Redan för länge länge sen tänkte jag tankar om fler barn... Långt innan alla svårigheter kom upp till ytan såklart. Men även efter det - det har liksom inte funnits i min värld att 'det blev bara ett barn' egentligen...
Maken är inte lika säker. Han har haft långt mer moraliska betänkligheter kring adoption och tycker nog egentligen att den här fina sonen vi har fått är mer än nog med tanke på våra framtidsutsikter där i början av 2008.
Jag har liksom aldrig nöjt mig med vad som sagts till mig. Varför skulle inte jag kunna, vilja, önska, få?
Varför ska jag nöja mig? Med det som är. Om jag kan få mer?

Alla som får barn (på vilket sätt det än må vara) gör ju det för sin egen skull på alla vis. Barnet själv kan ju inte ha en önskan om att komma till. Ett andra barn kan man få av andra anledningar - det första barnet kanske vill ha ett syskon...  

Även om vår son inte förstår vad vi säger så frågar jag:

-Vill du ha ett lillasyskon?

Och han svarar med att flina upp sig...

I nästan alla andra fall där vi frågar saker som kan besvara med ja eller nej använder han ju sig av just de svaren. Huvudskakning eller nickning... Även om han inte vet vad vi frågar om...

Nåär det kommer till syskon är det inte helt enkelt. Vi bor litet och skulle förmodligen inte ens om vi ville få bo kvar med tanken om att vi ville ha syskon till vår son. Större boende=mer utgifter.
Plus att det inte bara är så enkelt som att hoppa i säng...
Näe, oddesen är ju inte alls på vår sida att det överhuvudtaget ska bli syskon.
Jag är snart för gammal för att få lov att adoptera - trots att jag själv känner mig pigg och ung och nog orkar med ett barn till. Sen har vi ju det här med adoptionskostnaden. Det är D Y R T att adoptera. Vårt land är ett av de dyraste. Men för övrigt finns det ju inte "billiga" adoptionsländer. Det är galet hög kostnader vart man än väljer att adoptera från. Sen är det tiden man väntar.
I efterhand har de 3½ åren sen vi ställe oss i kö gått fort. Ett år har jag varit förälder. Ett år som bara susat förbi och lämnat mig full av tankar, minnen och känslor. Men vad fort det gått!

Men frågan är om vi hinner vänta på ett barn till. Speciellt med tanke på att det verkar tjorvat ihop sig i landet vi hämtat vår son i.
Pengar och tid...

Tid och pengar...

Well. Vi står i "syskonväntanskö" iaf... man vet aldrig - ett arv, en lotterivinst, ett oväntat tips på en bostad, en skänk från ovan... något kan gå vår väg. Och gör det inte det så har vi iaf fått högst vinsten en gång!

Vi har ju ställt sonen i kö för förskola/dagmamma lagom till det nya året. Helst skulle vi ju valt att vara hemma ett tag till men eftersom vi gärna vill förlänga sommaren med föräldradagar även framgent och det ekonomiska tyvärr spelar roll blir det förskola i januari... Då har vi varit hemma drygt ett år och det känns lagom att han går 2-3 dagar i veckan till att börja med. Både jag och maken kommer gå ner i arbetstid. Vi kommer också försöka dela på framtida VAB så jämnt det bara går. Då jag ibland måste börja väldigt tidigt på morgonen kan det bli aktuellt med halva VAB-dagar för att båda ska kunna hinna med det man måste på jobbet också.

I vår kommun är det ok att ställa sig i kö till förskola 6 månader innan man behöver en plats och vi skickade in vår ansökan i sommar...

Igår tog jag tag i att ringa kommunen och höra hur det såg ut med förskoleplatser och kösystem. Det visar sig då att de förskolor som ligger i vårt närområde (ca 5-6 stycken) alla har fullt och flera utav dem har kö...
Jag förstår ju också att det är enklare att bli erbjuden en plats på förskolan när många av barnen börjar skolan på hösten och att det inte flyttas barn från småbarnsavdelningar till storbarnsavdelningar så ofta under terminen - eller ens i terminsstart i januari. Och jag inser ju också att det inte är någon större fara att vår son inte kommer börja på förskola i vårt närområde direkt. Det är ju först om några år som det kommer bli aktuellt att umgås med kompisar efter förskolan och på helger mm.
Men lite konstigt är det väl att man inte själv ska kunna välja när barnet ska börja utan helst ska passas in i ett system som redan finns från början. Barn är ju födda i olika månader och borde ju rimligen börja förskolan vid olika tidpunkter på året?

