte har...

Uttrycket är myntat av just en sån där person som då och då dyker in i mitt liv och behöver lite av det jag har... mänligen rabatt! :-D (inte blommor alltså)

Personen ifråga har gjort sig förtjänt av rabatt många gånger om genom de tidigare åren vi kände varandra. Han var nämligen ihop med A för väldans massa år sen. Han är extremt duktig på att hitta saker (alla möjliga ting!) och han kan musik, datorer, teknik över lag, hur man tar sig bäst från A till B. Han är dessutom generös och väldans snäll och omtänksam.

Men eftersom det är A's X så var ju inte hon superroad av att han och jag käkade lunch då och då när de gjorde slut -99...
Jag åt också lunch med hans bästa kompis - och det var inte heller helt poppis - men jag ska ärligt säga att vi A L D R I G talade om A på de där luncherna...

Förra året - minns inte NÄR åt jag faktiskt lunch igen med båda de här killarna. Det var trevligt...

Båda är stadgade, gifta familjefäder och har villor och radhus och sommarhus och allt möjligt vuxet. (Jag är ju fortfarande en barnlös 'lolla' som inte vuxit upp mer än att jag bor i en liten lägenhet med bullerbymys)

På den senaste lunchen sa vi alla tre att vi väntar på den dagen då någon ska komma på oss - avslöja att vi är helt fel person på helt fel plats. Avslöja att vi egentligen inte kan det vi är anställda för att göra. I mitt fall stämmer det nog rätt bra - men två extremt välbetalda ingenjörer på stooora företag kan väl inte tänka och känna så?

Well. Idag har jag fått besök av just den här snälla välmenande killen och jag känner att jag faktiskt saknar en manlig vän. Inget fel på min kärlek och bästa bästa vän - maken - nej, men jag kan sakna en kille att babbla med. En som kan förklara hur livet funkar... för lilla mig som inte vet...

Förr om åren hade jag mängder med killkompisar. Men idag vet jag inte vad jag ska säga till dem om jag träffar dem.
Just nu snurrar allt i skallen fort fort fort. Han verkade väldigt glad för att vi snart snart snart ska få veta VEM vi ska bli föräldrar till iaf. Han undrade om jag tänkte tala om det för honom - sen när jag vet!

och det är klart jag tänker göra...

Just nu kollar jag vad klockan är i landet och inser att dagen där är inte över än.
Maken sa att det kändes som en speciell dag idag på något sätt. Han hade en slags nervositet i kroppen... Vi får se om det är en känsla som är rätt.

Det är mycket tankar som trängs i skallen - samtidigt känns det som det var länge sen jag skrev något vettigt - om mig.

Igår kommenterade maken att det var länge sen jag pratade med min pappa.

-jo, sa jag, det var det... jag tänkte också på det häromdagen.
Det är över 1 år sen jag fick ny information om min pappas liv och leverne som gjorde mig hemskt arg, ledsen, besviken och trött...
Jag ville helst pratat igenom det hela med honom men som så många andra saker lägger man det i stället längst in i en mörk säck och hoppas att det inte ska tränga sig på i nåt dumt läge...

Förr om åren brukade jag vara den som initierade kontakt. Jag ringde, SMSa, styrde upp besök och bjöd in... oss till dem, dem till oss och så vidare...
Men sen i mars förra året har jag inte bjudit till alls. Jo hela den familjen var på pappas födelesdagsmiddag i april. Sen dess har pappa ringt en gång för att han behövde handla på mitt jobb. DÅ var jag på möhippa och det är ju rätt många veckor sen.

Min pappas sambo och hans barn (mina småbröder) varken pratar jag med eller träffar således...
Jag tänkte att pappa kanske skulle undra varför vi inte längre har samma kontakt. Men det har han inte gjort...
Och för min del så går livet runt ändå... 

Familjerelationerna hos mig går i vågor. Nu finns det något vi gemensamt väntar på. Min mamma väntar på att få bli mormor. Brorsan och syrrorna på att bli farbror och mostrar. Brorsdottern väntar på en kusin...

Men pappa vet jag inte. Han har verkat måttligt intresserad av vår adoption från början. Hela familjen tillsammans har inte setts sen i julas och tja, det känns som om det inte väntas där på samma sätt.

När vi väl får BB får jag väl ringa och berätta att han ska bli morfar - men jag förväntar mig inte någon helomvändning och jag tänker INTE återuppta mitt "vårdande" av vår relation. OM han är intresserad av att finnas i mitt liv så får han faktiskt intressera sig och ta sin del av ansvaret. Det är inte min uppgift att sköta det för oss båda... Hur mycket jag än gjort det tidigare så har han faktiskt halva ansvaret... 

Som med så många andra relationer. Ibland kan jag tänka att jag kanske inte har några vänner heller eftersom det är så sällan jag träffar dem eller hör av dem...

Det känns som om jag ofta är den som driver saker framåt och bjuder in till saker. Men halva ansvaret att vår relation finns är ändå deras... Men vänjer man sig vid att det alltid är någon som sköter om det där åt en så blir man bekväm och tappar bort sin egen del i det tror jag...

Det är negativa dagen på Facebook idag och det kanske var det som inspirerade mig till detta deppiga negativa inlägg... Skönt ändå att lufta lite tankar här...

Ha en fin fredag alla fina!