I lördags var vi hemma hos min bror, hans sambo och deras 3½-åriga dotter. Den främsta anledningen är att min bror och hans sambo ska skriva ett av våra referentbrev. Sekundär anledning - vi umgås ganska sällan av skäl jag ska beskriva, avståndet och (o-intresset) som finns/har funnits...

På förmiddagen kom jag på att vi kunde titta förbi mamma som bor på vägen på lite fika eftersom hon har en hårddisk med bilder på sen semestern som är vår. Vi stannade på lite kaffe och våfflor och det förflöt ungefär som vanligt. Jag och mamma pratar på och mammas nya man och min man sitter tysta och iaktar vår konversation :-D

Så kom vi upp till brorsan och jag och hans sambo satt i soffan med deras dotter och pratade - mest om anlednignen till referentbrevet och kring adoptionen. Min man och min bror stor i köket och fixade maten och småpratade på sitt håll.

Så åt vi middag och pratade och sen var det kaffe och glass och nattning av lillan. Maken började gäspa och vi var på väg att dra oss när vi plötsligt kom in på något kring pappa och hans sambo...

Så var samtalet igång...
Vi kom att samtala om min och min brors upplevelser från sen barndom (våra föräldrar skildes när jag var 11 år) och en del saker som min brors sambo vart med om under sin barndom.

Framförallt hade jag svårt att komma över att min familj splitrades och vi flyttade ut på landet till min mammas nya man. Honom kom jag dåligt överens med och vi hamnade i konflikter - som bollades mellan mig-mamma-honom-mamma-mig ett tag. Så sa min mamma att om jag hade "problem" med honom så fick jag ta det direkt med honom - hon ville inte stå emellan... eller så fick jag välja att avstå från att ta upp det jag upplevde som problem.
Det största problemet i det var att jag var livrädd för att åka ut på gatan ifall jag gjorde eller sa något som inte passade honom. Så jag avstod från att protestera eller bråka allt för mycket med honom och höll allt inom mig.
Mamma hade ju redan tagit hans parti iom att hon gav mig allt ansvar för att få min och hans relation att fungera. Där fanns ju inget att hämta; varken stöd eller råd. Jag kände mig övergiven, ensam, utlämnad och sviken. Pappa fanns ju många mil bort och hade fullt upp med sitt. Han var inget riktigt stöd heller utan hade ju sina problem och issuses att få rätsida på. Där ville jag inte heller bo - jag ville ju ha kvar den trygghet det ändå var att bo med min bror och min mamma.

I efterhand har jag svårt att se hur man kan lägga över en så stor del av problematiken på ett barn.
Det kan tilläggas att min mamma är väldigt konflikträdd och envis. Det faktum att jag inte pratat om något djupare än vardagsprat med henne sen jag var 15 år är ju enbart ett resultat av allt som hände då. Jag vågar inte anförtro henne något eftersom hon inte ställer upp på mig. Jag vill heller inte dra upp allt det där från tonårstiden för jag vet att hon är extremt dålig på att hantera konflikter och jag kanske har skonat henne (och mig själv) från detta under alla år. Men nu har jag tagit tag i surdegar från då-tiden med min bror, en gammal vän, pappa och kanske börjar jag närma mig ett ultimatum inom mig själv.

Jag saknar ju en djupare relation med min mamma. Jag önskar så att hon kunde finnas där så jag kunde luta mig mot henne när jag har det svårt. Jag önskar att hon kunde förstå att jag har sökt "henne" i alla andra kvinnor jag mött under alla jävla år...

Och på grund av alla svek och skadad tillit vågar jag inte släppa in henne och håller henne ständigt på armlängs avstånd.

Min brors sambo sa att mamma är känslokall; jag vet egentligen inte vad som karaktäriserar en känslokall person. Men jag minns att jag blev så förvånad över en av mina systrars kompis som verkligen hyllar min mamma - det stöd och den positiva anda som mamma utstrålar...
Jag undrade om vi verkligen talade om samma person. Hon har aldrig funnits där som stöd för mig tänkte jag. Men saken är den att jag sällan anförtrott henne något av rädsla att bli sviken - igen.