Ibland kan jag känna att vi som inte fött biologiska barn missar en hel del av en naturlig kedja. De flesta par som väntar barn blir erbjudna en föräldragrupp som ofta leder vidare till en grupp mammor som träffas på BVC eller öppen förskola. Föräldrar träffas och pratar upplevelser och problem under graviditeten och senare under småbarnstiden. Säkerligen får man (ovärderlig) information om utvecklingsstegen, sömntips, barnmatsrecept, tips och råd om förskolor och när och hur man ska ställa sig i kö och till vilka förskolor mm. Men om du adopterar finns inga färdigkonstuerade grupper att delta i. Jag vet inte hur jag ska tillgodogöra mig informationen utan att aktivt söka upp varje förskola i kommunen och ställa frågor.
Ett kort tag gick jag på vår lokala öppna förskola - där fanns en grupp som bildats under tiden kvinnorna var gravida - det pratades mycket om post-gravid-upplevelser och deras barn var då i samma ålder som sonen när vi fick honom - han var alltså nästan dubbelt så gammal och det var vi ensamma om. Jag kom liksom aldrig in i den där gruppen - hur jag än försökte och hade ambition att delta...

Bland våra vänner i trakten som adopterat finns inte några lika små barn. De har helt andra frågeställningar gissar jag. I många fall är det heller inte aktuellt med förskola riktigt än.
Det finns en rekomendation att vara hemma med adoptivbarn lika länge som barnet är gammalt när man får det...  Då har barnet en rimlig chans att knyta an ordentligt och få en grundtrygghet i familjen innan förskola/skola ska ta vid och föräldrarna återgår till jobbet. För sonen som blev vår när han var under 6 månader finns säkert minnen av hans tidigare liv med andra. Men då han inte har haft ett språk förrän han kom till oss blir det mycket svårare för honom att alls minnas detta när han blir äldre.
Någon skrev att man kan räkna honom som biologisk då han var så liten vid vårt första möte...
Det är en svår balansgång - vi kan inte utesluta att han inte behöver något extra för att han var så liten när han kom till oss.
När jag googlade lite om minne och spädbarn fick jag upp den här sidan och vill gärna rekomendera dem som funderar på adoption att läsa här - texterna är mycket bra tycker jag och tar upp flera avsnitt och aspekter om just adoption. Även vi som redan adopterat hittar välgrundad information och bra påminnelser här...

Åter till förskolan... Det är inte en liten bebis vi har hos oss idag - han är äldre, smartare, känsligare och så nyfiken och intresserad av att lära sig saker. Han kan redan så mycket och även om hans språk är outvecklat så förstår han långt mer än vad vi förstår att han förstår!
Det kommer bli en stor sak att börja förskolan - lika omtumlande och skräckinjagande för föräldrarna som för lite lilla barnet. Det känns hemskt att ens tänka att främmande människor ska ha hand om honom på dagarna. Läskigt...
Men samtidigt finns ett förtroende för pedagogerna, för personalen, för vetskapen om att han kommer ha det bra med sina nya kompisar och förskolepedagogerna.

Jag har funderat lite över det faktum att vi inte har haft barnvakt så mycket än (1 gång då han sov!) och kommit fram till att vi inte alls behöver stressa fram med det. Vi har hittentills inte behövt ta in barnvakt någonting men i helgen blir första tillfället då han på dagtid kommer tillbringa tid med mormor... Det kommer gå fint, det är jag övertygad om...

Jag behöver dina bästa tips om förskolestarten - hur tänkte ni med inskolning och vad berättade ni för pedagogerna om barnets bakgrund?
Hjälp mig lite här Tack! 

Hade en härligt utekväll igår med underbara smarta kvinnor i min närhet. Jag har saknat dem så! Idag var det segt att stiga upp. Bara 2 plusgrader ute på väg till jobbet. Läste på en blogg att hen hade tagit bort en facebookvän pga en plump kommentar om just ordet hen i sin status och när jag sen öppnade Instagram hade ytterligare en person bland mina fb-kontakter ansökt om att följa mig.
Då bestämde jag mig för att inte låta varken han eller hon göra det. Så jag tryckte på det röda krysset. Och det kändes befriande. Varför i hela friden ska de ha insyn i min vardag.

