Jag brukar säga att vi iaf får sova ordentligt men sen barnen blev sjuka för ca 14 dagar sen har sömnen inte riktigt vart sig lik. Helgen har vart okej med två ganska fina dagar tillsammans men nätterna eller iaf tidiga mornar ihop med en seg förkylning för mig själv och Lilla gör att vi inte är så nöjda med livet just nu.

Jag vaknade av att Lilla gallskrek på bottenvåningen och jag gick ner till honom. Han brukar tystna när vi kommer in till honom men han fortsatte gråta idag och jag la mig där nere me honom och efter en stund blev det tyst igen och vi försökte somna om. Som tur var vaknade inte de övriga familjemedlemmarna. 
Det tog dock en stund att somna om för oss båda och det är allt annat än bekvämt att ligga på en madrass på golvet i barnens rum.

När vi sen vaknade fortsatte det missnöjda och efter lunch insåg jag att det kanske kunde vara bra att Lilla sov middag idag - något han bara gör på förskolan numera. Men när han sovit en god stund var han fortfarande gnällig och grinig och argsint. Det var faktiskt ett tag sen det var en sån här riktig skitdag (förutom när barnen är riktigt sjuka) men min plan på att gå ut och leka sprack när det började ösregna strax efter lunch.

Barnen lekter fint tillsammans för det mesta men lika ofta hör jag Lilla få sig en smocka och brista ut i gallskrik. Jag har försökt smyga undan vid datorn och kolla ett jobb jag bör söka men det ville sig inte idag. Imorgon jag jag ett möte och sen måste jag förbererda mitt kvällsjobb.

Det känns som att barnen behöver komma iväg till förskolan precis lika mycket som jag behöver få göra saker som jag uppskattar på dagarna. Men iom att barnen vart sjuka ligger jag efter med jobbsökandet och annat. 
Jag känner mig också ungefär lika oinspirerad till att laga mat som innan Linas kasse...
Men jag känner inte att Lina är svaret. Jag tror att det handlar om att jag känner mig efter med allt och att hinner ikapp... Kanske känns det bättre nästa vecka...