Jag och min bror har haft mycket problem med vår relation också - men som tur var vågade jag ta upp det till "vädring" för ca 1½ år sen. Jag hade nämligen ont i magen VARJE gång vi skulle ses. Jag förväntade mig att han skulle vara en skitstövel och säga idiotgrejer - och han införlivade mina förväntningar VARJE GÅNG. Tillslut pallade jag inte mer - inför vårt stundande bröllop och eventuell adoption var jag tvungen att prata allvar med honom. Det höll på att gå käpprätt åt helvette men tack vare en utomstående person så lyckades vi vända det hela och idag är det inte längre lika jobbigt att ses. Jag är fortfarande misstänksam mot honom kan jag känna. Jag vågar inte fullt ut lita på att han kommer fortsätta vara en "bra" bror - utan jag har nån slags underliggande misstanke om att allt plötsligt ska återgå till hur han var innan. Det har nämligen hänt förut att han "inte orkat" jobba på relationen och allt gick överstyr igen...
Men efter vårt samtal i helgen känns det som vi kommit ett steg närmare varandra igen. Vi har öppet luftat allt det här som ändå vart lite tabu under året som gått - då vi skulle försöka att mötas som vuxna och inte blanda in dåtid och gammalt groll.

Nyligen fick jag också reda på några nya obehagliga sanningar om min pappa.  Det gjorde mig jävligt förbannad och ledsen och jag känner att mycket jag tänkt om honom ställdes på sin spets och jag var tvungen att omvärdera mina tankar kring honom och hans sätt att förhålla sig till oss, min bror, hans släkt och sin nya familj...
Tid och engagemang som han borde lagt på att få saker och ting att lösa sig med sin familj - hela sin familj  - det har han ägnat åt att stärka sin egen självbild - på ett sätt som säkerligen fått konsekvenser om det kommit fram. Hela den här grejen gör mig asförbannad...

Jag orkar inte tycka synd om eller försvara min pappas handlingar längre. Jag har "ärvt" ett slags särskilt förlåtande för allt som min pappa gjort av min farmor. Hon har alltid försvarat pappa - på långt fler sätt än han förtjänat förmodar jag.
Nu vill jag inte vara med på det längre. Jag ansvarar inte för någon annans liv än mitt eget och jag känner mig lite snuvad på energi där för ganska lång tid bakåt...

Phu... det har tagit hela förmiddagen att skriva nu. Eftersom jag står i en butik så kommer det ständigt in kunder som behöver hjälp...

En sak som känns väldigt skön med helgens samtal är att jag fått lite mer kött på benen vad det gäller min brors sambo. Jag har också slappnat av lite mer vad det gäller anspänningarna inför min bror och har goda förhoppningar där inför framtiden. Jag tyckte det var skönt att få lufta allt det här på ett neutralt sätt. Det fanns väldigt lite bitterhet - det var liksom vuxna individer som pratade om erfarenheter och alla är terapi:ade :-D så vi har nycklar och verktyg att förstå och förlåta och ansvarsfullt förvalta de här nya känslorna, erfarenheterna och upplevelserna...
Det var inte med ont i magen jag vaknade i går utan med lättnad och befrielse...
Så skönt!

Igår åkte jag till en affär där jag VET att en gammal klasskompis från mellan-/högstadiet jobbar. Jag har sett henne ett par gånger men det har alltid vart för mycket folk för att det ska gå att hälsa...

Sen är jag ju lite sådär reserverad när det kommer till gamla bekanta. Har vi egentligen så mycket att säga varandra. Jag vet att hon har barn och jag vet att hon säkert kommer fråga om vi har det...

I alla fall så var det ganska folktomt och jag såg henne inte där så jag fick hjälp av en annan. Men så plötsligt stod hon där och såg mig och hon sken upp och blev glad att se mig.

Så vi stod där och småpratade och givetvis frågade hon om jag hade barn.
-Nej, vi kan inte få några egna så vi ska adoptera sa jag.
-Vad bra! sa hon...jag menar, bra att ni kommit på att ni vill göra det...

Så kom vi att prata om det en stund om allt vad man ska gå igenom. Hon hade 3 vänner som haft problem att få barn och det verkar ju som att det är så överallt. När man väl börjar prata om tabun så kommer det upp.

Hur som helst så kändes det bra att träffa henne och jag har nu addat henne på FB och hoppas på att vi ska kunna sammanstråla och fika eller nåt vid tillfälle. Henne minns jag som en bra tjej som jag gärna har kontakt med i framtiden - igen!

Jag har också fått en utmärkt kontakt och ny "vän" inom adoption - du vet vem du är :-D
Det känns trevligt att ha dig här! Hoppas på att få lära känna dig bättre! 

Vår "myskväll" igår blev en lite bättre middag och gamla avsnitt av "halv-åtta-hos-mig" som är min favvo just nu...

