I veckan fick vi en SMS-inbjudan av A's familj till deras äldsta sons 5-årskalas...
Eftesom jag var förutseende nog att köpa på mig några paket när vi var i Ullared förra helgen tackade vi ja...

Fast vi bokade in en brunch på tu man hand innan och sen gick vi en promenad och ställde ett ljus i minneslunden där min farmor är begravd... Jag "talade" till henne lite och berättade att jag hälsat på hennes syster och att jag väntade på ett barn nu och att jag någon gång ska ta med mitt barn till samma plats så hon kunde få h*n.

Väl på kalaset så berättade vi för Herr A att vi varit på brunch...

-Åh, ja, det kan man ju göra när man inte har...

inte har... Öh, ja, äh, inte har...
ja, när man inte har några barn, hö hö hö hö...

Jag och maken tittade bara på honom...

Jag trodde att vi skulle slippa sånna här saker nu när tamigfan alla vet om vad som är på G eftersom A lyckades få detta till livs på kräftskivan.
Jag hade ju också kunnat önska att Herr A kunde försökt vända denna klumpiga kommentar till någont positivt:

-Ja det kan man ju göra när man ännu inte har några barn, ni får passa på nu då, hur gårdet förresten för er? Jag hörde av A att...

Men nä, bara pure evil... Jag förväntade mig inte något annat heller...
A nämnde också att G bjudit in henne till symöte i veckan men hon kunde nog inte komma... Jag har nämligen inte bjudit henne till de två träffar vi haft innan. Det är mitt medvetna val...
För varje gång vi ses så blir jag mer och mer övertygad om att de inte platsar i mitt liv längre. Jag orkar inte känna så här efter att vi setts. Det är för energikrävande, för jobbigt att hela tiden känna sig kränkt av deras snack. Och Herr A får det ofta att låta som om det är synd om dem som HAR barn... och de har minsann aldrig uttyckt någon sorg eller medkänsla över att vi tyvärr inte kan få barn. Utan det blir alltid nån slags krystad kommentar om att vi har nån slags tur som inte har barn... Hö hö...

Nä, jag är klar med dem nu.

Imorgon ska jag ha möte med kollegan och chefen...
Har gjort 2 lektioner på fackets karriärguide idag och jag har funderat på mina styrkor och vad osm peppar mig och motiverar mig...

Nu kommer maken och vill ha med mig till sängen :-D

 

MDB

11 oktober 2010 21:24

Vad trist med sådana kommentarer och att han inte ens hade vett att vända det till något positivt.

http://minadrommarsbarn.blogspot.com

 

Teachgirl

11 oktober 2010 21:55

Men shit, vilken osmidig kille! Det där var nästan den sämsta "räddning" jag hört.

http://varforinteviocksa.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...