Ett trist besked om att en nära vän blivit singel igen och en väns familjemedlem som opereras för en hjärntumör i detta nu. Vardag. Gott, ont, svart, vitt, bra, dåligt.
Det händer saker hela tiden och vissa leder till nya bra saker. Andra slutar olyckligt.

Jag tänker tillbaka på förra året - ett år som mamma har snart passerat. Jag har fått vara med om så mycket - uppleva så fina saker och lärt känna så många nya människor. Den allra viktigaste av alla dessa människor är ju min son. Min fina lilla plutt - som inte är så liten längre. Hans personlighet formas och vi påverkar honom mer än vi kan förstå. Våra värderingar, vårat sätt att tala, röra oss, uttycka oss i rörselser och tal. Denna lilla person suger i sig som en svamp och apar efter.
Det har inte bara varit lätt såklart men jag vill ändå minnas det fina, det underbara bubblande skrattet. Hur han säger "mamma" - hur han ser in i mina ögon och hur hans blöta pussar smakar!

Ljuvliga vardag.

Det är inte bara sonen som har "snutte"... jag fingrar ofta på min; på toa, på bussen, i  soffan på kvällen framför TVn, i sängen - ofta mitt i natten - ibland när någon pratar med mig, då och då under arbetsdagen och gärna när man har lite småtråkigt...

Jag talar såklart om min iPhone. Den är nästan jämt med.
Jag kollar oftast Facebook, Instagram, bloggar och mailen.

Nu är det så att en person har skickat en förfrågan om att följa mig på Instagram - en f d vän. Vi har inte setts på 5 år säkert. Hon drog från stan utan att lämna så mycket som ett telefonnummer efter sig och då kände jag att det var hennes val att klippa det vänskapsband som funnits där tidigare...

Jag har kontakt med hennes syster. Jag följer hennes ex på just ovan nämnda Instagram.
Och så plötsligt kommer en förfrågan från henne att se mina bilder. Jag blev faktiskt lite ställd. Varför i hela friden skulle jag plötsligt dela min vardag med henne? Vi är ju inte ens vänner på Facebook trots att vi haft ganska långa, djupa och vänskapliga samtal förr om åren...

Den där förfrågan ligger fortfarande kvar i min feed. Jag har liksom inte kunnat ignorera henne rakt av.
Varför inte? Förmodligen för att jag är för snäll - jag vill inte orsaka någon något illa. Möjligen tänker hon inte ens på att jag inte svarat än eller så undrar hon vad jag håller på med...

Att det ska vara så svårt?

Något har hänt med sonen. Sen ett par dagar tillbaka vill han absolut inte nattas i sin egen säng. Sängen som ändå varit en trygg och mysig plats för honom sen han var helt liten. Jag har läst tillbaka från den allra första tiden och inser att han för det allra allra mesta somnat gott i sin egen säng under det här året vi haft varandra. Samsovning är ju något som förespråkas inom adoptionsvärlden men jag har svårt att sova nrä maken råkar komma för nära på natten och han har alltid trivts ra i egen säng - som dessutom står väldigt nära vår.
Vi har inte ändrat rutiner för nattningen på något sätt, vi gör fortfarande precis samma - vare sig det är jag eller maken som lägger.
Men så fort vi närmar oss hans säng på kvällen börjar han gråta. Han vill inte ligga där alls utan ställer sig genast upp och gråter. Jag har försökt lugna honom för att kunna få honom att acceptera sin säng igen men jag har inte hjärta att låta honom bli kvar där alls. Han tystnar alltid när vi lyfter upp honom och oftast somnar han helt nära den som lägger i den stora sängen.
Några gånger har det slutat med att jag lyft över honom till sin egen säng innan han somnar på grund av att han inte är stilla utan tror att vi ska leka. Då har det alltid fungerat utan gråt. Han har kommit till ro inom ett par minuter och lugnt somnat.

När han somnat bullar vi upp med kuddar för stilla är han ju inte när han sover. Sen har jag lyft över honom innan det är dags för oss att sova för både jag och maken är eniga om att vi alla sover bättre med det utrymme som vi har i respektive sängar.

Däremot återvänder han ofta till storsängen på morgonen. Idag vid 04:30... Då jag börjar tidigt idag var förhoppningen att han bara snabbt skulle somna om och det gick bra, mina killar sov sött när min klocka ringde för någon timmar sen.