Nu är det snart helg och vi ska upp till brorsan och överlämna info om adoption och referentbrevet och äta lite tacos och leka med A, 3 år!
det blir nog mycket 'Hello Kitty' och memory då tror jag!

Jag måste fortsätta på den inslagan vägen - vänner...

När jag kom hem efter jobbet igår gick jag igenom det jag skrivit under gårdagen i minnet och insåg att jag rakt upp å ner skrivit om generella stadier och perioder i mitt liv.

Men det slår mig också att jag faktiskt haft många vänner som passerat genom åren för att jag inte kunnat bibehålla kontakten... 
Men också för att jag inte vill eller kan eller orkar fortsätta hålla kontakt.

Men det kan idag kännas lite konstigt att jag inte umgås med en enda person från min gamla mellanstadie/högstadieklass...
Jag umgås inte med en enda person från gymnasiet.
Jag umgås inte med en enda person som jag jobbat med tidigare och inte som jag jobbar med nu heller...

But why?

Jag menar Facebook finns ju där för att jag ska återuppta kontakten med folk - men jag ids inte - orkar inte - vill inte...

Jag kommer ju inte ens ihåg vad folk heter i efternamn... :-D

Å andra sidan har jag ju fullt sjå med att hinna träffa dem jag verkligen vill träffa så det har nog blivit lite så att man prioriterar och blir bortprioriterad i sin tur...

Jag kan sakna min gamla kombo - vi bodde ihop i ett kort tag och hon jobbade både i norr och i söder och for iväg långa perioder. Men när hon var hemma hördes vi alltid och sågs alltid. Nu var det många år sen jag träffade henne... tyvärr - men på slutet var det bara jag som höll kontakten och det kändes trist...

Ibland kan jag också sakna en kvinna jag träffade i terapin där jag gick. Vi såg likheter i varandra och hade mycket glädje och nytta av att träffas nån gång ibland och vädra våra problem och framgångar...
Men så när maken mådde dåligt så bad jag henne om hjälp och plötsligt upptäckte jag att när vi talade om honom hade hon satt en "diagnos" på honom. När jag tog upp det här med henne blev det FÖR mycket - hon klarade inte av att jag kritierade henne. 

Igår kväll träffade jag min älskade N-E och vi åt både middag och fikade på stan - jag fick en födelsedagspresent (Åh tack!) och vi hade så mycket att prata om för vi har inte setts på 3 månader! Hon har varit i Chicago över jul och nyår och hade mycket att berätta. Vi pratade om mat och att äta - om kärleken, vilka som är gravida som vi känner, om adoption såklart och hon var mest nyfiken på vilka länder vi var intresserade av.

Jag vet ju att Älskling är mest intresserad av Sydamerika medans jag känner mer för Asien. Sen har vi ju såklart inte möjlighet att välja och vraka då vi vart gifta så kort tid...

Vi fick ett tips från en vän att snarast skapa en kontakt på vår adoptionsförmedling (som vi faktiskt inte ens pratat med) redan nu innan hemutredningen är klar. Det låter som ett sunt nästa steg för oss.

Idag är det 'vår dag' - Dvs vi ska hitta på något tillsammans - bara jag och Älskligen :-D
Men jag var iväg tisdag kväll med syrran och igår var det middag/fika/tandläkaren sent på kvällen så jag är så himla trött och O R K A R fan inte åka nånstans ikväll så förmodligen sitter vi hemma med en film ikväll :-D

Som riktigt liten växte jag upp i lägenhet i ett trevåningshus, våra grannar var också mina kompisar och vad jag vill minnas lekte alla gårdens ungar med varandra. Det var allt ifrån tonåringarna till de riktigt små ungarna… Vi lekte ridskola, doktor, skola, mamma-pappa-barn och cyklade, åkte skateboard och byggde i sandlådan och gungade – som alla ungar gör…

En tjej jag särskilt minns är Katarina. Hon ville alltid vara min mamma när vi lekte mamma-pappa-barn i parkleken och i skogen… Vem som var pappan vet jag inte…
Katarina satt också barnvakt för oss ibland och hon var alltså ganska mycket äldre än mig.

I förskolan och skolan hade jag gott om kompisar från gården och det kändes alltid tryggt och vi kände ju varandra utan och innan.

