Tack vare en nyfunnen vän har vi fått en slags intervju som kan användas som underlag då man önskar adoptera. Vi har tackat ja till denna möjlighet att "fuska" lite eller åtminstone förbereda sig...
OJ, vad många frågor det var - och OJ vad svårt!

Jag trodde inte maken skulle vara så nyfiken och kasta sig över frågorna med hull och hår men jodå. Han högg sin bibba med papper och satte igång. Fast han svarade väldigt kort på varje rad. Men det är ju sån han är. Alltså inte kort i sina svar eller kort i tonen - men han är ju norrlänning - han pratar inte i onödan så att säga. :-D

Själv har jag ibland svårt att sluta prata - och det är särskilt viktigt nu att jag inte "bara tar över och pratar för båda" på hemutredningsmötena... Så jag försöker verkligen invänta hans svar ibland och låta honom ta plats.

Sånt är jag ibland rädd för - att jag tar för mycket plats. Att han känner sig överkörd, inte lyssnad på och att jag helt enkelt tar över - hans tankar och hans agerande. För han är så in i hjärtat genomsnäll och har svårt att ryta i...

Dels tror jag på grund av uppfostran och dels på grund av upplevda saker.

Jag är van vid att få min vilja igenom. Om inte med saklighet, så med tjatighet och med list. Om jag vänder på "saken" inför personen det berör och beskådar den från alla håll och lägger fram argument på argument så blir det plötsligt så att vi är överens - okej, kör på det...

Är det att vara manipulativ (alltså negativt) eller är det att veta vad man vill och se till att få det? (positivt)

En fråga i intervjun handlade om att gräla:

Jag och maken har aldrig grälat. Visst jag har vart sur och ledsen och han har vart sur och ledsen - men vi har aldrig grälat. Inte som jag minns att gräl var... När man skriker åt varandra, kastar saker eller iaf VILL kasta saker, när man säger saker man ångrar, när man gråter för att man är så arg...

Visst har vi meningskiljaktigheter, vid sakfrågor och faktafrågor så har maken oftast mer på fötterna - han är mer allmänbildad och har en mer akademisk bakgrund. Jag har dock oftast en plan, en tanke-kedja, en serie handlingar som leder till slutmålet. Jag är mer praktiskt lagd och kommer ofta med lösningar som kanske inte är helt självklara men vi kan båda acceptera och besluta oss för det. Maken kanske viker sig lite oftare och har lättare för att acceptera att 'OK, det låter rimligt, vi kör på det... ' han har heller inget behov av att ha rätt. Det kan nog jag ha ibland...
Vi diskuterar och kan säkerligen känna frustration och lite ilska - men grälar - det gör vi aldrig... inte som jag minns gräl...

Är vi väldigt ovanliga där?

Jag kan ofta tänka på det när vi träffar andra - att de ofta ger varandra "tjuvnyp" - "du säger a l l t i d sådär" - "det gör jag väl i n t e!?"
"jo det g ö r du!" osv osv...

Jag är väldigt glad åt jag väldigt sällan är sån numera... det har nog hänt men väldigt sällan. I en tidigare relation var jag dock sån - jämt! Jag älskade att göra mig lustig över min kille - gärna när han var med...
och gu vad jag har ångrat det och grubblat över varför jag gjorde det och lovat mig själv att så vill jag aldrig vara igen...
Det enda jag kom fram till är nog att "han lät mig göra det och protesterade inte - varken där och då eller senare" - visst är det en skitful tanke - att bara för att han accepterade det så fortsatte jag...
men det blir ju nån slags maktkamp - hur långt kan jag gå innan han får nog? Särskilt i en relation som inte är helt igenom bra.

Under tiden som singel så funderade jag ofta ofta på hur jag inte ville vara och vad jag aldrig mer ska acceptera i en relation. Och vad som än händer så måste man kunna prata om djupet - det som är under 'vad ska vi äta', 'när kommer du hem imorgon', 'kan du handla mjölk'...
Man måste kunna prata om tankar, känslor, upplevelser, sex, kärlek, bristen på kärlek, vad som är fina och fula sidor hos en människa och känna förtroende gentemot andra omkring sig...

Med mina närmaste har jag precis det där och som jag läste hos Kvarnlyckan så har de personerna runt mig orkat klättra in över mina murar och se mig som jag är - de som inte vågar eller orkar klättrar inte över muren - det är där min mamma är... Men jag vill kunna ha henne närmare... frågan är vad hon vill...

På torsdag har vi tänkt att åka till Ullared - jag tänker prova på lite "nonviolent communication" och säga ungefär så här:

Jag har tänkt på en sak - i och med adoptionen så behöver vi fundera på hur vår barndom och uppväxt var och jag känner att jag inte rikigt minns hurdan jag var. Skulle du vilja berätta lite om hur det var när jag var liten?

 

Kvarnlyckan

23 mars 2010 20:01

Oj vad kul att läsa vad du skriver!

Det är därför man delar på dem som man intervjuar, för att båda skall ha möjlighet att prata. Och om ni kan resonera om ert sätt att argumenter/gräla så gör det absolut inget alls att det inte slängs saker i väggen. ;-)

Ibland tror jag att ordet manipulera är feltolkat... Det kan faktiskt vara något positivt, det beror ju snarare på syftet än vad man gör.

Kram

http://kvarnlyckan.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...