Jag tror att han behöver mer trygghet och mer närhet till oss vuxna även under natten precis just nu. Därför gör vi ingen stor grej av det. Ibland är det mysigt att ligga sked med denna lilla lilla kropp och tanka närhet av honom när jag inte träffar honom så mycket under dagtid.
Ibland är det svårare - som när han vaknat till när jag ska till jobbet (runt 06) och gör allt för att få uppmärksamhet av pappa och jag måste röra mig så tyst så tyst det bara går för att han inte ska förstå att nån faktiskt är uppe och dagen lika gärna kan börja då...
Pappan är ju itne alltid lika pigg på det...


Hur sover ni därhemma?  

Jag minns så väl den tryckande känslan av att vara den ENDA i hela världen som inte kunde bli gravid. Jag kände mig så otroligt ensam i det. Även om min man var en del av den känslan - han kunde ju inte heller, så var ensamheten så stor, så tung, så oöverkomlig...

Även om det fanns tips, råd, hjälp att få så var hopplösheten alltid med en. Länge länge hade jag denna ständiga följeslagare, att vara ensam och utsatt. Alla andra verkade ju lyckas...
på något jävla sätt så funkade det alltid till sist.

Idag är det nog lättare - det har visats flera TV-serier, diskuterats, debatterats, radiopratats, lyfts fram och upp. Barnlöshet är kanske inte lika skamfyllt och ensamt längre? Eller har jag fel där?

Hur som helst så minns jag en ständig önskan - att inte känna mig fullt så ensam i det hela. Att hitta någon som hade samma fel, samma svårighet, samma problematik... För att kunna till fullo identifiera mig med den personen. Den kvinnan.

Jag har fortfarande inte träffat någon med exakt samma problematik men det spelar mindre roll nu - jag är ju mamma äntligen och alla de gamla känslorna är borta.

Från det att vi släppte biobarn och fokuserade på adoption kändes det mycket mindre ensamt. Det handlade inte längre om metoder, tur, skicklighet, rätt klinik, rätt tid, rätt kost, rätt medicinering, rätt förutsättningar. Inom adoptionen hade vi alla ungefär samma mål och mening. Att bli föräldrar till ett barn som redan finns. Vägen dit ser ju olika för alla och naturligtvis har vi alla olika frågeställningar...

Om jag kan hjälpa till och svara på någons nyfikna frågor kring adoption så ställer jag mer än gärna upp med det. Om jag kan hjälpa ett par fatta beslut som leder fram till att ännu ett barn får ett nytt hem så gör jag det gärna...
Om någon redan fattat beslutet och tvekar på vilket land man ska satsa på så berättar jag mer än gärna om våra erfarenheter av vår sons hemland.
Om jag kan ingjuta lite hopp och glädje i en barnlängtande blivande mamma eller pappa så skulle jag bli glad!

På söndag kommer ett par hem till oss - det är för mig helt okända människor - men de är väldigt nyfikna på adoption och jag ska göra det jag kan för att ge dem svar på deras frågor!

Har du något du undrar över så får du jättegärna ställa din fråga här till mig eller i frågeformuläret här till höger!

Sådär ja, nu har jag kommit igång på jobbet. Några veckor har passerat och ibland känns det som att jag inte ens vart borta. Än så länge har jag inte stört mig något nämnvärt på varken kollegor eller kunder...
Det kan kanske gå att stå ut ett tag till...

Jag orkade åka på bakluckeloppisen och lyckades sälja en del prylar. Jag fick ihop 1200:- innan det började regna mer frekvent och det var bara att packa ihop.
Jag vågade däremot inte ta ut de pengar jag tänkt mig för mina egenproducerade alster utan höll mig på ca halva det jag tänkt från början.
Igår fick jag nys om en marknad som ska vara på lokalt håll och det hade vart kul att delta - men det var tokdyrt att hyra bord där. Vi får se hur det känns... Det kanske kan vara värt det...

Pengarna var välbehövliga iaf eftersom vi har det lite tufft ekonomiskt nu såhär när vi skiftar vem som är föräldraledig...

Sonen är sjuk för första gången den här hösten och vi föräldrar har precis blivit krya från våra egna förkylningar. Varför är det alltid mer segdraget för de små? Har det med deras outvecklade imunförsvar att göra?
Naturligtvis har han börjat hosta igen och vi försökte ge honom hans astmainhalator - Hahaha, det var ju som bäddat för utbrott! Han har inte sett den på det vår och sommarhalvår som passerat och det han tidigare accepterat som en daglig rutin var ju som att ge honom en smäll eller nåt. Han blev helt hysterisk och det var bara att glömma...