Sen flyttade vi till ett annat lägenhetsområde och vi fick nya vänner. Det var Sussie, Tanja, Linda som bodde på barnhem, Ulle och Anna… 

När mina föräldrar plötsligt skilde sig fick vi flytta med mamma till hennes nya mans hus på landet. Långt bort från allt det välbekanta och invanda. Långt från kompisar och gamla klassen, idrottskompisar och stallet…

De tjejer jag blev kompis med hade egna hästar och jag råkade hamna lite i en mobbingkonflikt som dock blåste över ganska snabbt tack vare rådigt ingripande från min mamma… Men jag var inte ensam om att komma ny till klassen och mina vänner varierade ganska mycket under mellanstadiet…

Jag hade två killar från klassen som grannar men närmaste tjejkompis bodde 3 km bort och skolan var 5 km bort och vi åkte skolskjuts dit och hem varje dag. Detta gjorde att jag kände mig mycket ensam ibland då det inte alltid gick att få skjuts till och från kompisar och det blev för jobbigt att cykla eller gå till dem på vintern. Jag läste mycket och satt ofta ensam och funderade över mina föräldrars skilsmässa och mina nya syskon – mamma och hennes nya man fick två döttrar och mycket tid ägnades åt dessa mina nya små systrar.

I efterhand ser jag tydligt hur jag stängde in mig och mina känslor kring allt som var nytt.
Jag satt på mitt rum och skrev dagbok, sörjde att mina föräldrar separerat och saknade min HELA familj och det liv jag hade innan. Att min mamma försökte nå fram till mig minns jag väldigt vagt. Jag tror att jag hade så mycket tid att funderar över tänkbara möjligheter och anledningar till saker och ting och mycket av mina funderingar blev nog till ”sanningar” – det VAR så här det låg till. Att dessutom ha hela kroppen full med rusande hormoner och bli en kvinna gjorde att jag hade fullt upp med att fundera över vem jag var i alltihop.
Men jag tror faktiskt att min mamma kunde gjort mer för att bibehålla en bra kontakt med sin äldsta dotter. Hon släppte taget om mig där och då…
När sen konflikter uppstod mellan mig och henne och mellan mig och hennes nya man så uteblev allt stöd. Jag lämnades att klara upp detta själv…

Jag kunde inte lita på att hon skulle stå upp för mig och skydda mig…

Här nånstans uppstod det sökande efter en ”modersfigur” som fortfarande pågår… Jag behöver en stark kvinna som jag kan tala med i livets svåra stunder – som jag saknat sen jag var drygt 11-12 år… Många har passerat på plasten som ”stand-in-mum” men just nu är platsen vakant…

Men det här skulle ju handla om vänner så nu fortsätter jag skriva om högstadiet.

Första dagen på nya högstadieskolan kom en gammal klasskompis på kryckor och jag hjälpte henne med dörrar och bära väskan och lite sånt – och sen den dagen var vi bästisar och nära vänner under lång tid framöver.
Vi var inte bland poppisgänget men inte heller i nördklubben – utan nånstans mittemellan – vi utforskade tonårens alla kärleksbekymmer, första fyllorna, smygrökning, moppekörande, diskon, hemmafester och musik tillsammans och vi hade väldigt mycket roligt ihop.

På gymnasiet valde vi var sin linje, båda på pendlingsavstånd till den stora staden Göteborg, där jag inte längre hade några vänner kvar…

Vi sågs fortfarande på helger och kvällar ibland men det blev mer och mer att vi kom ifrån varandra. Under första året på gymnasiet träffade jag en kille och jag lät dem snart träffas och kärlek uppstod – dem emellan – de var ett par under flera åt medan jag var olyckligt kär i honom fortfarande och det var jobbigt att träffa henne och honom tillsammans.

Jag lärde känna andra vänner under tiden på gymnasiet och så snart jag var klar i skolan flyttade jag hemifrån. Mycket på grund av hur min hemsituation såg ut. Jag vantrivdes med att inte känna trygghet. Jag ville hellre klara mig på egen hand än att känna mig sviken och otrygg. Min vän från högstadiet hade jag kvar men vi sågs allt mer sällan. Hennes relation till killen jag introducerade henne för tog slut och hon gick in i en ny relation och den killen kunde jag aldrig tycka om. Hon fanns med i utkanten på många saker under flera år framåt men gång på gång gick hon in i relationer till killar jag kände väl, själv var intresserad av eller presenterade henne för. Droppen kom när jag bjöd hem henne på en fest 3 veckor efter att hon separerat och hon frågade vilka singelkillar som skulle komma. Självklart blev hon ihop med festens enda lediga kille jag själv spanat in och jag gjorde klart för henne att jag inte orkade ha det så här nåt mer – jag ville inte agera äktenskapsförmedlare för henne något mer. Hon tog men gav aldrig och det var också slutet på vår vänskap.

