Spanskan igår... gjorde läxan lite snabbt på vagnen in till stan...
Vi har ju turen att vara vän med en tjej som jobbar med språkutbildningar... Så vi kan vara i deras lokaler, använda en del av deras (utgående) material och vi har allra mest tur eftersom den här tjejen pratar flytande spanska eftersom hennes föräldrar är från Spanien.
Det är svårt men roligt... Eftersom vi endast talar spanska på lektionen och inte jobbar sådär värst med glosor och hur man böjer verb osv så har man ett hum om hur man använder sig av orden... Det är liksom bara så att man ska lära sig vilka ord som är maskulina/feminina utantill för att veta om de är si eller så det uttalas och benämns...

Nu har vi talat om hur man presentera sig, artighetsfraser, frågar från vilket land och stad man kommer och vilka språk man talar...
så...

Buenos dias, soy Litenlängtan. Habla un poco de enspañol, y habla muy bien ingles. :-D

Ikväll ska jag och maken gå på bio och se Inception... Det var ganska länge sen vi var på bio och det ska bli trevligt...
Jag ska snart hasta hem och byta om och göra mig lite fin inför vår "dejt" i eftermiddag...

Jag har nederkanten kvar på min kofta och sen ärmar och knappar såklart - men ni ska få se den när den blir klar... Dessvärre tror jag inte att den håller "måttet" för mig - jag har gjort lite för lösa ökningar så det blivit små "hål" som jag inte gillar och en tappad maska mitt bak på ryggen blev ett fult hål... Jag har ju mer garn kvar för jag har inte ens gjrot av med 50 g garn än... så det kanske blir en till om den blir fin i modellen...

Kollegan och jag och vår chef ska ha möte på måndag... idag frågade kollegan vad mötet skulle handla om...

-tja, om det som hände häromsistens och lite så sa jag...

Jag vill framförallt att kollegan ska förstå att jag är den som leder arbetet här och har stöd till det från vår chef. Jag vill också veta om kollegan har förtroende för mig fortfarande för saknas det så kan vi inte samarbeta. Jag vill också att vi ska ha ett klimat där vi kan samtala om saker och inte bara gå varandra på nerverna och få utbrott. Jag vill inte heller att det ska snackas skit om mig (eller någon annan) så det vill jag sätta P för...
Jag vill veta om han är på det humör han utger sig för att vara och inte går bakom ryggen på mig med något...
För allt har känts okej...

Och det var också det han förmedlade nu när vi talade om det.
-För min del är det där överspelat sa han...

Samtidigt så vet jag att han gått till chefen med det och vill bort härifrån för att han inte kan jobba "under" mig nåt mer...

Menar han det eller säger han bara det? Har något förändrats sen den dan eller var det bara i stundens hetta det sades?

hur vet jag vad som är sant och inte?

Well, det är bra att veta att hans "utgångsläge" är att "allt känns okej nu" så får vi se vad som kommer fram på måndag.

Jag har inte hört ett ljud från jobben jag sökt och jag får nog damsuga nätet efter fler tjänster att söka och jag kolla noga varje "jobbsökningstjänstmail" med förslag som kommer i inboxen...

Jag vill fortfarande flytta på mig och utvecklas och ha en bra chef i ryggen som har både piska och morot - för det har inte min chef...

Igår försökte jag sköta mig exemplariskt för att mota bort min huvudvärk; drack massor med vatten och hade glasögonen på framför datorn och tog det allmänt lugnt... Huvudvärken låg och lurade strax ovanför ögonen men bröt liksom inte ut sådär infernaliskt som det har varit i över 2 veckor...

Sen gick jag hem och satte mig ute på tomten med ett gigantiskt glas med vatten med färsk mynta i och stickade en stund i solen... sen gick jag in och stickade en bra stund till - ikväll blir det spanska så då finns det nästan inte tid för stickning... :-(
Men innan spanskan blir det loppisbesök och inköp i garnbutiken!

Idag när jag vaknade hade jag ingen huvudvärk och nu efter att ha varit vaken i 2 timmar så är huvudvärken fortfarande borta...
Nu ska vi inte ropa hej men det känns lite bättre - kanske var det ögonen iaf?

Men det är väl så att jag håller på att bli gammal, se bara här på mitt restultat på "tant-testet":

"Hurra, du är definitivt en TANT!

Transformeringen är fullbordad. Prinsessan har förvandlats till drottning, en mogen frukt, en erfaren fullblodskvinna som vet var skåpet ska stå. Bejaka tanten i dig. Starta en bokcirkel, börja med kundaliniyoga eller tantrasex, koka äpplemos eller skriv en insändare. Nu kan du göra vad sjutton som helst!"

Jag har inte ens lagt hans namn på minnet, men han har försett infertila kvinnor med möjligheten att få barn genom att befrukta äggen utanför kroppen... Och nu har han fått ett fint pris för det!
Visst är det helt fantastiskt att det går och att det lyckas gång på gång och att utvecklingen går frammåt...