I helgen har vi haft kräftskiva och vart på kusinkalas. Massa människor, både mer kända ansikten och några helt främmande - det har gått bra. Men det märks att det är nya rutiner med jobb och pappa hemma och att han inte är helt frisk. Han har varit väldigt mammig och igår grät han när jag skulle gå till jobbet. Det var tufft att inte kunna trösta och stanna hemma och leka istället. Det har tidigare aldrig varit några problem att lämna honom med pappa men just igår ville han visst vara med mig.
Det har sovits väldigt konstigt. Från ganska jämt en gång per dag efter sommarsemestern till 2-3 gånger och korta pass varvat med låååånga... Igår hade han sovit 2,5 timmar och han var ändå jättetrött när han skulle läggas på kvällen.

Ofta upplever vi att han är mer gnällig och svår att roa när vi båda är hemma - är det fler än vi som upplever samma? Det känns som de lediga helgerna är en orgie i gråt och tandagnisslan och hur vi än gör så är inget bra.

Utvecklingsmässigt väntar vi spänt på att talet ska lossna och han ska komma på hur man bildar nya ord. Man hör hur han försöker härma det vi säger men mest är det "BA" eller "DA" eller "TA" till allting...
Häromdagen fick jag dock rapport om ett nytt ord - "BEBIS", vilket kändes lite otippat. Vi kallar honom visserligen för bebis ibland men att det skulle fastna så?

Han växer och ökar i vikt som han ska och det som först var en rund och mullig bebis är nu en smal och finlemmad liten pojke som älskar böcker, bilar och att gunga. 
Jag tänker ofta hur lycklig jag är för att just den här lilla pojken hamnade hos oss och min kärlek till honom är så stor. OM jag någonsin tvivlade på hur jag skulle kunna älska en annans barn så är jag överbevisad och så fast för honom sen det allra första ögonblicket vi fick honom så någonting annat vore omöjligt. Jag tänker på de stackars människor som fått ett barn till sig och som brutalt slitits ifrån dem på olika sätt. Så olyckligt och orättvist...
Så omöjligt att glömma och komma över...

Jag tänker också på de konsekvenser den nya föräldraförsäkringen kan få för adoptivfamiljer om den röstas igenom. Det är verkligen inget som gynnar de äldre barn som ju faktiskt är ganska många...
Läs mer om den på AC´s sida. Jag hoppas verkligen att de som planerar för barns bästa tänker om och inser hur detta verkligen inte gynnar de som bäst behöver en lång stabil tid hemma.

På nyheterna idag berättades det om två kvinnor som fått en ny livmoder transplanterad - båda kvinnorna är i 30-årsåldern. Jag förstår och känner med deras vanmakt över sina defekta kroppar och hoppas deras nya livmoder ger dem många barn.

Själv tänker jag aldrig på min egen defekta kropp längre och det är befriande att skriva det. Jag trodde jag för alltid skulle förbanna min mens då den tidigare påmint mig om hur värdelös jag känt mig. Men det är borta och förbi. Så jäkla skönt att vara över alla jobbiga känslor!

Första arbetsdagen gjord, LCHF- maten är igång, jag känner mig tröttare än på mycket länge och fick gå upp extra tidigt med morgonpiggt barn... Så har min första måndag i september sett ut...

Jobbet har vart okej... Personalen är densamma - sen är nog precis allt annat helt nytt... Tog tag i lite surdegar direkt och röjde vilket kändes bra...

Har beslutat mig för att försöka starta företag och sälja mina egenproducerade alster - ska eventuellt stå på en bakluckeloppis i helgen (om jag orkar!) och se om mina saker går åt?!

Klar nackdel med att jobba butikstider - träffar barnet ca 60 minuter på kvällen och det är ju inte de soligaste 60 minutrarna på dygnet. Det märktes direkt idag... Tur att jag får stiga upp tidigt på morgonen då och kolla barnTV och läsa pekböcker och köra bilar...

Nu dags för välförtjänt vila... Jäklar vad man blir trött av att jobba... Fast det var sju resor värre i november förra året när vi fick barn. Då var jag golvad 20:30 på kvällarna ju...