Mitt arbetsliv efter gymnasiet var hoppigt och oroligt – det var i sviterna efter den förra finanskrisen och jag hade svårt att hitta ett jobb som var varaktigt. Därmed var det också svårt att lära känna någon att umgås med utanför jobbet.

Jag flyttade ihop med en kompis från gymnasiet och i samma veva träffade jag min förta riktigt pojkvän. Vi flyttade ihop efter ett tag och jag började plugga på komvux.

Efter några år på olika utbildningar träffade jag en tjej som jag genast blev bästa kompis med. Mitt förhållande tog slut och den relation som hon var i tog också slut och vår singelperiod tog istället fart och vi var som ler och långhalm. En kort relation med en ung kille öppnade upp för en ny bekantskap. Hans ex-tjej blev sedermera en väldigt god och nära vän till mig – jag och min bästa kompis flyttade ihop med henne i ett litet mini-kolletiv och vi hade en väldigt rolig period av livet. Men under den här perioden hade jag flera destruktiva relationer och det var mycket fest och party.
Jag mådde allt sämre av allt. Av att mina relationer gick åt skogen. Att jag vantrivdes på jobbet. Att mina vänner blev ihop och jag befann mig plötsligt mitt i en ensamhet jag inte orkade bära på…
Jag var tvungen att ändra på något för att få livet att gå ihop igen och jag kom tillslut fram till att det enda jag kunde ändra på var ju faktiskt JAG SJÄLV.

Under den här tiden avtog kontakten med många vänner och även med släkten. Jag orkade inte leva på i den lögn som jag hela tiden höll upp omkring mig. Jag var skitförbannad på framförallt mamma och min bästa kompis som jag tyckte svek på mig gång på gång.
Jag insåg att jag inte orkade ha min mamma eller min bästa vän nära mig på grund av dessa svek. Jag vågar inte lämna ut mig och vara beroende av dem – därför håller jag dem på armlängs avstånd. Jag kontrollerar i allra högsta grad vilken information som de får ta del av.

Fortfarande!

Några vänner var och förblev nära vänner – som jag kunde tala med om allt som pågick i mig och mina framtidsförhoppningar och framsteg i min egna förändring. Några nya har kommit och gått också såklart.

Jag föll hårt från pallen som ”öppen och glad partyprinsessa mitt i händelsernas centrum” och jag har aldrig försökt ta tillbaka dem jag tappade bort på vägen. Jag har några få nära vänner som betyder allt för mig.

När jag repat mig tillräckligt för att inse att jag inte ville leva ensam hela livet och ingen skulle ringa på mig dörr och fråga om han fick dela livet med mig så fick jag ju ge mig ut och börja leta…

Som tur var träffade jag min blivande man ganska snabbt och vi har varit i stort sett oskiljaktiga sen dess…

Han kommer från Norrland och hans vänner har spridits som frön för vinden – men det är en annan historia. Han kommer från ett liknande destruktivt förhållande – där han var den som försökte hålla ihop allt – precis som jag.

Så nu är vi tacksamma och glada och nöjda över att vi har varandra och lever så lätt liv och är nöjda med aldrig så lite… en loppisbok för 10:-, en fika i solen, att vi ofta skickar SMS eller tänker på varandra precis samtidigt och sånt där som gör livet extra härligt.

Vi har också förmånen att ha goda vänner – inte jättemånga, men ändå några stycken som vi umgås men på tu man hand, gemensamt eller i större gäng med. 

I förra veckan träffade jag R; som var min dåvarande killes ex – vi hade inga höga tankar om varandra i början men snart kom vi underfund med att vi gillade varandra. Så pass mycket att vi är nära och kära vänner än idag… Hon är en av de få jag alltid känner mig trygg med och som jag kan pratat helt obehindrat med. Hon ska skriva ett referentbrev ihop med sin kille åt oss och vi avgudar deras 1½-åriga dotter!

N-E ska jag träffa ikväll; hon har berättat om sitt första möte med mig – hur hon faktiskt tyckte jag var otrevligt och dryg. Vilket jag säkert var – det var mitt destruktiva jag som regerade då.
Snart efter att jag påbörjat min inre uppgradering till Litenlängtan 2.0 lärde vi känna varandra och sedan dess har kärleken bestått. Vi träffas inte jätteofta men vi har en god kommunikation och är öppna för varandra.