Jag läste i gårdagens Metro att man ser över möjligheten att transplantera livmödrar (heter det så?) till kvinnor som på något sätt berövats sin eller har fel på dem...
Jag läste också någonstans att man tror att äggceller också förnyar sig - att man gjort studier på självlysande möss som fått en annan mus's äggstock transplanterad och därefter producerat självlysande ägg i den transplanterade äggstocken... håhå jaja...
Det skulle innebära att jag i princip skulle kunna producera friska ägg även om jag hittentills bara fått fram sjuka/dåliga exemplar...

Helga skrev så bra om mottagandet på kliniken när det faktiskt inte funkar. När det inte finns förklaring till varför det inte går. När gränsen är nådd för egen del.

Jag kan inte förklara varför jag drev det så långt med så jävla dåliga odds när jag ser tillbaka på vår historia...
Men någonstans bakom kröken fanns ju alltid en solskenshistoria, ett unikt exempel på att aldrig ge upp hoppet, att fortsätta kämpa, det KAN funka nästa gång...
Eller inte...

När jag frågade läkaren om chanserna inför vårt 3:e IVF säger han:

-Det kan gå bättre, det kan gå sämre, det kan gå lika...

Och med facit i hand gick det totalt sett sämst... Eftersom vi lagt ner så mycket tid och pengar på att behandlas med akupunktur, äta rätt, träna lagom, oroa oss lagom, slappna av och sköta om oss...
Och jag kan förbanna mig själv som inte litade på läkarnas instinkt att försöka med korta protokollet men vafan... Det hade förmodligen gått lika illa det. Så... det jag vill ha sagt är att jag efterlyser ett bättre bemötande på kliniken, mer individualism, mer stöd och råd om alternativen. Jag träffade ju psykologen där på kliniken vid något tillfälle men jag kände att hon satt och "rapade" samma meningar hela dagarna... Det fanns liksom inte något som var riktat till MIG, det var till alla i min situation, som inte kunde få barn utan hjälp... Jag kände inte att det talade till mig...

När vi gjorde vårt sista besök för att eventuellt avsluta (hade jag blivit erbjuden ett försök till hade jag tagit det!) så sa läkaren att det enda han kunde göra för oss var att skriva ett infertilitetsintyg inför adoptionen...
Men det vet jag inte om vi behöver något än...
Men tack, det känns ju bra att veta att han ställer upp...

Jag har iofs undrat lite över möjligheten att genomgå äggdonation. En av mina vänner sa tidigt att hon kunde tänka sig att ställa upp som donator om det blev aktuellt. Det är stort tycker jag, att genomgå den fasen för någon annan. Jag vet att jag läst en blogg på FL om en mamma som fick tvillingar med "donatorsäd" tror jag och sen "gav igen" genom att donera ägg till någon annan... Det är en fin gest...

Jag kan ju inte ens lämna blod - vilket jag väldigt gärna skulle göra - jag är för kort... :-(
Hade jag lyckats och fått barn med IVF hade jag lätt kunnat tänka mig att donera fler ägg - om min kvalitet hade räckt för det... För att ge tillbaka liksom...

Nu har vi bara försett labbpersonalen med misslyckade embryon som de kunnat göra tester på...

Jag har fortfarande inga svar på varför mina ägg var fläckiga. Men eftersom jag har huvudvärken från helvettet nu och har så haft i 2½ vecka nu så funderade jag på om jag kanske kommit in i ett tidigt klimakterium med tanke på att mina ägg var i så dåligt skick... 
Jag har hört mig för lite och det verkar som om man inträder i klimakteriat ungefär samtdigt som sin mamma - min var 48 - vilket inte förklarar varför jag skulle hamna där nu - på något sätt...
Men jag vet också att min vän R har en mamma och mormor som kom tidigt i klimakteriet, runt 38 års ålder... Som tur är är hon nog ganska klar med att vara gravid snart då hon ju väntar nr 2 och hon har ganska precis fyllt 30...
Men hon hade ju gärna väntat lite till på barn om det inte blivit ett "hoppsan" där för 3 år sen...

Jaja, huvudvärken sköter sig lite bättre idag iaf - jag har druckit massor med vatten och vart på toa rätt många fler gånger idag... Jag har ätit frukost och jag har haft mina terminalbrillor på mig - för att minimera risken att det har med ögonen att göra...

Well. Jag får hoppas att det släpper...
Jag längtar hem till min koftstickning faktiskt. Pysslade lite granna hemma igår och plockade sen fram garn till en liten kofta och satte fart... Det här är mitt första egna barnplagg förutom de små sockarna som jag gjorde i somras... Ska bli kul att se hur det blir - synd bara att man inte har nån att prova den på...

i fredags hade jag sovmorgon på min lediga dag. Men den enda dagen jag får sova kan jag inte sova på... Så jag gick upp rätt tidigt och pysslande lite... sen gjorde jag mig i ordning och köpte sen sushi och åkte till mammas jobb för lite lunch...

