Det här är svårt eftersom jag faktiskt tappat 3 av mina äldsta och bästa vänner på 3 år. Det är superjobbigt. Men vi är på väldigt olika platser i livet. Och jag har gått igenom så mycket under de här tre åren. Så många livskriser och dilemman och ångestperioder. De har haft sina bekymmer och livet har splitrat oss.

Samtidigt så har jag kommit så mycket framåt under tidigare perioder i livet så jag faktiskt klarar av att gå igenom de här svackorna utan dem.

Den person som står mig absolut närmast är ju min man. Han kan allt om mig nu och vet hur jag ser ut när jag gråter så snoret sprutar, han vet hur jag ser ut i mina mest privata och intima stunder. Han vet hur jag tänker, hur jag känner och hur jag fungerar.

Utan honom hade jag saknat mina gamla vänner ännu mer såklart. Och med honom i mitt liv har jag ju fått en massa nya vänner!

Det var ju en otrolig sorg att inte kunna föda hans och mitt barn. Det var ju ett kärleksbarn vi ville ha, till hälften mig och till hälften honom. Som en hyllning till att vi träffats! Som ett segertecken för att vi båda lämnat jobbiga saker bakom oss och mött en vän för livet, något som var på riktigt och var sant och bra.

Nu blev det inte så -men på många sätt har det blivit ännu bättre. Vi fick ännu mer jobbiga saker - men vi kämpade oss igenom det tillsammans och vi blev starka och sammansvetsade på så många sätt. Alla som är/varit barnlösa vet.

Min bästa vän är lugn och trygg för det mesta. Han kompletterar mig och gör mig hel. Han är bra på att få mig att känna mig uppskattad, han är kärleksfull och snäll. Han är uppmärksam, klok och allvarsam.
Han är min bästa!

Med honom i mitt liv behöver jag egentligen inget mer och det är skönt att kunna känna så.

 

Jeane Quidote

3 december 2012 12:41

Tänk... det här inlägget skulle kunna vara skrivet av mig. Jag hoppas fortfarande att de där vännerna kommer tillbaka, men gör de det inte så måste det vara så. Min bäste vän är också min man och ja, jag känner till det där med att bli mer sammansvetsade under barnlöshetsvandringen. Tur vi har de där männen i vårt liv. Kram

http://jeanequidote.blogspot.com

litenlangtan

3 december 2012 20:11

Det är både skönt och ledsamt att höra att ni känner igen er... Kram tillbaka!

 

Sara

5 december 2012 18:13

Även jag har gått igenom detta och det är så sorgligt men man måste vara två för att vilja och för att visa varandras uppskattning. När jag om min fd vän gick olika vägar var det som en skilsmässa, för mig.

Kraaam

litenlangtan

6 december 2012 08:10

Åh, jag känner igen känslan av skilsmässa - det är så smärtsamt och jobbigt och den andre kanske inte ens lyfter på ögonbrynen...
Som tur är kommer det nya vänner också och det gör det hela uthärdligt! :-D
Kram till dig med!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...