J var tärna på mitt bröllop. Hon har invandrabakgrund och var en blyg viol när vi först började träffas i början på 2000-talet. Jag vill framhålla att allt det jag gick igenom i form av terapi och drösvis med självinsikter har ”smittat av sig” mycket på henne eftersom jag pratade med henne i stort sett varje dag under den här viktiga tiden i mitt liv. Hennes familj lämnade landet och hon hade ett stort behov av en nära person precis som jag. Nu är hennes familj tillbaka och vi hinner nästan aldrig träffas längre. Dels för att vårt förhållande ändrats ganska mycket av olika skäl. Hon har tagit många kliv på självförtroendetrappan och hon har tusen upptåg, aktiviteter, intressen och vänner som tävlar om hennes uppmärksamhet. Vår vänskap fick en allvarlig törn under bröllopsplaneringen och har väl hämtat sig någorlunda efteråt – hon är fortfarande viktig för mig men jag inser också att jag inte är lika viktig för henne – det svider.

F är egentligen min mans barndomskompis. Men eftersom hon är den enda av hans vänner som bor nära oss så har det blivit att vi har börjat umgås mer själva. Jag gillar hennes okomplicerade person och hennes öppna generösa person. Hon är just nu singel och tar själv stapplande steg mot att bli fri från sitt gamla jag. Här känner jag att jag kan stötta, dela med mig av erfarenheter och vara det stöd som hon behöver.
Eftersom hon känner oss båda väl så kommer hon skriva ett referentbrev till oss.

A är vännen jag har varit arg på och hon får stå med här eftersom hon ju känner mig både som destruktiv, partyprinsessa som inte bangar för något galet upptåg – till gift barnlängtande symötesvän…
Vi har haft många konflikter genom åren och nu är hon med på nåder här i min lista eftersom hon fortfarande inte KAN prata med mig om det faktum att jag är barnlös och har en stor sorg och att vår vänskap håller på att dö ut på grund av hennes oförmåga att ta tag i problem.
Vi hade ett snack om vår vänskaps vara eller icke vara för 1 år sen. Sedan dess har hon nämnt vårt samtal 1 gång och önskat ”fortsätta där vi då slutade” . Nu orkar jag inte kämpa för att nå fram till henne nåt mer. OM hon inte kan föra det på tal själv så får det då vara… Eftersom vi har andra vänner gemensamt så kommer vi fortsätta ses då och då… men inte på tu-man-hand och inte på mitt initiativ…

M-S är en helt ny bekantskap – men Åh så klok och så god! Vi har lärt känna varandra genom nätet och vi har träffats några gånger under hennes graviditet och jag hoppas och håller tummar för att våra män kan komma att tycka om varandra. Vi har så mycket gemensamt och jag håller redan av henne som en god och nära vän. Jag längtar tills nästa gång vi kan ses!

Sen finns det en drös med vänner som bara finns där. Man vet inte riktigt hur de kom att bli ens vänner men man har minnen, saker, låtar och upplevelser ihop… Det uppstår tillfällen då man öppnar sig för dem men oftast så har man dolda sidor för dem också…

Nu återstår bara att korta ner det här till några rader om vårt umgänge och ploppa in det i min levnadsbeskrivning – Kill your darlings på hög nivå!










 

Kopierade en mängd papper igår till dem som ska skriva våra referentbrev. Jag vill att de ska få en inblick i hur adoptionen kommer att gå till och lite blandat om hur barnen kan ha kommit att lämnas för adoption och så valde jag att kopiera en artikel från SVD där familjen har 4 adoptivbarn med olika bakgrunder och behov. För att påvisa olikheter och skillnader mellan barn och barn. Att vi måste vara öppna för allt och att det ställs lite högre krav på oss som framtida föräldrar.

Jag tänkte också lämna en liten lista med länkar till bloggarna jag läser om adoption. För i världen kring och före adoption pratas det nästan enbart om nackdelar och problem. Så väldigt lite om glädjen och det underbara med att vara en familj och det unika med att vara just en adoptivfamilj. Där spelar bloggarna stor roll - det finns ljus i det ganska kompakta mörker som leder fram till ett barn... Därför måste våra referenter även få del av glädjen och det positiva...

Jag hoppas vi tänker rätt här som vill ge våra referenter ett litet häfte som bakgrund till det brev de ska skriva. Har någon annan något bra tips så lämna gärna det här!

Jag har också talat med min kund som har goda vänenr som adopterat. Hon har tidigare erbjudit sig att förmedla kontakten emllan dem och oss - som ett stöd och som en källa till information. Jag har nu bett henne om det hon lovat - att förmedla den kontakten så vi kan få lära känna några som har adoptivbarn i verkliga livet och inte bara genom bloggar.