Efteråt tog jag mammas bil och åkte på lite loppisrunda... Hittade några barnböcker, muddväv till framtida syprojekt och två helt underbara gamla filtar... Tyvärr var detta på en loppis som bara tar kontanter och jag hade bara 25.- vilket räckte till en av filtarna. Så en vacker turkos 40/50-talsfilt fick jag lämna... :-(
Sen plockade jag upp två vänner och åkte med dem till IKEA - de skulle handla lite pryttlar medans jag mest var med för att skjutsa dem...
Efter det bjöd de på fika i sin nya lya - kul att se hur saker och ting ser ut där nu, sist var det kaos!

Sen åkte jag till affären och handlade lite mat, vi åt och la oss i någorlunda tid - lördag morgon ska vi upp tidigt...

Men tyvärr inte tidigt nog - vi åkte till Ullared och där var det helt galet mycket folk. Nästan så det inte var roligt - snudd på det värsta besöket jag gjort där faktiskt... 
Men vi fick med oss en del pryttlar hem iaf... Maken gjorde då sitt första barn-pryls-inköp som jag skrev om igår... :-D

Igår söndag hade vi inplanerad städ-och-fixar-dag i trädgården och kring huset vi bor i... 
Jag startade med att kratta upp löv och kvistar och maken körde gräsmattan en sista gång... Ungefär samtidigt dök trädgårdsmadamerna upp och satte igång att rensa ogräs på vår gårdsplan!!!

Då blev jag förbannad och tänkte att är de inte rikigt kloka?
Det är de själva som kallat till denna dag - ska vi då börja dagens arbete med att rensa ogräs på vår gästparkering?

Så jag kallade samman oss fyra och sa att jag inte riktigt kunde förstå viktigheten i att rensa ogräs när vi har en kåk som ska vinterrustas...
"-jamen säg vad du vill jag ska göra då så gör jag det" säger den äldre av damerna surt...

Detta är kvinnan som tills för 1 år sen bodde i egen villa - vet inte hon vad som bör göras kring ett hus som ska klara vintern?
Vi gjorde en gemensam lista med uppgifter:
O - Rensa stuprännor
O - Laga stupränna vid ena gaveln

O - Rensa lövsilarna på stuprännorna som går ner i marken

O - Ställa undan utemöbler

O - ta hand om krukor och plantor
O - städa upp i källare och gångar
O - flytta in en hylla i cykelrummet för diverse saker
O - sortera färgburkar
O - klippa gräset

O - Ta in lösvirket
O - Ta in grillen för säsongen

O - Ställa in stegarna

O - Rensa ogräs på planen

På det hela taget så gjorde väl maken och jag ändå det tyngsta jobbet, vi krattade/klipte, skurade grillen och bar in den, sorterade färgburkar och flyttade över från ett annat förråd, bar in brädorna, stegarna och sen gjorde jag en sista insats med att såga av ett stuprör av metall för hand för att vi skulle få ihop sista biten på gavelhörnet.

Medans de 50-åriga damerna stod jämte mer eller mindre... 

Jag blir helt förbannad över hur jävla hjälplös en kvinna kan bli... Jag har i princip alltid fått var med min pappa när han grejat och sågat och fixat... Och min mamma är ett rivjärn som kan ta i om det behövs. Jag har en fostran som säger mig att jag klarar det själv - om jag bara försöker...
Men de här kvinnorna försöker inte ens... Jo, om det gäller att backa med släp fullt med jord på... 
Men dra igång gräsklipparn, såga av ett par brädor, skruva fast något eller loss något, bära en grill eller såga av en stupränna - det klarar de fan inte...

Å andra sidan så lyckades vår tredje granne, karln som inte klarade ekonomin såvidare värst, klara sig utan att göra ett handtag...
Han var inte hemma...
Nu var det ju inte så mycket som skulle göras i går - inget supertungt behövde göras direkt så vi klarade oss utan honom.
När vi sen lämnade gårdsplanen för att hämta ved och lämna igen bilen satt damerna där med varsin spann och rensade ogräs.

I veckan får jag se om jag orkar/ids tvätta vår fasad på framsidan lite. Det tog mig ca 2 mån att bli bra i armen efter målandet. Och skurandet av grillen igår och sågandet av stupränna gjorde min arm i princip obrukbar igen... Jävla skit... så jag vet inte om jag vågar skura fasaden nu...

Men jag har en to-do-list som är full ändå den här veckan. Är väldigt sugen på att sy lite så vi får se vad det blir...

Tidigt vecka iaf vilket innebär att jag kommer ha ork till att göra saker på eftermiddagarna...

Ska kanske starta på den här...

Ja, Maja, du har helt rätt - jag känner mig lite adoptionsgravid! Även om vi inte skickat några papper ännu så börjar jag vänja mig och maken vid ATT vi kommer bli föräldrar...
Barnböcker känns helt ofarligt att handla iaf, att ta steget till att boa in sig med spjälsäng och barnkläder känns ännu inte helt okej.

Maken gjorde sitt livs första barnprylsinköp till vårt kommande barn - han valde en barnbok:

Castor snickrar!

Ny månad kanske innebär att 5 nya familjer får skicka handlingar till landet och vi får hoppa framåt?! Har hittat två nya spännande bloggar som jag ska utforska mer...

Ha en fortsatt trevlig helg!