Jag får dessutom upp kvinnan som höll i vår föräldrautbildning på den tiden det begav sig (över 1½ år sen!) som vänförslag på Facebook. Kanske ska jag skapa kontakt även med henne???

Vår hemutredare finns också med på facebook förresten. Men jag ska inte gå så långt som till att bli vän med henne där. Undra om hon håller koll på sina blivande hemutredningsfamiljer genom att snoka i deras profiler :-D

Nu ska jag göra en blogglista till våra referentvänner, tjolahopp!

Allt kring adoptionen lockar fram tankar, funderingar och minnen eller snarare avsaknaden av minnen kring min egen familj...

Jag har läst en hel massa om anknytning och spädbarnsåren och minnen från den tiden under de senaste veckorna och slås av att både jag och maken har "lämnats" av våra familjer i väldigt späd ålder.

Jag föddes med en missbildning och opererades första gången endast 1 vecka gammal... Jag låg mycket på sjukhus som liten och jag vet att min mamma pumpade och matade mig med flaska då jag låg på sjukhuset - om amningen sedan fungerade vet jag inte - det är inget vi pratat om...

Under mina första 5 år var jag mycket på sjukhus på grund av den här missbildningen och jag var utsatt för "operationer på försöksstadie" och det har gett mig permanenta skador för all framtid - som tur är inga synliga...
Jag minns väldigt lite av allt det här men har fått berättat för mig och sett bilder från födelsedagar och påsk och sånt som jag firat på sjukhus...

Min mans mamma var bara 17 år när hon fick honom. Pappan tog aldrig något ansvar och vad jag hört var han bara 6 månader när han skolades in på dagis eller förskola för att mamman skulle kunna försörja honom...

Idag har han ingen kontakt med sin riktiga pappa och av de 4 syskon som finns på den sidan har han endast sporadisk kontakt med en syster.

Detta har självklart format oss som människor - jag har kämpat länge med allt kring mina föräldras skiljsmässa och sviter efter den. Jag känner att jag fortfarande - efter 25 år - inte kan tala obehindrat om det och jag litar inte på min mamma.

Jag saknar i dagsläget en äldre kvinna att anförtro mig åt. Och när jag ser på min egen historia så har jag letat efter en "modersfigur" genom åren... Det har varit alla möjliga personer som varit "stand-in" för min mamma men den som funnits där för mig genom åren har varit min farmor - men nu är hon borta sen nästan ett år och oftast så tänker jag inte så mycket på det. Men nu när tankarna går åt familj och uppväxt så kommer saknaden och sorgen tillbaka.

Jag vet att jag borde försöka ta tag i min relation med min mamma men jag tror att problemet är att jag inte orkar/kan/vill/vågar ta tag i den konflikt som kommer uppstå där. Det är 25 år av uppdämd sorg och saknad och ilska och övergivenhet som kommer bubbla upp till ytan.
Känslor som jag äntligen lagt tillrätta i sina fack kommer kastas om och jag kommer ha fullt sjå med att försöka fånga in dem och sortera dem rätt igen. Kanske kan jag försöka närma mig problemet som jag gjort med min bror. Att som vuxen/mogen person se problemen och acceptera dem och sen försöka förlåta och gå vidare på ett nytt sätt.

Till viss del har jag accepterat och tagit ett stort steg vidare - men det var mer:

Jag är inte arg längre för jag tror att min mamma gjorde det hon kunde och trodde var rätt. Kanske saknade jag något (eller mycket) och vi kom på kant med varandra och förtroendet uteblev. Det har gjort att vår kontakt varit avståndstagande och ytlig under många år. Nu är det bättre men inte så bra som jag önskar att den var... 

I dagsläget skulle jag önska att hon var med intresserad av vår adoption. Hon har inte ställt en enda fråga kring detta sen vi förra våren berättade att vi kanske inte kan få egna barn utan överväger att adoptera.

Jag borde gå ut och äta middag med henne och säga till henne att jag vill att hon ska visa mer intresse och vilja vara nära sitt kommande barnbarn och att hennes äldsta dotter saknar en mammaperson. Även jag som nyss fyllt 37 kan sakna en mamma...

Och jag inser att jag saknar minnen - jag vet att jag tog mina föräldrars skiljsmässa så hårt att jag i ett enda drag slutade vara barn och gav bort alla mina leksaker, böcker och saker som hörde ihop med mitt liv som barn till pappa och mamma... Det var inget som ifrågasattes och undersöktes vidare vad jag kan minnas...

Jag undrar om inte jag tryckt undan och tvingat många andra minnen i glömska också? Hur får jag kontakt med mina egna minnen igen?  

Jag och Älsklingen pratade om hur vi vill vara som föräldrar igår - han sa så fint att han han vill var en kärleksfull pappa som är närvarande och lyssnande och en trygg person. Allt det han är mot mig vill och kan han också vara mot våra kommande barn.

Jag vill vara en aktiv, nyfiken, trygg och lite galen morsa som ger mycket trygghet och mycket självförtroende!

 

Tack 3-barnsmamma för dina tips och råd! Vi vill shälvklart vara så väl förberedda som det bara går och jag ska givetvis fösöka ta kontakt med våra grannar. Vänninan jag träffar genom jobbet har också sagt att hon gärna förmedlar kontakten med goda vänner till sig som adopterat två barn och jag kanske ska ta mig i kragen och be om deras nummer :-D

För övrigt har jag hittat en jättebra sida och ett supertervligt initiativ - en bloggadress som samlar upp många bloggar kring IVF - det skapar ett naturligt nätverk över Sverige och jag saknar det kring adoption...

Är det någon mer som tycker att det är en bra idé att samla bloggar om adoption på en och samma blogg så skulle jag kunna ta på mig att dra igång det...

Kika på IVF-bloggar så förstår ni vad jag menar...

Jag har nämligen letat länge efter bloggar om adoption. Nu har jag hittat en del som jag också länkar till från min sida och jag hittar ju hela tiden fler - men jag hittar ingen som är precis nybörjare som jag själv...
Kan någon tipsa mig om det så blir jag glad...

En vän som gjort sitt första IVF och lyckats skulle igår på VUL... Dessvärre hittades inget hjärtljud och hon skickade meddelande igår om att hon inte stod ut med att någon trodde hon var gravid...

Visst är det en olidlig situation för henne och hennes man och jag är glad att jag sluppit gå igenom den känslomässiga berg-å-dal-banan som det måste innebära att först lyckas och sen misslyckas...

Detta var ju deras första IVF och de har mycket goda chanser att lyckas igen och få behålla graviditeten - det kan tillockmed vara så att de kan bli spontant gravida nu när kroppen börjar fatta hur den ska göra...

Det som gjorde mig mest ont i vår tragiska IVF-karusell var att jag kände mig så J Ä V L A ensam... Det hade varit så skönt att ha någon att dela helvettet med (all heder till min man som självklart var där hela tiden men han kunde omöjligt förstå mina mest svarta tankar) som själv var i samma situation...

Nu på sista tiden i och kring IVF 3 så var jag såpass öppen med det inför bröllopet och så så jag fick veta om några vänner som var i samma sits...

Det var på eget bevåg jag tog kontakt med vännen ovan och gav henne min framsträckta hand med orden: Jag vet ALLT om vad du går igenom - jag finns här som ett stöd för dig om du vill prata om det. Det tog tid men vi har pratat om det, hon har kunnat fråga mig saker och ting, och jag har försökt finna ord som muntrat upp och pushat henne framåt och till att ta tag i saker som lätt blivit handlingsförlamade.

Jag försökte trösta henne igår med att de trots allt verkar kunna bli gravida och det kommer lösa sig för dem. Jag vet hur arg jag varit på dem som sagt likadant till mig men se nu är jag i en annan känsla... Jag tror mig veta att det kommer ordna sig för oss en dag...

Kanske inte snart - men i sinnom tid...

Jag har också genom min öppenhet och lyckliga slumpar hittat nya vänner - de har liksom vi kämpat och till sist lyckats... Den ena med sin dotter på 8 månader som dyker in på jobbet då och då och den andre med sin son på 2 månader som jag chattade med på Facebook igår om en kommande promenad  - jag är så lyckligt lottad som hittar nya vänner och utvidgar mitt nätverk av barnfamiljer - ännu inga med adopterade barn... Men det kommer det också!

Vi har exempelvis en familj i vårt bostadsområde som adopterat en kille från sydamerika tror jag. Pojken kanske kan vara runt 4 år och det är en fröjd att se dem tillsammans! De verkar väldigt närvarande och lyckliga att få vara en familj och det glädjer mig! Jag har funderat över att försöka ta kontakt med dem - men hur???

Jag vill vara plump och säga fel - hur närmar man sig en adoptivfamilj med sina frågor? Vad är rätt och vad är fel sätt? Kan någon som läser här vägleda mig i hur jag ska ta kontakt med dem?